Chefstätheten på svenska lärosäten ökar (Universitetsläraren 4, 2025), och med den växer en ny typ av mellanchef fram – avdelningschefen, vars huvuduppgift är att kontrollera timmar utifrån tvivelaktiga kursfaktorer och löst förankrade ekonomiska modeller. I teorin skapar de struktur, men i praktiken reduceras kollegiet ofta till en produktionsenhet där tidrapportering prioriteras framför att matcha kurser och forskningsprojekt med rätt kompetens och där ”tankar får ta tid”.
Karin Strömqvist Bååthe
Doktorand i arbetslivsvetenskap vid Mälardalens universitet och adjunkt vid Högskolan Dalarna
Som doktorand i arbetslivsvetenskap, ett fält där vi studerar organisering, styrningsmodeller och villkor i det moderna arbetslivet finner jag det slående hur tydligt mönstret från privat sektor och andra delar av offentlig sektor nu präglar även våra universitetet och högskolor: vi mäter mer, räknar mer, rapporterar mer och kontrollerar mer – men får inte nödvändigtvis bättre verksamhet eller budgetstyrning. Tvärtom.
Att organisera akademins vardag utifrån administrativ logik riskerar att trumfa kvalitet, samverkan och innovation. Tidredovisning på kurs- och avdelningsnivå skapar falsk trygghet, fragmenterar verksamheten och gör budgetlandskapet svåröverskådligt – särskilt när fasta löner utgör största kostnaden och takbelopp samt forskningsanslag den största intäkten.
Avdelningschefer som fokuserar på timmar fungerar ofta som interna produktionsledare: undervisning bemannas, årsarbetet ska ”gå ihop” och resurser hållas inom budget. Resultatet blir minskat kollegialt inflytande och detaljstyrning av professionellt omdöme: hur mycket tid får ett moment? Är kursen eller forskningen täckt enligt modellen? Flexibilitet saknas, och akademiker styrs som timresurser snarare än kunskapsbärare med professionell integritet. Dessutom hindrar dessa mentala ”timstängsel” tvärvetenskaplig och kollegial samverkan, eftersom ingen vill riskera kritik från chefen genom att ”ge bort” sina eller avdelningens timmar till en mer kompetent gästföreläsare.
Samordning behövs ibland, men kräver inte alltid fler mellanchefer. Schemaläggning och resursfördelning kan hanteras av administrativ personal, kollegiala grupper med roterande ansvar eller en stödd prefektfunktion, särskilt i mindre miljöer.
Hållbart akademiskt ledarskap utgår från samhällets, verksamhetens och akademins behov – inte från stelbenta system och schemateknik. Det förutsätter förståelse för ämnets, kursernas och forskningens interna logik samt förmåga till tvärvetenskaplig orientering, inte bara kunskap om Ladok, Time Edit eller budgetmodeller baserade på symboliska ”monopolpengar” i strikt avdelnings- eller ämnesfokuserade stuprör. Denna typ av timstyrning tar dessutom ingen hänsyn till bredd eller spets – allt kokas ihop i samma soppa.
Svensk högre utbildning vilar historiskt på en kollegial grund. Att avprofessionalisera den akademiska arbetsmiljön genom att införa fler chefer som inte har verklig insyn i innehållet, men ändå makt över resurserna, underminerar just den kollegialitet som gjort våra lärosäten starka. I förlängningen riskerar vi att skapa en misstroendekultur, där timmar, scheman och ”täckt tjänst” blir viktigare än pedagogisk utveckling, forskningskvalitet och kollegialt ansvar. Det är ett högt pris att betala – och det är inte ett system som gör akademin bättre.
Som doktorand ser jag tydligt från insidan hur kollegiet tystnar när beslut tas någon annanstans, hur tid snarare än mening styr, och hur yrkesstolthet, engagemang och nya forsknings- och uppdragssamarbeten kvävs av administration. Allt fler efterfrågar ledare med både akademisk och samhällsförankring som visar tillit och står fast vid universitetets kärnvärden. Det är inte nostalgi – det är en nödvändig riktning framåt.
Därför vill jag uppmana till en diskussion om vilket slags ledarskap vi behöver inom akademin. Behöver vi verkligen fler timräknande avdelningschefer?
Karin Strömqvist Bååthe
Doktorand i arbetslivsvetenskap vid Mälardalens universitet och adjunkt vid Högskolan Dalarna
