1994 ombildade den dåvarande borgerliga regeringen Chalmers tekniska högskola och Högskolan i Jönköping till stiftelser.
Från löntagarfonderna fick Chalmers ett stiftelsekapital på 1,6 miljarder kronor och Högskolan i Jönköping ett stiftelsekapital på 120 miljoner kronor.
Den direkta anledningen till att Statskontoret nu fått i uppdrag att analysera skillnaden mellan stiftelsehögskolor och statliga lärosäten är att regeringen i budgetpropositionen för 2012 uppger att den vill pröva om det är lämpligt att inrätta fler stiftelsehögskolor.
I rapporten "Olika men ändå lika" analyseras skillnaderna mellan stiftelsehögskolorna och de statliga lärosätena och vilka för- och nackdelar stiftelseformen inneburit.
Statskontoret har kommit fram till att Chalmers och Högskolan i Jönköping har haft nytta av stiftelseombildningen.
– Om man kan bestämma själv kan man verksamhetsanpassa mer och kan forma sina egna regler efter vilka behov man har. Det blir smidigare att till exempel kunna ändra arbetssätt snabbt, säger utredaren Johan Wockelberg- Hedlund vid Statskontoret.
Stiftelsehögskolorna fick större frihet än de statliga lärosätena att styra och organisera sin verksamhet. Dessutom fick stiftelsehögskolorna större ekonomiska befogenheter eftersom de inte lyder under statens ekonomiadministrativa regelverk. Och inte minst fick de ett stiftelsekapital som gav dem möjligheter att finansiera sin utveckling.
Men Statskontoret påpekar att kapitaltillskottet egentligen inte har något samband med att högskolorna är organiserade som stiftelser.
– Stiftelsekapitalet har gett speciellt Chalmers goda ekonomiska förutsättningar. Chalmers stiftelsekapital mer än fördubblades under stiftelsens första fem verksamhetsår som en följd av att börsen gick så bra, från 1,6 till 3,6 miljarder kronor, säger Johan Wockelberg- Hedlund.
De båda stiftelsehögskolorna har främst använt sitt stiftelsekapital till att finansiera pensionsskulder och köpa fastigheter. Avkastningen från kapitalet har framförallt använts för att finansiera forskning. På senare år har avkastningen från stiftelsekapitalet haft relativt liten betydelse för verksamhetens totala finansiering.
– Stiftelsehögskolorna finansieras av staten på precis samma sätt som de statliga lärosätena. 2011 delade Chalmers stiftelse bara ut 56 miljoner till verksamheten och högskolan hade en omsättning på tre miljarder, man är helt beroende av statens anslag, säger Johan Wockelberg-Hedlund.
Även om stiftelsehögskolorna inte är en del av staten, är de alltså beroende av staten för att finansiera sin verksamhet. Statskontoret konstaterar i rapporten att staten styr stiftelsehögskolorna på samma sätt och i lika hög utsträckning som de statliga högskolorna och med samma uppföljning av resultat och kvalitetsgranskning.
– Man har ett resursfördelningssystem som tillämpas lika för både statliga lärosäten och stiftelsehögskolor. Och stiftelsehögskolorna är garanterade att inte behandlas på ett sämre sätt än andra lärosäten.
Den större friheten för stiftelsehögskolorna har bara utnyttjats i begränsad omfattning.
– När det gäller rekryteringen ligger man nära de statliga högskolorna, man har sakkunniggranskning på samma sätt. Det är viktigt för den akademiska kvaliteten och legitimiteten.
Stiftelsehögskolorna har i stort sett samma lärarbefattningar som andra lärosäten. Några skillnader är att Chalmers har biträdande professorer och docent är en befattning för erfarna lektorer samt att man har tekniklektorer som hämtats från industrin.
Så rekrytering och tjänstestrukturen vid stiftelsehögskolorna har i princip varit liknande som vid de statliga lärosätena.
– Förklaringen till detta är att det sannolikt i praktiken är svårt att skilja sig för mycket från de villkor som gäller vid andra lärosäten. Man är ju en del av högskolevärlden och lärare ska kunna gå mellan lärosäten, då är det ganska opraktiskt att ha en annan struktur.
Men till skillnad från statliga lärosäten kan man vid stiftelsehögskolor inte överklaga beslut till externt organ. Det gäller både för studenter och vid anställning av lärare. Däremot gäller vid stiftelsehögskolorna både offentlighetsprincip och det så kallade lärarundantaget.
Stiftelsehögskolorna har något högre löneläge än jämförbara statliga lärosäten.
Den största löneskillnaden är för adjunkter vid Chalmers i jämförelse med adjunkter på andra tekniska högskolor, 4 000 kronor i månaden. En del av skillnaden kan bero på att i Statskontorets jämförelse ingår tekniklektorer i kategorin adjunkter eftersom tekniklektorer inte behöver ha doktorsexamen.
Ledningen vid stiftelsehögskolorna har också högre lön. Rektor vid Chalmers har bäst betalt av alla rektorer, 2011 knappt 1,7 miljoner kronor per år. En jämförelse är att rektor för Kungliga Tekniska högskolan tjänade 1,2 miljoner kronor. Enligt Chalmers är motivet till den höga lönen det ökade ekonomiska ansvaret för rektor som också är verkställande direktör.
Stiftelsehögskolorna tillämpar kollektivt beslutsfattande i mycket liten utsträckning.
– De lyfter själva fram att de inte har kollegiala beslutsorgan utan mer en rak linjeorganisation vilket de anser har varit en fördel. Fakultetsnämnder och motsvarande har bara haft en rådgivande funktion.
Men Johan Wockelberg-Hedlund påpekar att i och med autonomireformen 2011 så har de statliga lärosätena samma möjligheter och att exempelvis Mälardalens högskola numera har samma beslutsordning som stiftelsehögskolorna.
Till att börja med fanns det alltså betydande skillnader mellan villkoren för stiftelsehögskolor och statliga högskolor men efter 2011 kvarstår inte så stora skillnader. Regleringen i högskolelagen och högskoleförordningen av hur statliga lärosäten får bedriva sin verksamhet har minskat. Därmed har statliga lärosäten och stiftelsehögskolor i stort sett samma frihet att själva välja hur verksamheten ska organiseras, hur kompetensförsörjningen ska hanteras och hur resurser för forskning och utbildning ska fördelas inom lärosätet.
– Rektor och styrelse vid statliga lärosäten har numera samma möjligheter att organisera verksamheten och bestämma hur pengarna ska användas internt som stiftelsehögskolorna, och även samma möjligheter att rekrytera.
Den skillnad som är kvar handlar i huvudsak om att stiftelsehögskolor kan använda sina ekonomiska resurser friare.
– Nu kvarstår en fördel och det är framförallt möjligheten att finansiera samverkan med näringsliv och omgivande samhälle samt kommersialisering, man kan till exempel enkelt bilda bolag och gå in med finansiering, säger Johan Wockelberg-Hedlund.
PER-OLOF ELIASSON
