Vetenskapliga rapporter, offentliga seminarier och debattartiklar kanske inte fungerar för forskare som vill se genomslag för sina forskningsresultat i politiken. Hur ska då forskaren tänka?
Åsa Knaggård, docent i statsvetenskap vid Lunds universitet som forskar om relationen mellan politik och vetenskap, ger här några råd.
– Det viktigaste är att förstå den politiska processen. Om vi vill påverka måste vi ha kunskap om hur de processerna utvecklas, säger Åsa Knaggård.
Det gäller att komma in på rätt nivå och vid rätt tidpunkt i processen.
– Framför allt gäller det att komma in tidigt, när frågan börjar beredas av tjänstepersoner eller utredare. Det är sällan politikerna som är de rätta personerna, oftast är det personer på förvaltningsmyndigheter eller på tjänstemannanivå på departementen.
När politiker väl tagit ställning kan det vara för sent.
– Men om man får någon toppolitiker att greppa en fråga så kan det bli väldigt stora effekter.
Odla personliga kontakter
I politiken finns det bara plats för ett begränsat antal frågor samtidigt.
– Så det gäller att pricka in det möjlighetsfönster som finns för en speciell fråga. Exempelvis fanns det under coronapandemin bara plats för den, och efter Rysslands anfall på Ukraina har Nato kommit på dagordningen, påpekar Åsa Knaggård.
Hon rekommenderar också att odla personliga kontakter med politiker och tjänstepersoner.
– Då menar jag egentligen inte privata relationer. Men det måste finnas en ömsesidig tillit och respekt i de relationerna, samt en dialog – så forskaren kan inte bara kampanja för sina hjärtefrågor. Det vill säga att personen på insidan, tjänsteperson eller politiker, ska kunna ringa eller kontakta forskaren och exempelvis fråga: Kan du säga någonting om hur situationen ser ut på det här området? Vad vet vi om detta egentligen? Och man ska kunna ställa dumma frågor också.
Sätt forskningsfrågan i ett sammanhang
Åsa Knaggård betonar att politiker och andra beslutsfattare måste ta hänsyn till många frågor innan ett beslut ska fattas.
Därför bör forskaren i sin kommunikation sätta in forskningen i ett sammanhang och resonera om konsekvenser, det gäller också i den allmänna debatten.
– I alla de här sammanhangen är det jätteviktigt att kontextualisera, sätta in forskningsfrågan i ett sammanhang. Vi som forskare måste vara medvetna om att det inte bara är vår snäva fråga som politikerna måste fatta beslut om.
Låt det ta tid
Om forskaren vill få genomslag krävs det också uthållighet, det kan ta många år innan en fråga kommer upp på agendan.
Det kan också vara så att kunskapen om en fråga långsamt sipprar in och forskningen först långsamt får effekt.
– Klimatfrågan är ett bra exempel, den skulle aldrig ha fått genomslag om inte forskare under många år rapporterat om problemen.
Men Åsa Knaggård understryker att experterna inte bör få sista ordet.
– Som statsvetare tycker jag det är bra att vi som forskare inte bestämmer. Det är de som är demokratiskt valda som ska fatta besluten. De har i uppdrag att ta det bredare perspektivet och där blir den vetenskapliga kunskapen en del av underlaget.
