Chalmers samverkan bygger
på ömsesidigt förtroende
Chalmers Styrkeområde Energi jobbar i stor utsträckning med samverkan, och sedan länge med fyra stora företag.
– Det är olika världar som ska sys samman. Förståelse för varandras möjligheter och begränsningar är viktigt, säger Annemarie Wöhri från Chalmers.
Annemarie Wöhri, projektkoordinator för externa samarbeten på Chalmers Styrkeområde Energi möter i kaféet. Hon uppmanar mig att ta med en kopp kaffe.
– Vi är här mitt i samverkanscentrum, säger hon och sveper ut med armen. Här hämtar alla kaffe; för att öka interaktionen finns inget kaffe uppe i huset. Alla ska känna sig välkomna att komma hit och mingla: forskare, studenter, entreprenörer, företag och myndigheter.
I det stora kaféet sitter mycket folk vid långborden och en jämn ström av människor passerar kaffemaskinen.
– Här händer det många roliga aktiviteter, både sociala och vetenskapliga, som after work, lunchlöpning, frukostseminarium och akademisk kvart där någon presenterar sitt projekt på populärvetenskapligt sätt. Vi bjuder in varandra på lunchseminarier och har huskaffe en gång i månaden där man lär känna varandras verksamheter, berättar Annemarie Wöhri.
Energieffektiva byggnader
Kaféet ligger i en av Johannebergs Science Parks två spektakulära byggnader ritade av White Arkitekter, invigda hösten 2015. De har svepande och böljande linjer och är spegelvända i förhållande till varandra. Den ena är svart, den andra guldfärgad. De är byggda för samspel, för att främja samarbete och nya konstellationer. Dessutom är de energieffektiva.
– Att uppnå certifieringen Miljöbyggnad guld var utgångspunkten redan från start. Målet är att byggnaderna ska ge så liten miljöbelastning som möjligt under hela sin livslängd.
– Det är mycket forskning bakom husen, de har till exempel gardiner som går ned när solen ligger på. Husen värms med både fjärrvärme och bergvärme, ett dataprogram räknar i realtid ut vilket som är billigast, säger Annemarie Wöhri.
Vi tar trappan upp och går över landgången från det guldfärgade till det svarta huset.
Här ligger Samverkansplanet där olika aktörer som jobbar inom områden som samhällsbyggnad, energi, material- och nanoteknik kan hyra in sig för en viss tid. De har ingen fast skrivbordsplats utan när de kommer på morgonen loggar de in vid dörren och väljer sin plats, allt för att öka interaktionen.
Lokalen är mycket modern och trivsam. Förutom arbetsplatserna finns avskärmade sittplatser för samtal. På våningen ligger också produktdesignstudion Boid som är ett dotterbolag till Chalmers industriteknik.
En våning upp finns Challenge Lab. När vi passerar står studenter i en ring och lyssnar uppmärksamt på den i gruppen som talar.
– Challenge Lab är en unik möjlighet för studenter som kombinerar fokus på hållbar utveckling med en aktionsorienterad pedagogik där studenterna under studietiden konkret bidrar till nyttiggörande, säger Annemarie Wöhri.
Studenterna ska själva formulera de frågor som bildar temat för deras examensarbete. Bara de allra bästa väljs ut och de får utbildning i hållbar utveckling, ledarskap och entreprenörskap. Tanken är att studenterna ska kunna ta direktkontakt med näringslivet i huset. Flera studenter har redan startat egna företag utifrån sina examensarbeten.
Spetskompetens tvärs över institutionerna
På samma plan som Challenge Lab ligger Chalmers Styrkeområde Energis kansli. Vi sätter oss i ett litet mötesrum och Annemarie Wöhri berättar att Chalmers har en matrisorganisation. På ena axeln i matrisen finns 18 institutioner, som nu blir tolv. På den andra axeln finns åtta styrkeområden, som vart och ett ska svara mot en samhällsutmaning.
– Genom styrkeområdena samlar vi spetskompetens tvärs över våra institutioner för att, tillsammans med övriga aktörer i samhället, ta oss an globala och komplexa samhällsutmaningar.
Annemarie Wöhri menar att det har visat sig vara ett lyckat koncept.
– Så kan till exempel Styrkeområde Energi ge forskare finansiering för satsningar där Chalmers är duktigt och där vi kan bidra till samhällets utmaningar. Finansieringen kan utnyttjas till tjänster eller till att jobba för ökade externa anslag från exempelvis Vinnova, Energimyndigheten eller EU.
Strategiska samarbetsavtal
Styrkeområdet Energi har långsiktiga, strategiska samarbetsavtal med fyra stora företag: Eon, Göteborg Energi, Preem och ABB. Olika paraplyavtal ska organisera samverkan under ett tak.
– Det är en väldigt stor utmaning att koordinera samarbetena så att vi behåller fokus, följer visionerna och når målen, säger Annemarie Wöhri.
Samarbetena organiseras därför på tre olika nivåer:
- En styrgrupp med strategiskt ansvar för samarbetet, med bland annat vd för respektive bolag och Chalmers rektor.
- En operativ ledningsgrupp, med styrkeområdesledning på Chalmers och en operativ chef från företaget som ser till att styrgruppens beslut verkställs.
- Samarbete mellan forskare och deras respektive kontaktpersoner på företaget.
– Inom alla tre nivåer präglas samverkan av ett ömsesidigt förtroende som leder till aktiviteter som utgår från båda parters gemensamma intressen, säger Annemarie Wöhri.
Hon nämner särskilt hur Styrkeområde Energi tillsammans med det kommunala bolaget Göteborg Energi har ett lyckosamt utbyte av medarbetare som går åt båda hållen. Forskare tar kunskap till Chalmers och tar med sig kunskap därifrån. De båda aktörerna har också gemensamma seminarier för utbyte av kunskap.
Elbussar och biogas
Samarbetet har resulterat i att antal konkreta samverkansprojekt.
Tillsammans med Göteborg Energi har Chalmers forskare utvecklat laddningen av Hyper Bus som gått i trafik i Göteborg. Resultat har bidragit till nästa fas, Elbuss 55, eller Electri City som projektet också kallas. Buss 55 går nu i reguljär trafik mellan Chalmers två campus i Göteborg och är uppmärksammad internationellt.
Göteborg Energi och Chalmers har också i nära samarbete utvecklat Gobigas, som är en pilotanläggning för att förvandla biomassa till biogas i industriell skala.
– Det är den enda i världen och där har Chalmers spelat en avgörande roll för anläggningens funktion. Projektet är omdiskuterat i Göteborg på grund av kostnaderna men man får inte glömma framstegen i projektet och nyttan med storskalig produktion av biogas, säger Annemarie Wöhri.
Även samverkan med energibolaget Eon är framgångsrik.
– Tillsammans med Eon har forskare på Chalmers utvecklat ett nytt bäddmaterial, Ilmenit, för fluidbed-teknik i förbränningsanläggningar vilket nu testas kommersiellt, säger Annemarie Wöhri.
Samverkan med industrin har också finansierat forskningsinfrastruktur, som forskningsanläggningen Chalmers Förgasare och andra delar av Kraftcentralen som förser Campus Johanneberg med biobaserad värme och kyla. Förgasaren och Kraftcentralen är samtidigt forskningslabb, där förstadiet till Gobigas utvecklades och där konceptet med Ilmenit togs fram.
I Kraftcentralen pågår olika forskningsprojekt i samarbete med aktörer som kan komma in och använda anläggningen. Kraftcentralen är under ständig förändring och ska med början 2017 byggas om och uppgraderas.
Gynnar både företag och forskare
Många samverkansaktiviteter vid Chalmers syftar till att företagen ska kunna rekrytera bland studenterna. Så sitter representanter för företag med i programråd för masterprogrammen för att utbildningen för civilingenjörerna ska vara relevanta för industrin. En annan del av samverkan är att forskare får tillfälle att pitcha idéer för företagsledare för att få finansiering av samarbetspartner.
Hittills har Chalmers koncentrerat sig på strategisk samverkan med sina stora samverkanspartner.
– Visst förekommer motsättningar och oenighet. Det är olika världar som ska sys samman, kortsiktigt tänkande ska ställas mot långsiktig kunskapsuppbyggnad. Förståelse av varandras möjligheter och begränsningar är viktigt och vi har kunnat lösa kontroverserna och fortsätta samverkan, säger Annemarie Wöhri.
Chalmers vill framöver också bredda samarbetet mot små och medelstora företag.
”Svårare vara oberoende om du har ett nära samarbete”
Samverkan har en stor potential men lärosätena bör hantera frågan mycket mera medvetet. Det hävdar forskare som studerat samverkan med det omgivande samhället.
Cecilia Bjursell från Högskolan i Jönköping har tillsammans med kollegorna Peter Dobers och Anna-Carin Ramsten skrivit boken Samverkansskicklighet (Studentlitteratur 2016).
– Vi ställer frågan om det är läge att lyfta upp samverkansskicklighet som ytterligare ett område där man kan nischa sig och visa upp sina kvalifikationer i sin meritering, säger Cecilia Bjursell.
Hon påpekar att grundläggande för alla forskare och universitetslärare är vetenskaplig skicklighet. Den mäts ofta i antalet publicerade artiklar och förmågan att dra in externa forskningsmedel. Men tilldelning av forskningsmedel beror ofta på antalet publiceringar, vilket gör att de två meriteringssätten hänger samman och verkar åt samma håll. Däremot finns det en tydlig motsättning mellan samverkan och de två andra sätten att meritera sig.
– Samverkan är definitivt inte det enklaste sättet att jobba på om man är akademiker i dag. Det ökade publiceringstrycket tar mycket tid och samverkan tar också mycket tid. Men på något sätt verkar både forskningsfinansiärer och samhällsaktörer förvänta sig att samverkan bara sker. Man talar aldrig om när den ska ske.
Samverkan tar tid
Samverkan är tidskrävande eftersom olika kunskapsintressen ska samsas. Det här framgår inte i de styrdokument för lärosäten som författarna till boken studerat.
– Om man vill främja samverkan bör man se över hur tjänster utformas i förhållande till det, säger Cecilia Bjursell.
Hon anser att det finns stor en potential i samverkan, men att lärosätena bör hantera frågan mycket mera medvetet.
– Nu finns det många röster utanför lärosätena som håller på att bestämma vad samverkan är. Vi inom akademin är för passiva och borde vara mer aktiva röster i debatten och visa vad vi gör och visa vad vi anser är viktigt för oss. Visa att vi också är en viktig samhällsaktör, inte bara sitta på vår kammare och tycka det.
Ett problem är också att bilden av samverkan är outvecklad.
– Vi har lite kunskap om vad samverkan är och vad det innebär. Vi har inte en tradition i Sverige att studera oss själva inom akademin, säger Cecilia Bjursell.
En som studerat samverkan mellan akademin och externa aktörer är Luca Simeone. I sin avhandling, framlagd vid Malmö högskola i höstas, studerar han tre olika design- och forskningslabb, MIT Senseable City Lab, Meta Lab (at) Harvard, och Medea vid Malmö högskola.
– Det gemensamma är att alla tre labben använde design för att föra ut kunskap på andra sätt än med vetenskaplig publicering, exempelvis genom videor som var begripliga även för icke-akademiker, säger Luca Simeone.
En skillnad är att de amerikanska labben var inriktade mot industrin. MIT-labbet hade täta band med industrin, labbet vid Harvard något mindre. Medea i Malmö var mest intresserat av sociala innovationer, som att arbeta med familjer i områden med social problematik, som Rosengård, och var inte beroende av finansiering från företag.
Flera stötestenar
Luca Simeone har sett en rad stötestenar vid de samverkansprojekt han studerat.
– Samverkan kan vara utmanande på grund av att de olika aktörerna har olika språk, olika behov och olika intressen, säger han.
För det första är det inte enkelt att kommunicera.
– När olika aktörer sitter vid samma bord, akademiker, folk från näringsliv och myndigheter, har de troligen olika språk, exempelvis rör de sig på olika teknisk eller teoretisk nivå.
De olika aktörerna kan också ha olika behov och intressen och man kan få en konflikt utifrån olika agendor.
– Tänk dig att du jobbar med en ny mjukvara, akademikerna kanske vill att den ska vara fri, open source. Medan industrin kan vara intresserad av att behålla äganderätten för att öka sin vinst.
Olika aktörer har också olika makt.
– Om labbet behöver extern finansiering från företag för att överleva är det svårt för forskarna att fullfölja sina idéer och inte vika sig för företagets vilja.
Det här ställs på sin spets vid inställningen till kommersialisering. Där kan forskare ha helt olika inställning.
– En del av forskarna har inga problem med att ha företag med i ett projekt. De är tvärtom glada att ta fram en kommersiell produkt som kan få inverkan utanför akademin. Medan andra i samma labb menar att det inte är okej att deras labb är beroende av ett företag för att överleva. De anser att det gör det svårt för dem som akademiker att vara kritiska gentemot näringslivet.
Konflikten kretsar kring hur nära man kan gå externa intressenter.
– Ju närmare du samarbetar med industrin desto svårare är det att inta en kritisk och oberoende position. Jag tror att om akademin bara blir ett bihang till industrin är det ett problem och en förlorad möjlighet, eftersom akademin existerar för att ha en annan position än företag, säger Luca Simeone.
Ko
rt om boken: De tre författarna till boken Samverkansskicklighet – För personlig och organisatorisk utveckling (Studentlitteratur 2016) är verksamma vid olika lärosäten, Cecilia Bjursell vid Högskolan i Jönköping, Peter Dobers vid Södertörns högskola och Anna-Carin Ramsten vid Linköpings universitet.
Samverkan ska utvärderas
utifrån ny Vinnova-modell
I den senaste forskningsproposition har samverkan en central plats. En tredjedel av nytillkomna basanslag ska fördelas enligt en modell framtagen av Vinnova.
Efter att ha provats i två pilotprojekt har Vinnova utarbetat en metod för hur samverkan ska kunna utvärderas.
– Vi har provat modellen och den viktigaste slutsatsen är att det går att utvärdera samverkan. Vi menar också att samverkan är en kvalitetsdrivande faktor och att det därför är viktigt att de utvärderingar man gör stödjer lärosätenas kvalitets- och verksamhetsutveckling, säger Maria Landgren, senior programledare på Vinnova.
Grundtanken är att en tredjedel av nytillkomna fakultetsmedel ska fördelas utifrån samverkan, lika mycket ska vardera fördelas utifrån publiceringar och externa medel.
Vinnovas modell för utvärdering av samverkan består av fyra delar:
- Bakgrundsinformation om de olika lärosätenas profil och förutsättningar.
- Lärosätenas självvärderingar av samverkansarbetet.
- Värdering av resultat hos samverkansparters.
- Samlad bedömning av en expertpanel.
Utvärderingsmodellen handlar inte om att alla lärosäten ska göra likadant utan utvärderingen ska sättas i förhållande till lärosätets förutsättningar och roll.
– Vi drev inledningsvis i pilotprojekten att man skulle kunna använda indikatorer men vår slutsats är att de flesta lärosäten gör på många olika sätt och det inte finns indikatorer som används på ett liknande sätt på olika lärosäten. Men den samlade bedömningen resulterar i ett omdöme som i någon mening kan ses som en indikator, säger Maria Landgren.
Regeringens planer är att ett nytt resursfördelningssystem ska vara på plats 2021 och till dess ska Vinnovas modell användas och utvecklas.
Några dramatiska omfördelningar av medel är inte att vänta.
– Ökningen av basanslagen är inte extremt hög, och de ska fördelas på tre komponenter, säger Maria Landgren.
Närmast kommer Vinnovas modell att gå ut på remiss.
Tre åsikter om samverkan
Johan Schnürer, rektor för Örebro universitet och ordförande i SUHF:s expertgrupp för samverkansfrågor
– Samverka med det omgivande samhället är något vi ska göra enligt högskolelagen. Jag tror att samverkan i grunden är kvalitetsdrivande för både utbildning och forskning. Förutsättningen för att samverkan ska vara positiv för lärosätenas verksamhet är att den bedrivs med respekt för varandras villkor. Akademin behöver ha respekt för villkoren inom exempelvis vården eller för företagens villkor. Och de vi samverkar med behöver förstå och ha respekt för våra villkor.
Ulla Boström Hjorth, samverkansansvarig vid Lunds universitet och ordförande i Unilink, ett nätverk för samverkansfrågor
– Det man talar om nu, är att samverkan enligt den nya forskningspropositionen kommer att ligga till grund för hur man fördelar resurser till lärosätena. Forskningspropositionen handlar om att mäta genomslag av samverkan och den stora utmaningen är hur man mäter god samverkan, och hur man på bästa sätt avgör vad som är god samverkan. Det är en intressant fråga både för samhället i stort, för universiteten och för forskarna.
Karin Åmossa, chefsutredare, SULF
– Samverkan i olika former är väldigt bra, för akademin och för samhället. Däremot tror vi inte att det är en bra idé att, som regeringen vill, dela ut delar av lärosätenas basanslag efter en indikator som heter samverkan. Dels är SULF principiellt emot att man öronmärker delar av basanslagen, det innebär att den fria forskningen får stryka på foten. Dels är det svårt att hitta en bra indikator som kan mäta samverkan på ett vettigt sätt.
