AI‑kommissionens färdplan (SOU 2025:12) vill göra Sverige starkare inom en teknik som snabbt blir ”systemövergripande” – och som därför måste skalas upp i offentlig sektor. I den logiken återkommer en institution som ska bära mycket av genomförandet: biblioteken. Det låter rimligt. Bibliotek har räckvidd, förtroende och kompetens i informationsmiljöer. Problemet är villkorsmässigt välbekant: när biblioteken görs till AI‑nav, riskerar uppdraget att läggas ovanpå en redan pressad verksamhet – utan tydligt finansierade tjänster, kompetensutveckling och ansvarsfördelning.
Niklas Ferdinand Carlsson
Bibliotekarie på Campus Norrköping, Linköpings universitet Thor Balkhed
Det här är inte en fråga för ”andra” delar av samhället. Konsekvenserna märks redan vid lärosätena – i undervisning, handledning och examination. Generativ AI förändrar vad det ens betyder att ”skriva”, ”förstå” och ”visa kunskap”. Lärosäten bygger därför om riktlinjer, examinationer och undervisningspraktik i realtid. Uppsala universitet har till exempel infört en universitetsövergripande riktlinje för generativ AI (i kraft 20 januari 2025) som kräver tydlighet om tillåten användning och lyfter dataskydd, upphovsrätt och akademisk integritet. Det är i sak nödvändigt – men det är också arbete: för kursansvariga, examinatorer, pedagogiska utvecklare och biblioteksstöd som ska förklara, operationalisera och hantera gränsdragningar.
”I praktiken betyder det mer handledning, mer omprövning av examinationsformer och kursdesign, mer bedömningsarbete och mer policykommunikation – ofta utan att den nya tiden faktiskt finns i tjänsteplaneringen.”
Samtidigt ökar konfliktytorna: lärosäten vill ge studenter och personal tillgång till generativa AI‑verktyg, men måste samtidigt hantera otillåten användning och anpassa undervisning och examination när textproduktion blivit radikalt enklare. I praktiken betyder det mer handledning, mer omprövning av examinationsformer och kursdesign, mer bedömningsarbete och mer policykommunikation – ofta utan att den nya tiden faktiskt finns i tjänsteplaneringen.
Här kommer bibliotekens roll in – och det är här villkorsfrågan blir skarp. Lärosätesbibliotek undervisar redan i informationssökning, källkritik, akademiskt skrivande, upphovsrätt och datahantering. När AI‑kommissionens färdplan vill att allmänheten ska kunna ”prova på” och använda AI‑verktyg och när lärosäten parallellt implementerar AI‑riktlinjer, aktiveras biblioteken nästan automatiskt som den plats där studenter och personal förväntas få stöd.
Det syns också i sektorns egen organisering: Sveriges universitets- och högskoleförbunds (SUHF) expertgrupp för lärosätesbiblioteken har tillsatt en arbetsgrupp om ”AI och lärosätesbibliotek” för att omvärldsbevaka, testa verktyg och sprida kompetens – men med en detalj som borde göra varje rektor och bibliotekschef vaksam: lön, licenser och resor finansieras av respektive deltagande bibliotek. Med andra ord: uppdraget är nationellt angeläget, men kostnaden riskerar att bli lokal och osynlig.
Svensk biblioteksförening har i remissyttrande över SOU 2025:12 pekat på exakt den systemlogiken: fler uppdrag kräver fortbildning och resurser, annars blir det en reform utan bärighet. De lyfter också att färdplanen missar lärosätes- och forskningsbibliotekens roll – trots att dessa bibliotek redan stödjer studenter och forskare i AI‑relaterade frågor (källkritik, upphovsrätt, data).
”När studenter behöver hjälp att använda AI‑verktyg på ett akademiskt hederligt sätt, och när källkritik måste göras i generativa miljöer, hamnar trycket på bibliotek och lärare samtidigt, ofta utan att kursplaner, schema och ersättningslogik uppdateras.”
Det här är inte en fråga om att biblioteken ”får ett större uppdrag”. Det är en fråga om hur ansvar och resurser flyttas i högskolesystemet. Jag ser tre förskjutningar som riskerar att bli permanenta:
För det första: ett pedagogiskt ansvar förskjuts från utbildningslinjen till stödlinjen. När studenter behöver hjälp att använda AI‑verktyg på ett akademiskt hederligt sätt, och när källkritik måste göras i generativa miljöer, hamnar trycket på bibliotek och lärare samtidigt, ofta utan att kursplaner, schema och ersättningslogik uppdateras.
För det andra: stödinsatser blir substitut för struktur. Om riktlinjer saknas eller är otydliga skapas ”drop‑in-kulturer” där biblioteket ska lösa det som borde vara program- och kursdesign: vad ska bedömas när textproduktion är billig? Hur examinerar vi förmågor som inte kan outsourcas? Detta är exakt den typ av systemfriktion som gör att AI ”passar” i ett redan hårt pressat högskolesystem – en poäng som Universitetsläraren redan har belyst i debatten om AI och systemstyrning.
För det tredje: arbetsbelastningen ökar medan ansvaret blir otydligt. Vem äger AI‑kompetensen i utbildning? Kursansvarig? IT? Biblioteket? Pedagogiska utvecklare? Studenthälsa? När gränserna suddas ut utan att tjänster, meritering och uppdrag definieras, landar arbetet där det alltid landar: hos dem som är närmast studenterna och mest tillgängliga – lärare och bibliotekarier. SUHF‑uppdragets konstruktion och finansiering visar hur detta riskerar att ske. Det är ett arbetsmiljöproblem – och i förlängningen ett kvalitetsproblem.
Det finns dessutom en politisk dimension som sällan sägs rakt ut: AI‑kommissionens färdplan vill stärka svensk konkurrenskraft, språkmodeller och datainfrastruktur. Men Kungliga biblioteket, KB, påpekar att bara en bråkdel av kulturarvets material är digitaliserat, och att mer digitalt material behövs för att utveckla svenska AI‑modeller. Det är en infrastruktursatsning med lång svans – och den kräver finansiering, prioritering och ansvar för förvaltning. Om man menar allvar med svenska språkmodeller och AI‑suveränitet är bibliotekens digitaliserings- och dataarbete inte ”service”; det är grundforskningens och utbildningens förutsättning.
Så vad bör göras? Här räcker det inte med fler uppmaningar om ”kompetenslyft”. Vi behöver villkorsbeslut:
- Öronmärkt finansiering för AI‑uppdrag i bibliotek – även lärosätesbibliotek. Om staten vill att bibliotek ska vara nav för AI‑användning måste den också finansiera bemanning, licenser/verktyg och fortbildning. Annars blir det en omfördelning av arbete utan ersättning.
- Tjänsteutrymme och rollfördelning: gör det till ett uppdrag, inte en fritidsaktivitet. Lärosäten bör skriva in AI‑litteracitet och källkritik i AI‑miljöer i utbildningsplaner och kursdesign – med tid i schemat och tydligt ansvar mellan lärare, bibliotek, IT och pedagogiskt stöd.
- Meritering och karriärlogik: belöna det arbete som gör utbildning möjlig. Om lärare och bibliotekarier ska bära en ny typ av pedagogiskt och samhällsbärande uppdrag måste meritering och arbetsplaner spegla det. Annars får vi ”nödvändigt men osynligt arbete” som driver utmattning och personalomsättning. Här ligger linjen nära SULF:s återkommande kritik om hur underfinansiering och styrning urholkar kvalitet och villkor.
- Utvärdering som mäter rätt saker. Mät inte bara antal workshops eller policydokument. Följ upp faktisk effekt: studenters förmåga att redovisa AI‑användning och hantera källkritik i generativa miljöer, samt arbetsbelastning och stödbehov i kursutvärderingar. Annars blir AI‑omställningen ännu ett lager administration.
En sista poäng glöms ofta: det här handlar inte om att ”mjukgöra” lärosätena – utan om att skydda kärnuppdraget. När undervisningens villkor försämras påverkas också forskningen, eftersom samma människor ska göra allt: utveckla examinationer, hantera integritets- och upphovsrättsfrågor, stötta studenter, skriva ansökningar och publicera. Om staten vill bygga ett Sverige där ”AI är för alla” måste den också erkänna den institutionella verkligheten och ta ansvar för villkoren: utan finansiering, tid i tjänst och tydlig ansvarsfördelning blir biblioteken och lärarna den sista bufferten i ett system som redan går på högvarv.
Niklas Ferdinand Carlsson
Bibliotekarie på Campus Norrköping vid Linköpings universitet
