Helene Hellmark Knutsson ännu en gång eller Anna Ekström? Comeback för Jan Björklund eller Tobias Krantz?
Dags för mer oprövade ministerkort, som moderate Erik Bengtzboe eller Liberalernas Christer Nylander, att få ansvar för högre utbildning och forskning? Eller någon lika otippad som Hellmark Knutsson var när hon utsågs 2014?
Så länge ingen har en aning om vilka som får bilda regering är det givetvis än mer osäkert vem som blir statsråd med makt över högskolepolitiken.
Men redan nu kan vi vara tvärsäkra på en sak, oavsett parti eller statsråd kommer lärarfrågan och lärarutbildningarna att återfinnas på den sakpolitiska agendan.
På den agendan finns givetvis även annat, i december landar Styr-och resursutredningen, Strut, på den nya ministerns bord och för politiker är det förmodligen mycket lockande att sätta tänderna i en så pass stor och framtidsinriktad fråga.
Lärarutbildningar är något annat, här handlar det om att överta stafettpinnen från tidigare regeringar och fortsätta bidra till politikens åtgärdsbonanza, med det vällovliga syftet att högskolan ska leverera fler utbildade lärare, för att möta den stadigt ökande efterfrågan.
Så sent som i augusti i år sjösatte nuvarande högre utbildnings- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) ännu en åtgärd, genom att uppdra åt Umeå universitet att (tillsammans med Göteborgs universitet, Stockholms universitet, Linköpings universitet, Karlstads universitet, Malmö universitet och Högskolan Dalarna) ”skapa fler vägar in i läraryrket”.
Om det blir Socialdemokraterna som leder en ny regering kan det tänkas att Hellmark Knutsson åter blir minister, men högskolepolitiskt välmeriterade Anna Ekström, nuvarande gymnasie- och kunskapslyftsminister, är också en tänkbar S-kandidat som knappast släpper fokus på på lärarbehovet.
Om de partier vi än så länge känner som Alliansen bildar regering lär Liberalerna stå först i (den inte alltför långa) kön för att paxa för högre utbildning och forskning.
Kanske öppnar det rentav för den outtröttlige Jan Björklund som definitivt har erfarenhet av politiska strategier för lärare och lärarutbildningar.
Under hans tid på utbildningsdepartementet infördes sådant som ”examenspremier” för att locka fler ämneslärare, inom exempelvis matematik. Alliansen lanserade i samma syfte också högskolesamarbete med organisationen Teach for Sweden.
En bubblare från liberalt håll är Tobias Krantz, som efter sin ministertid (2009–2010) har ansvarat för forskningsfrågor på Svenskt Näringsliv, som har många synpunkter på lärarutbildningarna, bland annat sponsrar organisationen projekt som vill starta privata lärarutbildningar.
Och även om det framstår som artfrämmande i det svenska högskolelandskapet ska man inte utesluta förslag om privatisering eftersom politiken för fler och bättre lärare kommit att bli lika med att ungefär vad som helst är värt att prova.
Politiker tenderar dock, trots sin upptagenhet av lärarfrågan, att glömma att fler lärare i skolan förutsätter fler universitetslärare vid lärarutbildningarna. En påminnelse relaterat till detta kom med nyheten om att matematiklärare lämnar universiteten för att jobba i skolan, för betydligt bättre löner (DN 18 oktober).
Utifrån brist på kvalificerade lärare i skolan borde det varit en glad nyhet, men knappast för universitet och högskolor som redan har svårt att rekrytera lärare till sina ämneslärarutbildningar.
Förutom att inse att fler lärarutbildningsplatser kräver tillräckligt med universitetslärare skulle en ny minister kunna initiera en omfattande utvärdering av alla åtgärder som hittills har gjorts.
För hur fungerade det egentligen med examenspremierna? Fick de kvalificerade lärare att söka sig till skolor med brist på sådana? Och vad har Teach for Sweden och andra projekt betytt, som paralleller till den ”vanliga” lärarutbildningen? Finns det en risk att myllret av olika dörrar och skiftande vägar skapar förvirring, inte minst hos studenterna?
En sådan utvärdering riskerar förstås att komma till den nedslående slutsatsen att inget ”hjälper”, om man nu inte lyckas uppfinna en laglig metod att tvinga studenter att söka till lärarutbildningarna.
Så det mest sannolika är att ännu en minister snart kommer att harva vidare med nya ”vägar” och flera ”dörrar”, allt medan lärosätena får fortsätta att tampas med ett aldrig sinande flöde av nya direktiv och åtgärder.
MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
