Macchiariniaffären fortsatt problematisk för KI

Harriet Wallberg gjordes till syndabock i Macchiarini-affären.
Det skriver Bosse Lindquist i sin nyligen utkomna bok, Macchiariniaffären. Sanning och lögn på Karolinska, där han anklagar Sten Heckscher och därmed de två andra utredarna av skandalen för att inte på allvar ha varit intresserade av att granska vad som hände på Karolinska institutet.

Lindquist, som tillsammans med en rad medarbetare på SVT genomförde det storartade journalistiska arbete som avslöjade Macchiarini, rekapitulerar nu detta i bokform, det blir plågsam och upprörande läsning med mycket fokus på de patienter som blev offer för experimenten.

Bosse Lindquist försöker också förstå hur och varför allt detta kunde ske och finner förklaringar i en ”KI-maffia” som offrade visselblåsarna samt Wallberg, allt för att slippa undan eget ansvar och skydda ”högt uppsatta personer”.

I boken och i en debattartikel i SvD hävdar Lindquist att detta skett i maskopi med regeringen samt alltså Heckscher.
Syftet med denna ”cover-up” skulle vara att inte störa dåvarande rektor Anders Hamstens förhandlingar med hongkongkinesiske affärsmannen Ming Wai Lau om donationen som kom att resultera i Ming Wai Lau-center för regenerativ medicin.
KI:s styrelseordförande Mikael Odenberg har bemött Lindquists artikel, han avfärdar det som konspirationsteorier att minister Helene Hellmark Knutsson (S), Sten Heckscher, dåvarande styrelseordförande Lars Leijonborg och ett antal professorer skulle ha gaddat ihop sig mot syndabocken Harriet Wallberg.

Men samtidigt är det omöjligt, också för oss som i likhet med Odenberg har svårt för konspirationstänkande, att inte konstatera att hela affären (från Macchiarinis närvaro på KI till de dubiösa turerna kring Hongkongcentret) vimlar av alla konspirationers favoritföda, det vill säga en mix av besvärande omständigheter och obesvarade frågor.

I en rad artiklar i Universitetsläraren har jag tämligen förgäves försökt få klargörande svar på en del av frågorna, som varför underlagen till Heckschers utredning inte finns att tillgå.
Här har Odenberg knappast underlättat genom att med emfas proklamera att utredningen är ”stängd”, vilket innebär att det fortfarande inte går att begripa på vilka grunder skuldfördelningen hamnade så tungt på Wallberg och rekryteringsprocessen medan Anders Hamsten, han som in i det sista avfärdade fuskmisstankarna mot Macchiarini, klarade sig jämförelsevis lindrigt.

Till och med Lars Leijonborg har ju i sina memoarer misstänkliggjort Heckschers slutsatser genom att hävda att rapporten lägger för stor vikt vid KI:s administrativa brister och menar att det ”inte är trovärdigt att hävda att skandalerna kring Macchiarini hade undvikits med bättre diarieföring och liknande”.

Odenberg vill, begripligt, lägga Macchiarini-affären till handlingarna men det blir knepigt när nuvarande rektor Ole Petter Ottersen oförväget traskat vidare i Hamstens Hongkong-spår och försvarar projektet, där Macchiarini användes som affischnamn.
Det är inte heller någon bra strategi för att slippa konspirationsteorier att Ottersen försäkrat att KI gjort ”omfattande riskanalys”, gällande sitt center för regenerativ medicinsk forskning i Hongkong.
Den inte alltför imponerande riskanalysen genomfördes nämligen, långt efter att Macchiarini avslöjats, av hans tillskyndare och kompisar, professorerna Urban Lendahl och Ola Hermansson.

Och Hongkongsatsningen lever därmed kvar som påminnelse om de högt uppskruvade förhoppningarna kring regenerativ medicin, förhoppningar som krattade för Macchiarinis livsfarliga härjningar.
I stället för att hålla tummarna för att inte nya konspirationsteorier får fäste kanske nuvarande KI-ledning borde göra paus i sitt framåtblickande, stanna upp och försöka få till en eller varför inte flera omfattande utredningar.
Inte för att leta nya syndabockar eller i syfte att helt såga Heckschers utredning, utan för att visa vilja att, någorlunda ödmjukt, komplettera bilden av det som hände under de för KI så förödande Macchiarini-åren.

MarieLouise Samuelsson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se


Kategorier: Artiklar, Etik, Forskningsfusk, Kvalitet, Ledarskap, Krönikor, MarieLouise Samuelsson
Lärosäten: Karolinska institutet