Larm om undermåliga skolor duggar tätt och ofta sprids en negativ bild av svensk utbildning. Högskolan kritiseras ibland men har väl klarat sig någotsånär, dock oförtjänt.
Högskolan är en salig blandning av olika utbildningar, varav många skulle platsa bättre på gamla yrkesskole- eller bildningsförbundsnivå. Vitsen med att kräva tolv års tidigare studier för behörighet och ha dyra och forskarutbildade lärare med låg undervisningsskyldighet är i många fall tveksam. Högskolemässigheten i det hela kan ibland te sig närmast som ett skämt. "Högskola" är ibland föga mer än ett skyltfönster: en tjusig fernissa med pretentiösa förtecken som knappast levererar så mycket av det analytiska och kritiska tänkande som ses centralt för universitet och högskola.
Kraven på arbetsinsats varierar enormt mellan olika utbildningar. En del "heltidsutbildningar" innebär knappt halvtid. Endast på en minoritet av alla utbildningar arbetar studenterna mer än 30 timmar per vecka. Slapphet dominerar således. Både bland ofta oengagerade och/eller undersysselsatta studerande och en lärarkår med måttlig förmåga eller intresse att stimulera eller kräva studieinsatser närmare heltid än halvtid.
Nyligen publicerades en amerikansk studie där man sökte mäta studenters kognitiva förmåga före respektive efter högskoleutbildning (Aarum och Roksna: Academically Adrift, Chicago University Press 2011). Studien gav det kanske deprimerande resultatet att i cirka 40 procent kunde man ej notera någon förbättring.
De som inte utvecklades kännetecknades enligt studien av att vara omotiverade, jobba lite och läsa lätta kurser. Klassiska universitetsämnen som humaniora och naturvetenskap hade bättre resultat, populära ämnen som kommunikation och business hade sämst.
Önskar man att studenterna utvecklas, fordras krävande studieinnehåll och en hel del arbete. Men lågintensiva studier dominerar. I ett debattinlägg i Svenska Dagbladet 21 november 2013 diskuterade jag frågan. Det ledde till ett mycket stort gensvar och ett antal kommentarer som gav en enig bild av svensk högskola präglad av utbredd slapphet. Högskolor uppfattas till exempel "skapa Kalle Anka-utbildningar med hög genomströmning och sedan använda dessa som kassako". Många kurser beskrivs med ord som "sanslöst slappt". Endast ett fåtal utbildningar ansågs vara krävande, av de som kommenterade sina utbildningar.
Man kan skylla på allt möjligt. Svaga, omotiverade studerande uppskattar ej alla gånger ett kvalificerat kursinnehåll och krav på heltidsstudieinsatser. Politiker vill använda högskolan som ett sysselsättningsinstrument och ge en falsk bild av att högre utbildning för "alla" leder till jämlikhet. Institutionsledningar vill ha hög genomströmning, då ekonomin är baserad på antalet godkända studenter. Krafterna som leder "the rush to the bottom" är starka. En högskoleexamen säger föga om kvaliteter och ger i värsta fall individen med examen och omgivningen en missvisande bild av förmåga och kunskaper. I förlängningen får vi ett dåligt arbetsliv och ett dåligt samhälle.
Huvudansvaret ligger hos högskolelärarna. Många brister i fråga om integritet och ansvarstagande – det är alltför lätt att vara följsam i kvalitetssänkningsbranschen.
Som högskolelärare, särskilt om man inte har forskarambitioner, kan man ha det bekvämt. Låg undervisningsbörda, "kompetensutveckling" som del i tjänsten (ofta utan precisering av vad det innebär) och liten risk för sanktioner gör att man lätt kan missköta sig. Att ställa krav innebär merarbete, till exempel långa diskussioner med missnöjda studenter och om examinationsarbete. Ambitiösa lärare missgynnas lätt, särskilt då hög ambitionsnivå tar tid från forskning och ibland leder till dåliga kursutvärderingar. De senare har ofta en korrumperande effekt, då lärare stimuleras att bli kundanpassade.
Ansvarslösa ledningar och lärare är free riders på andra som tar jobbet på allvar och har en verksamhet som är i linje med det som gör universitet och högskola fortfarande – så länge det varar – till en hyfsat respektabel verksamhet. Genom "kundorienterad" verksamhet, lätt innehåll och låga krav, ställer man till det för andra. Det är inte lätt att kräva fullständiga studieinsatser om andra agerat curlinglärare eller intagit en låt-gå-position, felsocialiserat studenterna in i 20-timmars arbetsvecka eller kör med glädjebetyg. Viktigt är att arbeta med gemensamma normer för en acceptabel studieintensittet och för kvalificerat och utvecklande kursinnehåll. Det här är ingen privat, utan en kollektiv fråga. Popularitetssökande och slappa lärare bör påminnas om vad man kan ställa till med. Klargörs för studerande att heltid betyder heltid kan mycket sedan fungera.
Det sagda betyder naturligtvis inte att resurser, nöjda studenter, bra pedagogik eller arbetslivsrelevans är oviktigt. Allt detta (över-) betonas redan starkt. Och studentnöjdhet kan ej kompensera för högskolans kärnuppgift: att utveckla den kognitiva förmågan. Och det kräver ett inte alltför lättuggat innehåll och en hel del arbete. De högskoleledningar och högskolelärare som inte förmår att ta ansvar för detta bör kanske göra något helt annat i stället.
Allt fler genomskådar högskolans tilltagande ihålighet som kvalificeringsinstitution. Reaktionerna på mina debattartiklar visar stor besvikelse och bitterhet. Det är hög tid för högskolelärarna att ta ordentligt ansvar för vad man håller på med.
MATS ALVESSON
Organisationsforskare
Lunds universitet
Fotnot. Mats Alvesson har nyligen utkommit med boken The Triumph of Emptiness (Oxford University Press, 2013), där han bland annat utvecklar sina tankar om högre utbildning.
