Slutreplik på Jacob Färnerts replik ”Visar på behovet av kulturförändring i högskolan”.
Det är glädjande att se hur SFS ordförande Jacob Färnert rycker ut till försvar av den högskolepedagogiska meriteringen. Visst finns det ett behov därav, vilket jag inte heller förnekar. Det jag argumenterar för är att det finns många vinster med att komplettera existerande formella meriteringsprocess med ett mer praktiskt och lokalt meriteringsspår, vilket Jacob Färnert verkar ha missat.
Magnus Hoppe
Excellent lärare och docent i företagsekonomi, Mälardalens universitet
Den som vinnlägger sig om att läsa vad som faktiskt står, förstår nog också att det som bekymrar mig med nuvarande meriteringssystem är att det inte alls är format för att de som meriterar sig används för att göra undervisningen bättre eller för den delen säkrar meriteringsprocessen som en del av varje ämnes utbildningspraktik. Hur det argumentet skulle motverka etableringen av en god utbildningskultur ställer jag mig högst frågande till.
Metaforiskt argumenterar jag för att vi ska stimulera lärare och göra den personliga didaktiska utvecklingen meningsfull genom att använda morötter. Argumentet omfattar också kollegiet som behöver morötter för att engagera sig i meriteringsprocessen och se till att den pedagogiska utvecklingen inte stannar vid den enskilde läraren. Att stimulera och arbeta med meningsfullhet kan även ses som en pedagogisk modell för att bygga en god och human utbildningskultur som utvecklar människor genom att spela på deras egna drivkrafter. Allt hänger ihop och för mig är det väldigt liten skillnad mellan lärare och studenter.
”Visst kan man tänka sig att det även kan behövas piskor, men att helt förlita sig på att piskorna skulle skapa en god utbildningskultur synes mig både naivt och riskfyllt.”
Vill vi att studenter ska utvecklas utifrån sina egna drivkrafter bör samma principer därför även gälla de lärare som ska hålla i undervisningen och då med stimulanser och inte bestraffningar som främsta styrmedel. Visst kan man tänka sig att det även kan behövas piskor, men att helt förlita sig på att piskorna skulle skapa en god utbildningskultur synes mig både naivt och riskfyllt. Piskan bidrar nämligen till normaliseringen av en repressiv utbildningskultur där individens egna tänkande och drivkrafter underordnas en bestraffande logik.
Nu tror jag egentligen inte att Jacob Färnert är emot att göra undervisningen bättre, det vore ju ett kardinalfel av en kårordförande, så man kan fråga sig varför debattören gör denna illvilliga läsning och påstår att jag vill kasta allt pedagogiskt utvecklingsarbete i papperskorgen.
Svaret står nog att finna i att SFS varit en drivande part i etableringen av existerande ordning som fokuserar på formalia, vilket debattören också nämner, och måste försvara den. Sen är det mer ledsamt att debattören inte tar tillfället i akt och ser möjligheten i att justera och lägga till något i existerande ordning för att göra den högre utbildningens praktik än mer studentcentrerad i stället för att stoiskt försvara en främst byråkratisk och central ordning med oklart praktiskt värde.
Flyttar vi i stället ut delar av meriteringsprocessen till kollegiet kommer också meriteringen närmare studenterna, vilket jag med förtjusning läser att Jacob Färnert också ställer sig bakom. Det får mig att tro att vi faktiskt har fler intressen gemensamt än vad några debattinlägg kan tänkas visa. Därför ser jag nu fram emot att SFS tar sitt ansvar och verkar för att involvera kollegiet än mer i meriteringsprocesserna men också, för alla lärares och studenters skull, börjar fundera över morötternas plats i akademin.
