I forskningspropositionen får Vetenskapsrådet i uppdrag att utforma ett finansieringsinstrument för att främja banbrytande forskning. Målet är att främja ”genombrott på högsta internationella nivå som kan bidra till att stärka Sveriges konkurrenskraft.” Med ”banbrytande forskning” menas genombrott som avsevärt förflyttar vår förståelse inom ett kunskapsområde, och driver kunskapen i ny riktning. Denna kännetecknas av hög risk och potentiellt höga vinster i form av kunskapsframsteg, innovationer och helt nya lösningar på samhällsproblem (Prop. 2024/25:60, s 56).
I början av maj bjöd Vetenskapsrådet in till en hearing då vetenskapssamhället kunde komma med inspel rörande hur uppdraget bäst bör tolkas och utformas. I den här texten presenterar jag några reflektioner baserade på deltagande i denna hearing, vilka kan sammanfattas i två generella rekommendationer:
1) Överför riskerna från forskarna till finansiären.
2) Uppvärdera erfarenheter av misslyckanden.
David Brax
Utredare, Göteborgs universitet
Förutsättningar för banbrytande forskning
Att pricksäkert rikta forskningsmedel till aktiviteter med särskilt hög potential för genombrott är en grannlaga uppgift. Vad är speciellt med villkoren för banbrytande forskning? Om ”risktagande” är centralt: Är det under befintliga förhållanden mod hos den enskilde som fattas? Eller är det snarare tryggheten att bedriva risktagande forskning? All forskning innebär ett mått av risktagande och begränsas ofta av hänsyn till vad som är publicerbart eller gångbart i den vetenskapliga mittfåran. Om incitamenten ska öka är det rimligtvis vikten av dessa hänsyn som behöver minska.
Det finns ett dilemma här: Det kan förefalla rimligt att basera tilldelning av medel på bästa tillgängliga kunskap om vad som gynnar banbrytande forskning. Men det verkar inte finnas någon okontroversiell standardmodell för vad som är ett lovande banbrytande projekt. Detta gör bedömningsprocessen komplicerad. Radikalt banbrytande kan kräva att man ser bortom vad som varit framgångsrikt förut.
Vilka forskare utför banbrytande forskning?
Under hearingen talades om att finansiera ”de bästa av de bästa”. Denna ståndpunkt tycks utgå från att chanserna för genombrott ökas genom att ge redan framgångsrika forskare fria händer. Men risken är att detta främjar forskare som inte varit benägna att ta risker, utan i stället följt de mest pålitliga karriär- och publikationsvägarna. Kanske bör man i stället fokusera på att främja nytänkande idéer, även när dessa förs fram av förhållandevis oetablerade personer?
Kopplingen mellan risktagande och misslyckanden
Om risktagande är centralt för banbrytande projekt bör inte bara tidigare framgång utan också erfarenheter av misslyckande vara meriterande. Misslyckanden är en avgörande erfarenhet i forskningsprocessen, och det är egentligen först via misslyckande som vi vet att genuina risker tagits. Både i utvärderingen av resultat och vid utdelning av medel bör erfarenheter av misslyckanden behandlas som meriterande.
Vem ska ta risker?
All forskning, i synnerhet för forskare i osäkra stadier av karriären, innebär ett mått av riskhantering. Den forskning man vill bedriva vägs mot vilken forskning som troligast kommer leda till en bättre position i vetenskapssamhället. En vanlig modell för vetenskapliga framsteg utgår från att idéer konkurrerar med varandra och att vissa vinner medan andra slås ut. Men risken att det inte bara är idén utan forskaren själv som slås ut innebär en hämmande osäkerhet för den enskilde. Incitament för risktagande behöver hantera oron att bestraffas för detta i senare skeden av karriären. Exempelvis skulle själva arbetet med ett sådant projekt kunna räknas som en merit i sig självt, eller åtminstone räknas som ”överhoppningsbar tid” vid meritbedömningar.
Ett rimligt finansieringsinstrument bör föra över risken från forskaren till finansiären som därmed inte garanteras valuta för pengarna.
Bedömare
Under hearingen pratades vidare om vikten av en internationell panel av bedömare, och att denna består av individer som själva är risktagare. Samma princip bör gälla här: panelen bör inte bara bestå av ”framgångsrika” risktagare vars chansningar har lyckats, utan också av de som ägnat sig åt försök till banbrytande forskning utan framgång. Här finns också en fara att bedömare har lättare för att se potential i den forskning de känner igen sig i. Det kan därför vara önskvärt med en panel där spridningen av erfarenheter är stor, snarare än att förlita sig på en ”elitpanel”.
Öppenhet
Banbrytande forskning kräver öppenhet för en oväntad utveckling. Utlysningen bör rimligen uppmuntra till öppenhet och nyfikenhetsdriven forskning, särskilt när det gäller förväntade resultat. Detta kan innebära att finansiera projekt som inte är helt färdigtänkta, just för att uppmuntra forskning som är öppen för oförutsedda byten av riktning. Genombrottet i sig självt är inte alltid något som kan planeras för, utan något som uppstår när en nyfiken forskare rotar omkring inom ett visst fält.
För en forskningsfinansiär kan detta innebära att våga satsa på forskning som väger upp mindre förväntad nytta med att vara ”lovande”, det vill säga där man kan se potentialen i den givna riktningen även om man inte är säker på hur, eller att, denna ska realiseras.
Avslutningsvis:
Det är intressant att regeringen väljer detta styrmedel för att främja banbrytande forskning, snarare än att exempelvis garantera forskare utrymme för fri forskning i sina tjänster. Det är också intressant att detta betraktas som en form av forskning som det går att dirigera resurser till, på ett sätt som skiljer sig från finansieringen av annan forskning. Förhoppningsvis kan detta leda till en fördjupad diskussion om forskningens villkor.
David Brax
Utredare, Göteborgs universitet
