Frågan som födde idén om ett pedagogiskt mentorsprogram var hur lärosätet kunde ta vara på kunskapen och engagemanget bland de som meriterat sig till excellenta eller meriterade lärare. Flera uttryckte själva en önskan om att dela med sig av sin kunskap till mindre erfarna lärare.
Foto: Anders Lennver
Vid en institution fanns redan en modell för ett mentorsprogram, så med stöd av den startade den högskolepedagogiska utvecklaren Katarina Winka och hennes kollega ett pilotprogram förra hösten. Sju pedagogiska mentorer parades ihop med sju adepter, och viktigt var att de kom från olika delar av universitetet.
– Förebilder inom sitt ämne har man förhoppningsvis redan på hemmaplan, och att mötas över ämnen kan kännas mindre hotfullt. Även mentorn tas ur sin komfortzon och blir tvungen att lyfta blicken. Det mentorn och adepten har gemensamt är lärarskapet i akademin, säger Katarina Winka.
Möjlighet att utvecklas
Hon påpekar att mentorskap är något annat än lärarskap, där mentorn har en mer tillbakadragen roll för att stödja adepten på dess egen väg. Detta ger de erfarna lärarna i mentorsprogrammet en möjlighet att ytterligare utveckla sitt pedagogiska ledarskap.
Programmet går över två terminer och innehåller en kurs för mentorerna som ger en veckas högskolepoäng. Adepterna får inget formellt intyg, utan deltar för att få stöd i sin pedagogiska utveckling. Någon kanske söker vägledning som ny i den svenska akademiska kontexten, en annan kan vilja utveckla sin undervisning digitalt, och ytterligare någon kanske söker programmet för att mer allmänt stärka sig i sin lärarroll.
Mentorerna har några träffar under året och en bok i mentorskap att jobba utifrån. De ska träffa sina adepter fem till åtta gånger, men i övrigt styr inte programmet formen eller innehållet utan det är upp till deltagarparen att utforma.
– Det är en väldigt motiverad grupp som tar stort eget ansvar. Många tog egna initiativ och gick längre än vad vi hade satt upp som minimikrav. För ett lärosäte är ett sådant här mentorsprogram ett riktigt vinn-vinnkoncept, säger Katarina Winka.
Foto: Mattias Pettersson
Berikande att vara mentor
När det pedagogiska mentorsprogrammet i höst gick från pilot till permanent utökades det till tolv par deltagare – och en av de tidigare mentorerna tog Katarina Winkas plats som kursledare.
Han heter Per-Olof Ågren och är lektor och excellent lärare i informatik, men jobbar också sedan tidigare med pedagogisk utveckling på universitetet.
– Vi tycker att pilotprogrammet fungerade väldigt bra och har bara ändrat saker i marginalen, berättar han.
Per-Olof Ågren har varit lärare i 30 år, men fann nya utmaningar i mentorsrollen.
– Det är väldigt lätt att man glömmer bort vad man brottas med som ny lektor eller adjunkt. Det var också väldigt berikande att vara mentor till någon på en helt annan fakultet och inom ett helt annat ämne, säger han.
Planen är att också framöver ta vara på kunskapen bland mentorerna som har gått programmet.
– Vi ska skapa en pool av pedagogiska mentorer, som personer i början av sin lärarkarriär kan få tillgång till. Hur ett sådant program ska formaliseras är inte löst ännu, men det är på gång, säger Per-Olof Ågren.
