Globaliseringen har med stor kraft nått universitetsvärlden. Allt fler lärosäten riktar sig till hela världen och har ambitiösa internationaliseringsstrategier. Även universitet i vad som ofta kallas utvecklingsländer satsar på internationalisering för att snabbt nå framgång. I strävan att skapa ekonomisk tillväxt har det blivit en hård internationell konkurrens om de mest talangfulla forskarna, lärarna och studenterna.
I föregående nummer av Universitetsläraren beskrivs tecken på ett trendbrott; svenska lärosäten börjar jobba mer strukturerat med internationalisering. Det finns även exempel på att svenska lärosäten jobbar mer med varandra utomlands, vilket är positivt. Tyvärr tyder dock mycket på att svenska lärosäten överlag är alltför provinsiella och inte tar internationaliseringen på fullt allvar.
Att införa studieavgifter för utomeuropeiska studenter var motiverat, men frånvaron av tillräckliga mekanismer ledde som bekant till en minskning med 79 procent. Det har gjort svenska campus mindre internationella än för några år sedan.
I en av de mest ansedda internationella jämförande rankningarna, Times Higher Education World University Rankings, finns en indikator över universitetens internationalisering. Där finns bara ett enda svenskt lärosäte, KTH, med bland världens 80 mest internationella. I toppen ligger tre schweiziska universitet. På flera sätt utmärker sig schweiziska och singaporianska universitet.
Singaporianska universitet har, som exempel, haft en snabb utveckling inom forskning genom att attrahera spjutspetsforskare inom flera områden. Stater och universitet i tillväxtländer ser nu detta som vägen till nya näringar och ekonomisk tillväxt. I Kina satsas stort på internationalisering för att höja universitetens anseende.
Det är positivt att regeringen uppmuntrar till internationell rekrytering. I samband med presentationen av SNS rapport "Vad kan svenska universitet lära av Stanford och Berkeley?" i mars sade utbildningsdepartementets statssekreterare Peter Honeth att det finns flera exempel på lärosäten som inte rekryterat externt under en lång tidsperiod. Han betecknade detta som "en katastrof ". Men vad gör regeringen?
En rapport häromåret visade att 78 procent av skandinaviska universitetsoch högskoleledare under sin yrkeskarriär har spenderat kortare tid än två år utomlands, medan 67 procent av de schweiziska har varit över sex år utomlands. Det är oroväckande om svenska lärosätesledningar inte har egen internationell erfarenhet.
Internationellt konkurrenskraftiga universitet integrerar idag internationella erfarenheter och perspektiv i utbildning, forskning och samverkan. För internationell konkurrenskraft krävs global närvaro, inriktning och anseende. Därför måste också utlandsvistelser för lärare och forskare ges en högre meritvärdering. Ett år utomlands får inte vara ett förlorat år i karriären.
STINT (Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning) har under de senaste tjugo åren huvudsakligen investerat i projekt där svenska forskare samarbetar med forskare på utländska lärosäten. Vi har samarbetat för forskningsfinansiering med Korea, Brasilien och Japan. Vi fortsätter denna finansiering, men den allvarliga situationen för internationaliseringen inom svensk universitets- och högskolesektor gör att STINT:s styrelse nu beslutat att lägga om stiftelsens strategi: Vi ska bli en aktör som direkt påverkar svenska universitet och högskolor till en snabb internationalisering. Sverige får inte halka efter.
Fokus ligger på att främja områden med särskilt hög potential. Vi kommer att prioritera våra ekonomiska insatser på samarbeten med nya länder och regioner, internationalisering av utbildningen och yngre forskares internationella nätverk, samt strategisk internationalisering.
STINT är en liten aktör. Det behövs att regeringen ger tydliga signaler till lärosätena om internationaliseringens centrala betydelse och att lärosätena tar signalerna på allvar. Meritering genom arbete och forskning utomlands måste få långt högre värdering. Idag är de stora stipendieprogram staten finansierar främst inriktade på studenter och doktorander från utvecklingsländerna. Regeringen borde satsa på nya och större program som syftar till att locka de bästa studenterna till Sverige. STINT och andra aktörer är idag för små för att kunna göra detta i den omfattning som behövs.
Den högre utbildningen spelar roll för mänsklig utveckling och bildning, för miljö och demokrati. Dessutom behöver vårt land, med vår exportandel på närmare 50 procent av BNP, hela tiden förnyade internationella nätverk. De regleringar som idag hindrar universiteten från att konkurrera internationellt måste ses över. Sverige måste inse att vi befinner oss i en ny situation med global konkurrens om de mest talangfulla forskarna, lärarna och studenterna.
Andreas Göthenberg,
VD, STINT
Olle Wästberg,
Ordförande, STINT
