Ord med positiv värdeladdning relaterar alltid till ett motsatt, negativt laddat ord. Säger man att något är skönt så implicerar detta andra saker som är osköna. Även om det negativa värdet förblir outtalat finns det med som en förutsättning för att det ska gå att fälla ett positivt värdeomdöme. Denna allmänt hållna observation om hur språket fungerar blir mer intressant om resonemanget överförs på ordet ”excellens”.
I akademin pratas det mycket om excellens. I höstas gjorde Vetenskapsrådet en riktad satsning på excellenscentrum. Lärosätena tävlar med varandra om att utnämna sina egna forskningsmiljöer till excellenta. Och titeln ”excellent lärare” har uppfunnits som en pedagogisk meriteringsväg. ”Excellent” är laddat med starkt positiva associationer.
Men vilket är det negativt laddade ord som ingen yppar men som ändå hela tiden är implicerat i diskursen om excellens?
Faktum är att Svenskt Näringsliv redan har besvarat frågan. I en rapport från maj 2022 presenterade de sin vision för den forskningspolitiska inriktningen under kommande mandatperiod. I titeln ställs ”excellens” mot ”korpulens”. En inre bild spelas upp på min näthinna av ett däst och åderförkalkat lärarlag med farligt högt BMI.
Jag prövar att benämna mig själv som ”korpulent lärare”, men ordvalet övertygar inte. Rapportförfattarna utvecklar inget resonemang kring vad de menar med ordet ”korpulent”. Gissningsvis står det i titeln mest för att Svenskt Näringsliv ville skicka en signal om att universiteten behöver genomgå en svältkur.
”Om vi inte har ägnat en tanke åt det icke-excellenta, och därför inte heller har gjort klart för oss relationen mellan de två kategorierna, då kommer vår förståelse av det som vi kallar för ”excellent” att vara lika bristfällig.”
Ointresset i rapporten för att tala om den icke-excellenta forskningen är symptomatiskt för hela den pågående diskussionen om excellens. Min poäng är att om vi inte har ägnat en tanke åt det icke-excellenta, och därför inte heller har gjort klart för oss relationen mellan de två kategorierna, då kommer vår förståelse av det som vi kallar för ”excellent” att vara lika bristfällig.
Trots vagheterna i begreppsbildningen är vi allesammans på något plan införstådda med två saker: Att färre kvalar in under kategorin ”excellent” än som sorterar under gruppen ”icke-excellent”, och vidare, att detta har att göra med forskningens kvalitet. Sambandet mellan kvantitet och kvalitet i forskarsamhället vilar dock mest på lösa antaganden och har mig veterligen aldrig utretts eller explicitgjorts.
Låt mig börja med den kvantitativa aspekten av motsatsparet excellens versus icke-excellens. I syfte att skapa en föreställning om storleksordningen mellan de två kategorierna föreslår jag följande tankeexperiment. Anta för argumentets skull att Vetenskapsrådets excellenssatsning definierar vilka som är de mest framstående forskarna och forskningsmiljöerna i landet. Utlysningen omfattar tio centrumbildningar och enligt anvisningarna får det som mest ingå fyra forskare i varje ansökan.
Av de cirka 22 500 disputerade forskare och lärare som enligt Universitetskanslersämbetets statistik är verksamma i Sverige finns det i bästa fall 40 som är excellenta. Följaktligen utgör de icke-excellenta 99,83 procent av den svenska forskar- och lärarkåren.
Det kvantitativa förhållandet mellan de excellenta och de icke-excellenta glider snart över i en föreställning om skillnader i kvalitet på forskningen. Svårigheten att kvala in i den första gruppen innebär en hög ”rejection rate”, och beviljandegraden till tidskrifter och tjänster, etcetera, har i det närmaste blivit synonymt med forskningskvalitet. Samtidigt vet vi av egen erfarenhet att forskningskvalitet är ett mångbottnat begrepp öppet för motstridiga tolkningar.
Föreställningen att en ökad konkurrensutsättning av medelstilldelningen skulle stärka kvaliteten i forskningssystemet har klent stöd i forskningslitteraturen. De individuella utfallen styrs av Matteus-effekten, Halo-effekten, Matilda-effekten och så vidare. Samtidigt som incitamenten att lura systemet ökar, det vill säga salamipubliceringar, spökskrivare med mera, minskar benägenheten att ta risker och tänka nytt.
”Med vetskap om allt detta vore det önskvärt att politiker, tankesmedjor, konsulter, och vi forskare själva bemödade oss mer med att fundera över och diskutera den icke-excellenta forskningens villkor.”
Med vetskap om allt detta vore det önskvärt att politiker, tankesmedjor, konsulter, och vi forskare själva bemödade oss mer med att fundera över och diskutera den icke-excellenta forskningens villkor.
Att den överväldigande majoriteten av landets forskare och lärare får goda förutsättningar för att bedriva sin verksamhet skulle ge långt större utdelning i konkurrenskraft och arbetstillfällen, än vad som kommer kunna uppnås om resurserna styrs till 0,17 procent av forskarsamhället.
Johan Söderberg, universitetslektor i vetenskapsteori, Göteborgs universitet
