EN VINTERDAG i början av 1890-talet lägger August Strindberg huvudet mot isen och studerar en granruska längre bort. Han är insatt i hur man matematiskt beräknar hur långt man kan se över en buktad yta och hans experiment borde leda till att granruskan till synes sjunker ner under isen. Men nej, han finner inga bevis för att jorden buktas och är rund. Detta och andra försök leder honom fram till att jorden istället kan vara som en skiva eller ring.
Att en jordenruntresa skulle fungera även på en platt jord förklarar Strindberg så här i Antibarbarus II: ”lägg kartan på ett bord och för kompassen runt om och man skall se att man kommer tillbaka till samma plats utan att ha behövt gå under bordet”.
– Det säger något om Strindbergs uppblåsta självbild att han ofta inkompetensförklarar resten av forskarsamhället. Storhet och genialitet inom ett område garanterar inte på något sätt framgång inom ett annat, säger Ulf Danielsson, Uppsalaprofessor i teoretisk fysik.
Han har granskat Strindbergs insatser som naturvetenskaplig forskare i ett avsnitt av Strindbergiana (tjugofjärde samlingen), Strindbergssällskapets årliga skrift där Strindbergsforskare med olika inriktning bidrar.
August Strindberg förstod sig inte på naturvetenskap, slår Ulf Danielsson fast. Han kan sträcka sig så långt som att Strindberg som amatörforskare ibland hade ett naturvetenskapligt förhållningssätt.
– Strindberg hade en teori och gjorde experiment, men hans observationer var undermåliga och hans slutsatser fel och förhastade. Han var slarvig och saknade det som utmärker varje forskare, attkritiskt granska sina egna hypoteser och slutsatser.
Men som Strindberg själv sade: ”När man ställer upp hypoteser, får man inte vara småaktig”, ett citat som Ulf Danielsson återger. Kommentaren fälldes sedan någon hade kritiserat Strindbergs uppfattning om att månen var en spegel man kunde se jordens kontinenter.
August Strindbergs naturvetenskapliga studier kulminerade under 1890- talet. Mest känt är kanske hans försök att framställa guld. Genom beräkningar utifrån ämnens olika atomvikt och genom att anta att det existerar ett gemensamt urämne, försökte Strindberg förvandla ett grundämne till ett annat, främst då guld, alkemisternas gamla dröm. Att han misslyckades är bekant, Ulf Danielsson visar i sin Strindbergiana text i detalj hur Strindbergs beräkningar faller när de kontrolleras.
– Tanken på ett urämne har funnits genom historien men det var först med den moderna fysikens hjälp, inte kemins, som den senare fått sitt förverkligande. Nu vet vi att det finns ett väldigt begränsat antal beståndsdelar; protoner, elektroner och neutroner, som har pusslats ihop på olika sätt i alla ämnen.
– Och med kärnfysik kan man förvandla ett grundämne till ett annat och faktiskt framställa guld. Det finns som biprodukt i alla våra kärnkraftverk. Men det är i så mikroskopiska mängder att det ekonomiskt skulle vara helt meningslöst att ta vara på, säger Ulf Danielsson som bestämt vänder sig mot varje fundering på att Strindberg var framsynt och skulle kunnat förutspått kärnfysikens guldmakeri.
August Strindberg var även språkforskare i slutet av sitt liv. Men inte heller som sådan fick han eller har senare fått något erkännande. Han hade en ambition att kartlägga alla språk och varifrån de kom. Han hade själv svaret klart – det gemensamma urspråket var hebreiskan.
MEN SOM SPRÅKVETENSKAP är hans ”rön” nonsens, anser språkforskare Bo Ralph, professor i nordiska språk och ledamot av Svenska akademien. Han har (tillsammans med Camilla Kretz) redigerat och kommenterat den del av nationalupplagan av Strindbergs samlade verk som utgörs av ”Språkvetenskapliga skrifter I och II”. Strindbergs bredd framgår av rubriker som Modersmålets anor (1910), Världs-Språkens Rötter (1911) och Kinesiska Språkets Härkomst I–II (1912).
När Bo Ralph i Strindbergianas tjugofjärde samling redogör för sitt arbete kring de språkliga skrifterna drar han följande slutsats av Strindbergs studier: ”Han följer inga vedertagna regler. När han i stora drag tycks använda gängse metoder bryter han plötsligt med all tradition. Han tolkar och tillämpar det mesta – såväl data som regler för deras analys – på ett högst personligt sätt, och han använder terminologin ganska godtyckligt.”
SOM KULTURHISTORISK forskare (1870– 1880-tal) hade dock August Strindberg vissa poänger, anser Strindbergssällskapets ordförande, etnolog Katarina Ek-Nilsson, avdelningschef vid Institutet för språk och folkminnen i Uppsala. Hon ger några exempel.
– Han var först med att beskriva hur kulturimpulser kommit till Sverige när han konstruerade en Nyckelpigekarta där han kartlade olika folkliga, dialektala benämningar på nyckelpigan. Flera decennier senare blev det här sättet att se på kulturföreteelsers spridning en stor vetenskap inom folklivsforskningen, dagens etnologi, säger Katarina Ek-Nilsson.
Strindberg har också fått rätt av eftervärlden när han vände sig emot dåtidens romantiserade syn på folkmusik och folkdräkter som framvuxna ur folkdjupen. Han hävdade i princip det som i dag är en självklarhet, menar Katarina Ek-Nilsson, att det kommer uppifrån, att folket tar upp danser och kläder från överklassalonger och herrskapsfröknar.
– Strindberg var också modern när han ville fara ut på fältarbete och reportage på landsbygden för att skilda bonde livet i Franska bönder. Och han gick emot dåtidens historiker när han gjorde sin egen historieskrivning ur folkets, inte kungarnas, perspektiv i Svenska öden och äventyr (1883).
August Strindberg har själv givit upphov till omfattande forskning. En bibliografi om Strindbergsforskningen fram till år 2005 omfattar tre tjocka band (2 200 sidor), ”An International Annotated Bibliography of Strindberg” av Michael Robinson.
Strindbergsforskningen är så spretig, omfattande och nationellt överskridande att den i princip är omöjlig att överblicka, konstaterar litteraturvetare Ann-Sofie Lönngren, Uppsala universitet, när hon i senaste numret av Tidskrift för litteraturvetenskap, skriver om tendenser inom forskningen de senaste femtio åren. Strindbergsforskningen har breddats med studier av författaren i relation till måleri, foto, TV, radio, musik och poesi, noterar hon bland annat, och genusperspektivet på Strindbergs liv och verk har expanderat mycket.
Ändå är det fortsatt angeläget, avslutar hon, att på alla tänkbara sätt belysa och vidareutveckla denna oformliga och ”gigantiska kulturkonstruktion som går under paraplybeteckningen
”Strindberg”.
ANNIKA ENGSTRÖM
STRINDBERGSÅRET 2012 Kulturrådet, Stockholms stad och Svenska institutet informerar gemensamt om alla aktiviteter som sker under strindbergsåret på www.strindberg2012.se
I hela landet pågår teaterföreställningar, föreläsningar, utställningar och diskussioner. Även i länder som Egypten, Ryssland, Grekland och Venezuela uppmärksammas Strindberg 100 år efter sin död.
August Strindberg dog den 14 maj 1912, 63 år gammal. Han var en oerhört produktiv mångsysslare: dramatiker, poet, författare av romaner, noveller, skrifter och artiklar, samhällsdebattör, amatörforskare, fotograf och brevskrivare, nära 10 000 brev finns bevarade.
Som målare fick han sent erkännande – men år 2007 såldes hans tavla ”Alplandskap 1” för 29,4 miljoner kronor vid en auktion i London, den dittills dyraste svenska tavlan.
När den så kallade nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk efter drygt 30 år avslutas i år omfattar det 72 band. De två sista är ockulta Dagboken (i vår) och Hemsöborna (på senhösten).
