Den akademiska friheten utmanas i många länder. Mest uppmärksammad är situationen i USA där förflyttningen går snabbare än de flesta kunnat ana. Ett exempel bland många är att the Association to Advance Collegiate Schools of Business, AACSB, en av världens mest inflytelserika organisationer för ackreditering av handelshögskolor, hastigt stryker allt som har med jämställdhet och mångfald att göra ur sina kvalitetsstandards. Detta görs för att skydda skolor i de hittills 27 delstater där arbete med jämställdhet och mångfald möter långtgående negativa sanktioner.
Jerker Moodysson
Rektor, Karlstads universitet
Också i Sverige upplever vi en oroande utveckling. I Universitetsläraren beskrivs två exempel på försök att tysta enskilda akademiker vid svenska lärosäten. Även om dessa är bland de mest uppmärksammade på senare tid är de inte unika. I en kartläggning av Nationella sekretariatet för genusforskning rapporteras att fyra av tio forskare och lärare har utsatts för trakasserier, hot eller våld. I en serie rapporter av Expertgruppen för analys inom SUHF beskrivs det i Sverige jämförelsevis svaga skyddet för akademisk frihet.
Som rektor vid ett av de svenska lärosäten som relativt ofta förekommer i media i dessa sammanhang – bland annat i nyss nämnda reportage i Universitetsläraren – vill jag lyfta en aspekt av akademisk frihet som jag upplever får för lite uppmärksamhet. Det handlar om dess betydelse för lärande och kunskapsutveckling, alltså själva kärnan i vår verksamhet.
Friheten att självständigt definiera och sprida kunskap är grundläggande för universitet och högskolor. Ofta försvarar vi den med hänvisning till dess betydelse för vår demokrati. Det är viktigt, men egentligen skulle det räcka med att hänvisa till lärandets mekanismer. Lärande bygger på att olika perspektiv tillåts mötas och utmana varandra.
”…egentligen skulle det räcka med att hänvisa till lärandets mekanismer. Lärande bygger på att olika perspektiv tillåts mötas och utmana varandra.”
En viktig uppgift för lärosätesledningar är därför att försvara den akademiska friheten. Att säkerställa att lärosäten kan stå fria från censur och politisk påverkan och att forskare skyddas från hat, hot och otillbörlig påverkan. Att stå upp för vår rätt – och skyldighet – att utforska också det som kan uppfattas som ineffektivt, onödigt eller obekvämt.
På senare tid upplever jag allt oftare hur vår akademiska frihet utmanas. Exempelvis kontaktas jag och andra i universitetsledningen av personer utifrån som uppmanar oss att sluta erbjuda vissa kurser och att avskeda vissa medarbetare som de uppfattar som obekväma eller onyttiga. Åtminstone någon gång i månaden och i perioder varje vecka kommer meddelanden direkt till mig eller någon av mina kollegor. Ännu oftare, ibland dagligen, blir universitetet kritiserat på sociala medier, i diskussioner präglade av mycket starka åsikter.
När jag bemöter denna typ av åsiktsbaserade kritik vill jag påminna om just lärandets mekanismer. Olika perspektiv måste få mötas och utmana varandra för att lärande ska ske. Lärande sker genom att det bästa argumentet på sikt vinner. Det bästa argumentet kan ibland vara det som en majoritet uppfattar som felaktigt, orimligt, onödigt eller obekvämt.
Det är frustrerande att denna aspekt av lärande så sällan tas på allvar. I stället bygger den åsiktsbaserade kritiken på utgångspunkten att lärare skulle ägna sig åt absolut instruktion till icke-reflekterande mottagare och att forskare skulle producera fakta som får stå oemotsagda. Alltså att den forskning och utbildning som kritiseras betraktas och värderas isolerat, i stället för som en del i en större helhet präglad av växelverkan mellan det rådande kunskapsläget och ett ständigt prövande av detsamma. Jag vill påstå att det knappt finns någon vetenskapligt grundad kunskap som står oemotsagd, oavsett hur etablerad den är.
Vid våra universitet måste det akademiska samtalet få pågå utan inskränkning. Här ska vi utmana och ifrågasätta varandra utan att hindra, begränsa eller förminska. Men vi måste vara införstådda med att våra egna argument kanske inte alltid är de starkaste på sikt, och att vi som akademiker bedöms på våra kunskaper snarare än på våra åsikter.
Jerker Moodysson,
Rektor vid Karlstads universitet
