Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.
Bevakar högskolan
Sök
Stäng denna sökruta.

Visar på behovet av kulturförändring i högskolan

Att retirera från högskolepedagogisk utbildning skulle innebära att vikten av undervisning, högskolepedagogik och lärande förminskas. Det skriver Sveriges förenade studentkårers ordförande Jacob Färnert i en replik till Magnus Hoppe.

21 december, 2023
Jacob Färnert, ordförande för Sveriges förenade studentkårer

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

Replik på debattartikeln ”Kollegiet bör hålla i den pedagogiska meriteringen”.

I Magnus Hoppes värld behöver allt inte vara antingen svart eller vitt.

Sedan en lång tid tillbaka har vi studenter längtat efter en kulturförändring när det kommer till högskolans verksamhet. När de två verksamheterna utbildning respektive forskning ställs mot varandra, verkar vågen ofta luta åt det senares fördel. Detta trots att utbildningen borde vara forskningsnära och forskningen utbildningsnära. I historieböckerna kan man läsa att redan på 1950-talet, inför 1955 års universitetsutredning, så påpekade vi studentkårer bristerna i undervisningsorganisationen, undervisningens låga status, avsaknaden av pedagogisk utbildning och att undervisningsmeriter spelade en underordnad roll vid tjänstetillsättningar. Samma våg av kritik uppkom på slutet av 1980-talet när Högskoleutredningen skulle tillsättas. Det är olyckligt att vi kan se att i dag, snart 24 år in på det nya millenniet, så släpar den högskolepedagogiska verkligheten fortsatt efter, varpå Magnus Hoppe bidrar till denna kultur.

Debattören poängterar att det går trögt med att etablera den högskolepedagogiska meriteringsmodellen i högskolan. Motsägelsefullt nog har tidigare studier och en rapport som SFS släppte i somras visat motsatsen. Svenska lärosäten har kommit en god väg om hur vi ska hantera frågor om pedagogisk skicklighet och hur den ska bedömas. Det gäller framför allt pedagogiska meriteringssystem, användningen av pedagogiska portföljer, definition av pedagogisk skicklighet och förekomsten av pedagogiskt sakkunniga när lärares pedagogiska skicklighet ska bedömas. De långsiktiga kulturfrågorna från 1900-talet verkar däremot leva kvar och det är antagligen det som gör att systemen inte får tillräckligt genomslag.

I en sådan verklighet är det rimligt att fokusera på utveckling av kulturen. I debattörens artikel ser jag motsatsen. Debattören talar om att termen excellent lärare är missvisande då det inte automatiskt betyder att läraren håller hög kvalitet i sin undervisning. Jag kan instämma i det påståendet till viss grad, men ska principen om excellenta lärare belastas för det? För mig låter det som att fakulteten eller lärosätet har misslyckats med sitt system eller sin kvalitetskultur och att det är orättvist att låta konceptet med excellenta lärare bära skulden.

Vidare påstår debattören att meriteringssystemet utgör ett hinder för pedagogiskt skickliga lärare att meritera sig med anledning av att det behöver dokumenteras. Dokumentation och administration har varit en trendig fråga i högskolepolitiken, men med tanke på att de pedagogiska meriteringssystemen har utvecklats och att de pedagogiska portföljerna har förbättrats så slår det här mig som uppseendeväckande. System ska underlätta för användarna och givetvis inte vara onödigt byråkratiska. Men i någon grad behövs ändå formalia. Det kan vara värt att ställa sig frågan om motsatt läge, det vill säga om inget system över huvud taget hade gjort det enklare för lärarna att meritera sig pedagogiskt.

I debattartikeln uppkommer även den historiskt omdebatterade frågan om krav på högskolepedagogisk utbildning för läraranställningar. Det verkar råda konsensus i sektorn, och framför allt i politiken som har tagit bort krav på högskolepedagogisk utbildning för lärare ur högskoleförordningen, om att genomförd utbildning inte garanterar hög utbildningskvalitet. Det gäller visserligen inom all utbildning som högskolorna erbjuder, att en del som genomfört en kurs därefter inte lyckas tillämpa kunskapen i praktiken. Jag tycker det även är fräckt att påstå att vi ska retirera fullständigt från högskolepedagogisk utbildning. I samma stund som vi gör det så förminskas vikten av undervisningen, högskolepedagogik och lärandet.

”När det kommer till de högskolepedagogiska frågorna vill jag påstå att det finns tendenser som talar för att kollegiet inte har tagit sitt fulla ansvar.”

Precis som debattören är jag en stor anhängare av kollegialt ansvarstagande i akademin. Det är min grundsyn på hur vi ska hantera frågor i vår sektor, men med den fria styrningen kommer det också ett ansvar. När det kommer till de högskolepedagogiska frågorna vill jag påstå att det finns tendenser som talar för att kollegiet inte har tagit sitt fulla ansvar. Berättelserna som debattören exponerar talar för det, men det finns exempel i hela landet. Det finns ett flertal lärosäten som inte följer Sveriges universitets- och högskoleförbunds, SUHF:s, rekommendationer om att alla anställda lärare ska genomgå minst tio veckors utbildning i högskolepedagogik. Jag är för kollegialitet, men jag är inte redo att överge principen om att vidareutbildning leder till utveckling. En stärkning av det kollegiala inflytandet kan ske utan att kasta pedagogiskt utvecklingsarbete i papperskorgen.

För att Sverige ska vara en framstående kunskapsnation och genomsyras av excellens krävs det att vi lämnar begreppet ”undervisningsbördan” bakom oss och tänker nytt. Det är dags för kulturförändring i högskolan.

Jacob Färnert, ordförande för Sveriges förenade studentkårer

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv
Nummer 1, 2024
Nummer 6, 2023
Nummer 5, 2023
Nummer 4, 2023