Den som blir ny utbildningsminister efter Johan Pehrson ärver ansvaret för 13 500 kubikmeter radioaktivt avfall. Det handlar om avfallet från ESS, spallationsanläggningen i Lund, som kommer att generera 4 500 kubikmeter radioaktivt avfall under driftperioden (beräknad till 40 år) och 9 000 kubikmeter avfall under avvecklingsperioden.
Därmed står den nye ministern inför ett problem som hittills verkar omöjligt att lösa. Det finns nämligen ingen plan eller plats för hur avfallet ska lagras och slutförvaras. Och så länge detta saknas får ESS helt enkelt inte gå i drift.
Det är ju inte precis någon ny insikt att radioaktivt avfall måste lagras, men när ESS etablerades i Sverige verkar avfallsfrågan inte ha haft någon framskjuten plats på kom ihåg-listan. Sannolikt framstod det också länge som att det skulle ordna sig, genom att ESS tecknade avtal med Svensk Kärnbränslehantering (SKB), ett avtal som är villkoret för att Strålsäkerhetsmyndigheten ska kunna godkänna verksamheten.
ESS hade också ett samarbetsavtal med SKB, men när det kommer till ett bindande avtal har SKB under förra året meddelat att man inte kan – eller vill – ta ansvar för ESS-avfallet. Detta beroende på att ESS-avfallet inte får plats i SKB:s befintliga slutförvar. Det är fullbokat av de svenska kärnkraftsbolag som gemensamt äger SKB.
Till saken hör att statligt ägda SKB har monopol på att hantera radioaktivt avfall, uppdraget är kommersiellt, SKB saknar exempelvis samhällsuppdrag för forskning och innovation. Och utan bindande avtal kan Strålsäkerhetsmyndigheten inte ge ESS tillstånd ens för den provdrift med neutronproduktion som är planerad till september i år. Denna provdrift är ett nödvändigt steg för att ESS ska gå i full drift, vilket är tänkt att ske 2027 eller senast 2028.
Vetenskapsrådet har nyligen slagit larm till regeringen om att ESS tillstånd för provdrift ”ligger på den kritiska linjen för projektet”, det vill säga att försening av tillståndet kommer att innebära försening av hela ESS-projektet. Vetenskapsrådet påpekar i skarpa ordalag också att Sveriges rykte som värdland står på spel, att de andra medlemsländerna rentav har trott att detta med avfallet var något som Sverige redan hade löst.
Ledningen för ESS har också i flera år och vid upprepade tillfällen påpekat att det är bråttom. Man har skrivit till förre utbildningsministern Mats Persson och senast i november förra året till Johan Pehrson, med kopia till klimat- och näringsdepartementet samt finansdepartementet.
Det alarmerande brevet besvarades först efter två månader (!) och innehöll inget annat än till intet förpliktigande fraser om att ESS är viktigt, att regeringen jobbar hårt med detta men att det finns processer som måste följas. Ja, undertexten är tämligen tydlig, regeringen har ingen aning om hur detta ska lösas och signalerar vad som kan sammanfattas som en kombination av välvilja och hjälplöshet samt viss desperation.
Enda möjligheten som återstår är att regeringen och den nya utbildningsministern snabbt kommer på ett sätt att vrida upp armen på SKB, helt enkelt ge företaget ett erbjudande de inte kan säga nej till.
Och vad händer om det inte fungerar? Kommer ESS att hamna i så kallad malpåse? Bli ett minnesmärke över en statlig mångmiljardsatsning på en politiskt initierad forskningsinfrastruktur som politikerna lämnade i sticket? Om det skulle bli så är malpåse en ganska förmildrade beskrivning, snarare talar vi om skandal och en forskningspolitikens härdsmälta med omfattande spridningseffekter.
