Länge var Sverige bäst i klassen, när andra länder drog ned på högre utbildning och forskning satsade Sverige, särskilt i kristider. Ständigt fler studenter, fler universitetslärare, fler forskare.
Men det senaste året med ökande kostnader har en oro över ekonomin spridit sig på svenska lärosäten. Men det finns också oro för den akademiska friheten.
Tecken i skyn är att forskningen får nya medel, medan utbildningen tvingas snåla. Resurser omfördelas från humsam till naturvetenskap och teknik. Takbeloppen krymper så lärosätena kan utbilda färre studenter. Samtidigt växer årskullarna på väg mot universitetsstudier de kommande tio åren.
En utbredd uppfattning är att expansionsfasen för högre utbildning är över.
Så här säger Mats Benner, professor i forskningspolitik vid Lunds universitet:
– Det har ju varit decennier av exempellös expansion av högre utbildning och forskning. Men inga träd växer till himlen, det kanske inte blir ett radikalt brott i utvecklingen, men skiftet kommer. Det är nu ett slut på den här breda expansionen.
Mats Benner
Professor i forskningspolitik vid Lunds universitet
Återkommande önskemål som mer basanslag, och att lärosätena skulle upphöra att vara myndigheter, har han svårt att se att de skulle bli uppfyllda.
– I Sverige är det i hög grad en skiftande politisk debatt som styr högskolans finansiering. Politikerna har hjärtefrågor och prioriteringar och annat som man vill genomföra. Och politikerna vill inte frånhända sig möjligheterna att styra, säger Mats Benner.
Inte heller Pam Fredman, tidigare rektor vid Göteborgs universitet, skönjer någon expansion framöver. Samtidigt ser hon att behoven av utbildning kommer att öka.
– Samhället efterfrågar i mycket högre utsträckning mer utbildning genom livet, alltså det livslånga lärandet. Och det gäller inte bara omställning och inte bara uppdragsutbildning, det kommer att behövas högskoleutbildning för vuxna i det vanliga systemet och det kommer att kräva anpassning från lärosätenas sida, säger hon.
Pam Fredman
Tidigare rektor vid Göteborgs universitet
När Pam Fredman utredde lärosätenas finansiering i Styr- och resursutredningen, den så kallade Struten, föreslog hon ett samlat anslag. Inte förvånande är hon kritisk till att politiken fortfarande skiljer på anslagen till utbildning och forskning.
– Hela samhället skriker efter kompetensförsörjning, det handlar ju både om nybörjarutbildning och om fortsatt utbildning på högskolenivå. Arbetsgivarna säger att de ser det som jätteviktigt för samhället. Men nu har vi fått en forskningsproposition som styr pengarna till viss forskning utan någon som helst hänsyn till den utbildning som man behöver för samhället.
Hon lägger till:
– Om vi ska rekrytera bra personer till universitet och högskolor så måste vi också kunna ge dem bra förutsättningar, bra karriärvägar. Det kan vi inte göra med de finansieringsformer vi har i dag.
Pam Fredman menar också att lärosätena måste få finansiella förutsättningar för att ha rådighet över sin egen situation.
– När resurserna till utbildning inte ökar måste man laga efter läge och hitta nya arbetssätt. Hur kan vi exempelvis agera när behörigheten för lärarutbildningen höjs och många lärosäten, även de stora, kommer att tappa 40 procent av inkomsterna på lärarutbildningssidan?
Frågan är också hur man kan få högkvalitativ lärarutbildning i hela landet.
– Det är inte tänkbart att lägga lärarutbildningarna enbart på vissa lärosäten. Sverige måste kunna erbjuda utbildningar regionalt. Då kommer det att krävas att lärosätena jobbar tillsammans med de resurser man har, framför allt för att få en bra forskningsanknytning i utbildningen och en utbildningsanknuten forskning.
Pam Fredman berättar att Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, undersöker hur man kan lösa frågan om samverkan mellan lärosätena.
– Målsättningen är att lärosätena ska lägga fram ett förslag om hur man på bästa sätt kan samarbeta och använda de resurser som finns, och kunna leverera lärarutbildningar av hög kvalitet i hela landet. SUHF har också en grupp som tar fram förslag på samarbete mellan lärosäten kring professionsutbildningar inom hälso- och sjukvården.
Hur blir framtiden för högskolorna och de nya universiteten?
– Det är ingen tvekan om att de har en stor betydelse regionalt och de måste få fortsätta att utvecklas. De jobbar med samverkan, de är duktiga på att bygga nära relationer med det omgivande samhället, både vad gäller utbildningen och forskningen. Men om alla pengarna styrs med en stor enhetlighet på nationell nivå så ges dessa lärosäten väldigt lite utrymme att utveckla samverkan i sin regionala kontext.
Vi återvänder till Mats Benner:
– Högskolor och nya universitet i regionerna är väldigt upptagna av kompetensförsörjning för de ekonomiska branscher de har lokalt. Lokala politiker oavsett partifärg är mycket måna om dem så regeringen kommer inte jättelångt med att skramla mot de som förr hette regionala högskolor, säger han och fortsätter:
– Men min bestämda prognos är att det under den här regeringen inte kommer mer pengar till dem, vare sig på utbildningssidan eller forskningssidan, snarare tvärtom. De satsningar som regeringen Kristersson har aviserat gissar jag nästan uteslutande går till de gamla lärosätena. Men jag förväntar mig inga drakoniska neddragningar på högskolor och nya universitet.
Till skillnad från flera andra som Universitetsläraren frågat ser Hans Adolfsson, ordförande för SUHF och tillträdande rektor vid Stockholms universitet, ganska positivt på lärosätenas framtid.
Men inte heller han tror på fortsatt expansion av utbildningarna. Tillströmningen av studenter är stadig och till och med ökar, men att utbildningen skulle få mer resurser är tveksamt.
– Jag tror att anslagen till utbildning kommer ligga kvar på dagens nivå. Kompetenskraven ökar på arbetsmarknaden, du behöver ha kompetenser som matchar den komplexitet som många anställningar har i dag. Jag förutspår också att vi kommer att se en mer blandad studentpopulation när fler behöver vidareutbilda sig i en senare del av arbetslivet.
Hans Adolfsson
Ordförande för SUHF och tillträdande rektor vid Stockholms universitet
Däremot tror Hans Adolfsson att forskningen kommer fortsätta få nya tillskott.
– Personligen tycker jag det är väldigt bra att forskningen får ett rejält tillskott i den senaste forskningspropositionen. Det som är trist är att vi inte fått gehör för mer medel direkt till lärosätena, så att vi exempelvis kan skapa trygga anställningsförhållanden för våra forskare och lärare.
Hans Adolfsson är kritisk till den nuvarande forskningspolitikens ensidiga fokus på teknik och naturvetenskap.
– Jag tycker det är synd att inte politiken ser till helheten. Vi har från sektorn påtalat att ska vi lyckas med teknikutveckling måste samhället i övrigt hänga med. Då måste också samhällsvetenskap och humaniora få en tydlig plats och få betydande bidrag i form av både utbildningsmedel och forskningsmedel.
Samtidigt understryker han flera gånger att politiken skiftar.
– Det svänger ju fram och tillbaka mellan borgerliga excellenssatsningar och socialdemokratiska satsningar på utbildning i hela landet. Och så kommer det absolut att fortsätta svänga.
Ser du några tecken på att politikerna vill ta ett steg tillbaka och överlåta mer till lärosätena och till forskarna själva?
– Ja, en av de positiva sakerna med forskningspropositionen som kom i december är att regeringen vill se över organisationsformen. Samtidigt är det lite motstridigt, för i propositionen skrivs det väldigt detaljerat vad politiken vill satsa på.
Vad tror du om den ekonomiska utvecklingen på tio års sikt?
– På forskningssidan är jag inte så bekymrad. Allmänhetens höga förtroende för forskare och forskning som kommer från universitet och högskolor, samt att vi från lärosätena bidrar med kunskap om många samhällsviktiga frågor, gör att staten förmodligen vill fortsätta att satsa medel på forskning.
På utbildningssidan tycker Hans Adolfsson det är svårare att avgöra vad som kommer att hända.
– Finansieringen kanske ligger still på nuvarande nivå och det får naturligtvis konsekvenser för hur stor utbildningsvolymen kommer att vara. Det som är bekymmersamt är den ekonomiska utvecklingen i samhället den senaste tiden. Hyror och kostnader i övrigt har dragit iväg. Så flera lärosäten kommer säkerligen försöka effektivisera och optimera sitt lokalanvändande.
Sveriges förenade studentkårers ordförande Rasmus Lindstedt målar upp ett dystert scenario.
– Vi är eniga med många andra att det stora problemet är en kronisk underfinansiering av utbildningen och att den med sannolikhet kommer att tillta framöver, eftersom produktivitetsavdraget ligger kvar vilket urholkar lärosätena år för år.
Rasmus Lindstedt
Ordförande Sveriges förenade studentkårer
Han anser att vi kommer att nå en kritisk punkt där underfinansieringen blir verkligt skadlig för den långsiktiga kompetensförsörjningen.
– Nu har man på något sätt haltat sig fram, men jag tror att vi är på väg mot en riktig brytpunkt där urholkningen blir fullständigt ohållbar. Risken är att vi hamnar i ett läge där utbildningen håller så dålig kvalitet att det inte är värt att bedriva högskoleutbildning, om man ska vara raljant.
Rasmus Lindstedt påpekar att studentkullarna kommer att öka framöver.
– SCB:s prognoser visar att de årskullar som nu är på väg mot högskolan ökar ganska kraftigt. Så på sikt kommer studentunderlaget att bli större. För oss är det enkelt att konstatera att det måste hända någonting med finansieringen av högre utbildning.
Sveriges unga akademi, SUA, ser två tänkbara scenarier, båda utgår från att nyckeln till en positiv utveckling för lärosätena är akademisk frihet. Ett scenario pekar mot större självständighet, det andra tvärtom mot större politisk kontroll av akademin.
– Hur det ser ut för lärosätena om tio år beror väldigt mycket på hur det ser ut i samhället, och speciellt eftersom de svenska lärosätena sticker ut internationellt i den meningen att de är förvaltningsmyndigheter. Därför beror ganska mycket av universitetens framtid på hur politiken utvecklar sig, säger Sofia Lodén, professor i franska vid Stockholms universitet och ordförande för SUA.
Sofia Lodén
Professor i franska vid Stockholms universitet och ordförande för SUA
Vad är det realistiska scenariot?
– Jag tycker att det är väldigt svårt att säga. Men jag är orolig för att lärosätena inte har tillräckligt med resurser för att kunna balansera politikernas styrning.
Hon tar ett exempel från sitt perspektiv som humanist.
– Många språk riskerar att försvinna från universiteten så det kanske bara kommer att finnas excellenta forskare i några få språk. Då har vi också tappat omvärldskunskap och kompetens om främmande kulturer. Det kan jag tycka är oroande i tider när man talar om att förbereda sig för krig.
Sista ordet går till Gabriele Messori, professor i meteorologi vid Uppsala universitet och vice ordförande för SUA.
– Det kan finnas en viss optimism kring den kommande utredningen av organisationsform. Det kan finnas viss oro över att grundlagsskydd för akademisk frihet inte är prio ett just nu. Det kan finnas en oro över nedprioritering av humaniora och samhällsvetenskap gentemot natur och teknikvetenskap. Och det kan finnas oro över att så mycket forskningsmedel är öronmärkta för specifika satsningar.
Gabriele Messori
Professor i meteorologi vid Uppsala universitet och vice ordförande för SUA
Gabriele Messori betonar att det inte är rimligt med produktivitetsavdrag på undervisning, eftersom att dra ner på antalet undervisningstimmar inte ökar effektiviteten.
– För att lärosätena ska kunna stödja samhällsutveckling och ekonomisk utveckling måste de både ha en stark forskning, starka forskningsmiljöer och högkvalitativ undervisning.
– Så om man nedprioriterar undervisningen kommer man att se förödande effekter. Kanske inte på en gång, men det riskerar att på längre sikt skapa en stor kris i det svenska systemet. Att undervisningen nedprioriteras ser jag som ett systemhotande problem, säger Gabriele Messori.
Elefanten i rummet – produktivitetsavdraget
Produktivitetsavdraget är tänkt att leda till att verksamheten rationaliseras – men resultatet är att resurserna urholkas.
Orsak: Det går inte att undervisa snabbare, eller ha seminarier med 50 studenter.
Tänkbar lösning: Rationalisering genom samverkan mellan lärosäten. Exempelvis samma kurs ges vid flera lärosäten.
Tänkbar konsekvens: Behövs det färre universitetslärare?
Fyra tänkbara utfall av anslagsändringar
- Samma takbelopp, samma studentpeng = Lika många studenter, allt mindre undervisning på grund av produktivitetsavdraget.
- Samma takbelopp, höjd studentpeng = Färre studenter, kanske mer undervisning.
- Sänkta takbelopp, höjd studentpeng = Betydligt färre studenter, mer undervisning.
- Höjda takbelopp, höjd studentpeng = lika många studenter, mer undervisning.
Tillströmningen av studenter
Söktrycket kommer troligen inte att minska, tvärtom, årskullarna med 19- till 24-åringar blir större de kommande tio åren.
Om då lika många studenter antas per årskull minskar andelen av årskullarna som går en högskoleutbildning.
Positivt: De studenter som börjar studera kan antas ha bättre förutsättningar att genomföra utbildningen.
Negativt: Andelen högutbildade i befolkningen minskar.
