I artikeln målar Marianne Rödvei Aagaard, lektor i civilrätt vid Uppsala universitet, upp en undervisningsmaterialets urscen: läraren skriver sina anteckningar på tavlan och de försvinner när tavlan raderas. Hon påpekar att med dagens digitaliserade undervisningsmaterial är situationen en annan; har läraren spelat in föreläsningen med ljud och bild blir det möjligt att återanvända den.
Många lärosäten deklarerar numera i ganska likalydande policydokument att de har rätt att nyttja det material som skapats av lärare, och att de har rätt att ändra i det. Universitetsläraren har rapporterat om några av de konflikter med lokala facket som detta har utlöst.
– Problemet bottnar i att det finns motstående intressen. Lärosäten kan tänkas ha önskemål om att kunna använda sig av allt det som skapas av dess lärare inom ramen för tjänsten. Medan den enskilde läraren har ett intresse av att det inte ska ske, säger Marianne Rödvei Aagaard.
Orsaken till lärarens hållning kan vara flera.
– En punkt jag valt att fokusera på i min text är kopplingen till vad vi får betalt för att göra. De flesta av oss universitetslärare lägger ned oerhört mycket mer tid än vi egentligen får betalt för när det gäller att skapa ett ambitiöst undervisningsmaterial. Då blir det ett problem om lärosäten i nästa led skulle kunna säga: ni har gjort jättebra förinspelade filmer, då återanvänder vi dem och ni får inte timmar för att hålla era föreläsningar nästa termin.
Ett annan punkt är den ideella rätten till materialet.
– När det kommer nya rön, eller en ny lagändring, kan jag som forskare tycka att min tidigare inspelade föreläsning inte längre är på den nivå som jag vill att den ska vara. Om lärosätet då har rättighet att hur som helst återanvända materialet är risken att mitt namn förknippas med ett föråldrat material eftersom lärosätet kan tänka att det visserligen kom nya rön men de är inte så viktiga.
Du hävdar i artikeln att det upphovsrättsliga lärarundantaget inte behövs. Varför?
– Lärarundantaget är ett begrepp som egentligen finns inom patenträtten och inte inom upphovsrätten. Inom upphovsrätten är huvudregeln att upphovspersonen har upphovsrätt till sina verk. Den så kallade tumregeln, som gäller på resten av arbetsmarknaden, handlar om upphovsrätt. Arbetsgivaren har med tumregeln rätt att nyttja det material som skapas inom ramen för tjänsten, men bara i den utsträckning som en sådan överlåtelse av upphovsrätten behövs för att syftet med anställningen ska nås, säger Marianne Rödvei Aagaard.
Därav följer, menar hon, att tumregeln skyddar universitetslärarnas upphovsrätt.
– Min uppfattning är att lärosätena inte behöver ha någon särskild nyttjanderätt till det material vi universitetslärare skapat. För syftet med min tjänst nås till fullo genom att jag undervisar, och gör en universitetslärares alla andra uppgifter, år efter år. Det är så vår verksamhet är uppbyggd.
Men, påpekar Marianne Rödvei Aagaard, det finns situationer där lärosäten kan ha rätt att utnyttja lärarnas undervisningsmaterial.
– Man behöver beakta om en lärare fått ett särskilt uppdrag att skapa ett bestämt material. Har man fått timmar för att skapa ett material, då kanske det finns ett underförstått avtal att lärosätet också framdeles ska kunna nyttja det materialet så länge som det vill.
Marianne Rödvei Aagaard skiljer också på användning internt på lärosätet och externt mot studenterna.
– Min uppfattning är att det lärosäten har behov av, och enligt tumregeln har rätt till, är att internt återanvända undervisningsmaterial för att säkerställa kontinuiteten i verksamheten. Nya lärare ska kunna se hur man gjort tidigare på kursen och kunna bedöma hur olika kurser hänger ihop. Det är en helt annan kategori av användning än att externt använda en förinspelad föreläsning för att ersätta föreläsaren.
Flera lärosäten har deklarerat att de har rätt att återanvända undervisningsmaterial utan lärarens godkännande. Vad har det för rättslig status?
– Ingen, över huvud taget ingen. En extrem jämförelse är om jag dyker upp på din yttertrappa och säger ”nu tänker jag använda din trädgård”. Ungefär samma betydelse har lärosätenas deklarationer – det saknas rättsgrund. Rent juridiskt spelar det ingen roll vad lärosäten, eller för den delen lärarna eller facket, proklamerar. Det är ju bara åsikter om hur man tycker att det ska vara.
Men börjar lärosätena agera efter sina deklarationer blir det en annan situation.
– Då riskerar det över tid att bildas en sedvänja, en branschpraxis som leder till att sedvanerätten ändras. För den här juridiken är ju inte huggen i sten, utan det är till största delen okodifierade undantag från upphovsrätten. Därför tycker jag att det är viktigt att man som lärare bevakar sina positioner och står upp mot den här sortens försök till vad som egentligen är upphovsrättsintrång. Huvudregeln är ju att avtal krävs för att någon annan än upphovsmannen ska få rätt att utnyttja ett material skyddat av upphovsrätten.
Vilket typ av avtal skulle det vara fråga om?
– Rent civilrättsligt behöver avtalet inte vara något formaliserat som står på papper. Och man behöver inte ha avtal för varje anställd, för det är inte alla anställda som skapar material som lämpar sig att återanvända. Har man någon som verkligen är skicklig på att spela in föreläsningar i ett ämne: lägg ut en beställning och ge den läraren timmar för att skapa riktigt bra material som är avsett att återanvändas. Och kom överens om hur det får användas.
Vad kommer att hända med lärarnas upphovsrätt i framtiden?
– Min spaning är att om vi har turen att frågan faktiskt går till domstol är jag övertygad om att den anställde kommer att vinna rakt av, åtminstone i sista instans.
