Det synes gå trögt med att etablera den högskolepedagogiska meriteringsstegen, trots många olika initiativ från pedagogiskt intresserade och högskolepedagogiska enheter. Samtidigt konstaterar jag som excellent lärare inom företagsekonomi att behovet av min excellenta kompetens efterfrågas ytterst sparsamt. Något tydligt organisatoriskt intresse för de meriterade lärarna har ännu inte etablerat sig och man kan fråga sig varför och om man kan göra något åt det.
Magnus Hoppe
Excellent lärare och docent i företagsekonomi, Mälardalens universitet
Ett första svar kan vi nog finna i själva begreppet excellent lärare som är långt ifrån rättvisande, vilket diskuterats länge och väl och det av goda skäl. Det är nämligen inte så att en excellent lärare nödvändigtvis är en av kollegiet uppburen lärare som utmärker sig positivt i mötet med studenter. Excellensen handlar i stället främst om förmågan att möta de formella kraven på meriteringen.
Till saken hör att jag även stött på många fantastiska lärare som kan sitt ämne och är otroligt engagerade i mötet med sina studenter men som samtidigt inte riktigt haft förmågan eller intresset att i text beskriva detta eller för den delen samla formella meriter på hög. De har därför fått avslag på sin ansökan. Det är alltså inte den didaktiska förmågan som excellensen gäller utan det är ett namn på en formell meriteringsnivå inom ämnet högskolepedagogik. Med detta i åtanke borde en mer rättvisande titel vara Högskolepedagogiskt (Väl)Meriterad Universitetslärare (HöMUL). Det är inte en sexig titel, men det är ju inte heller titeln docent som nämns som den motsvarande forskningsmässiga titeln.
En mer rättvisande titel skulle göra det lättare att förklara att den här typen av meritering sker inom det särskilda ämnet högskolepedagogik, inte det egna ämnet, och att den sökande förväntas intressera sig för ett annat ämne än det som kanske främst drivit hen till akademin. Det är inte heller så att folk i dag kastar sig över kurserna inom högskolepedagogik av fri vilja. Nej, i stället verkar det som vi behöver tvinga fram en viss formell meritering till exempel genom att ställa krav på minst 15hp högskolepedagogik för de flesta akademiska tjänster.
Att det måste till den här typen av tvingande styrmedel beror nog inte på att lärare är ointresserade av studentmöten och lärande eller är dåliga lärare, utan att deras huvudsakliga intresse och gärning främst handlar om det egna ämnet och inte högskolepedagogik. Läs mig rätt, det behöver inte vara något fel med högskolepedagogik, tvärtom, men att tvinga in folk i det ämnet är, enligt mig, inte rätt väg att gå. Rätt väg är i stället att mer kritiskt fråga oss vad vi vill uppnå. För mig bör målet främst vara bättre utbildning och undervisning i det ämne som man är verksam i, inte formell meritering med en högst oklar nytta för någon.
”För mig bör målet främst vara bättre utbildning och undervisning i det ämne som man är verksam i, inte formell meritering med en högst oklar nytta för någon.”
Det för mig till nästa problem, meriteringssystemet saknar i dag en tydlig kollegial förankring, vilket nota bene docenturen helt bygger på vad gäller forskning. Jag har förvisso varit sakkunnig för andras pedagogiska meritering inom företagsekonomi, eftersom systemen vid aktuella lärosäten krävt det, men själv blev jag utvärderad av två personer utan någon som helst koppling till företagsekonomi. Förvisso bör man vid sin ansökan förankra sina pedagogiska reflektioner i det som är skrivet inom det egna ämnets pedagogik och didaktik, men ämneskollegiet har ingen framträdande roll vid meriteringen.
Åtminstone där jag befinner mig sker i stället den högskolepedagogiska meriteringen genom den högskolepedagogiska enheten som är en egen organisationsdel inom verksamhetsstödet. Verksamheten är förvisso under förändring och det ser ut som högskolepedagoger och pedagogiska utvecklare ska få en mer naturlig plats ute i verksamheten och jag hoppas därmed också meriteringsverksamheten. Än så länge sker dock meritering utanför den egna institutionen och ämneskollegiet vilket gjort att få på hemmaplan känt till de som sökt meritering och än mindre känt ansvar för att använda de som har meriterat sig. Vidare finns med dagens ordning en risk att meriteringen, så länge den sker utan kollegiets medverkan, ses som ett steg bort från det egna ämnet.
Tänker vi oss i stället att meriteringen sker mer lokalt skapas nya möjligheter att knyta an till de faktiska behoven som finns där av bättre utbildning och lärande. I den rörelsen kan man tänka sig en kompletterande och betydligt mer praktisk del av meriteringen, något vi kan ge arbetsnamnet Kollegialt Uppskattat Bollplank (KUB). Man skulle inte kunna bli KUB utan att kunna ta emot en boll och returnera den. För det krävs en praktisk didaktisk kompetens kompletterat med insikter i de särskilda utmaningar det egna ämnet har. På det sättet skulle KUB:en kunna likställas med docenten, där det är en framväxande ämnespraxis som sätter upp kraven för vad som krävs för att nå en viss meriteringsnivå.
Tänker man sig in i situationen, behöver kraven på en KUB främst vara något som avgörs av kollegiet, hanteras med kollegiet för att sedan utifrån kollegiets satta krav används av och för kollegiet. Inom kollegiet skulle KUB:en framträda som den främsta bland likar vad gäller praktiska didaktiska frågor. För nyanställda, doktorander, amanuenser och andra mer juniora kunde de didaktiska bollplanken fungera som ett stöd under deras första tid som lärare.
KUB:en skulle också kunna auskultera hos kollegor, jobba med didaktiska frågor vid kurs- och programuppföljningar och annat som härrör sig till att skapa kvalitet i ämnets undervisning. Visst skulle dagens HöMUL:er kunna göra detsamma, men då de främst är formellt meriterade i ett främmande ämne finns inte någon garanti för att de är särskilt bra som lärare inom sitt ämne, funkar som bollplank eller har sina kollegors förtroende.
Nu menar jag inte alls att vi ska skrota den högskolepedagogiska meriteringen, men vi behöver knyta den närmare de lokala och ämnesmässiga behoven och därmed öppna för ett tydligare organisatoriskt intresse för de meriterade lärarna. Görs meriteringen mer uttalat på heminstitutionen kan kollegiet engageras lättare i alla delar av processen samt verka för att skapa en direkt nytta av meriteringen.
Lokala KUB:er kan tillsammans med pedagogiska utvecklare naturligtvis vara med som stöd under meriteringen. Den sökande skulle även kunna involveras i olika dagsaktuella didaktiska utmaningar, och därmed direkt förena personlig nytta med kollegial nytta. Det finns alltså många vinster med att komplettera existerande meriteringsprocess med ett mer praktiskt och lokalt meriteringsspår där KUB:en kan vara en tanke för att driva utvecklingen vidare.
