Ny myndighet föreslås hålla i infrastrukturens trådar

Det är en utredning som länge har efterfrågats och i maj förra året fick Tobias Krantz, tidigare högskole- och forskningminister, uppdraget att lämna ”förslag om utveckling av organisation, styrning och finansiering av forskningsinfrastruktur på nationell nivå”.
Det är en vedertagen uppfattning att forskningsinfrastruktur är ett mångfasetterat begrepp, landskapet beskrivs som fragmentiserat, komplext, svåröverskådligt och kan omfatta allt från gigantiska Max IV till ett mindre arkiv.

I den senaste forskningspropositionen definierar regeringen det som ”forskningsanläggningar, databaser, avancerade mätverktyg, forskningsbibliotek, biobanker och storskaliga beräkningsresurser”.
Lika vedertaget som det mångfasetterade och komplexa är att forskningsinfrastruktur kräver riktigt stora pengar och finansiering på lång sikt. Numera utlovar statliga utredningar i princip aldrig några ekonomiska tillskott, så inte heller i denna infrastrukturutredning. Däremot föreslås att lärosätena för att förbättra sina finansieringsmöjligheter ska kunna ta ut avgifter för användning av den infrastruktur som lärosätet är värd för.

2019 fick Ekonomistyrningsverket, ESV, regeringens uppdrag att föreslå en modell som gör det möjligt för universitet och högskolor att ta ut sådana avgifter. Den nu aktuella utredningen går vidare med ESV:s förslag. Lärosätena föreslås också kunna använda sig av det så kallade myndighetskapitalet för finansiering av infrastruktur.

Nytt polarforskningsfartyg
Det närmaste utredningen kommer en finansiell satsning, och därmed mera pengar, är kopplat till förslaget om ett nytt polarforskningsfartyg. Detta fartyg är tänkt att ersätta forskningsisbrytaren Oden som snart måste bytas ut, då den blivit för gammal.
”En tung forskningsisbrytare med förmåga att operera i förhållanden som råder i Högarktis och runt Antarktis är en viktig infrastruktur för svensk polarforskning”, skrev regeringen i ett av oklara skäl senkommet tilläggsdirektiv till infrastrukturutredningen.

I betänkandet föreslås nu konstruktion av en ny svensk forskningsisbrytare, vilket påpekas bli en kostsam investering som motiveras av att det innebär ”en ambitions­höjning” av svensk polarforskning.

Ny myndighet ska styra upp
En röd tråd i slutbetänkandet är att det som nämnt svår­överskådliga landskapet behöver styras upp och organiseras bättre. Vilket, enligt utredningen, kan ske genom inrättandet av en helt ny myndighet, som ska hantera det som kan definieras som ”forskningsinfrastruktur av särskilt nationellt intresse”. Inom denna myndighet skulle också digitala infrastrukturer kunna härbärgeras, i utredningen inräknas begreppet e-infrastruktur, som datorresurser, nätverk, it-system, databaser, molnplattformar och superdatorer.

Nya myndigheter är inte givet efterfrågat av en forskarvärld som redan har att förhålla sig till ganska många sådana, dock kan en utökad myndighetsflora tilltala den politiska nivån och vara i linje med att utredningen anser att forskningsinfrastrukturer behöver ”ökad politisk uppmärksamhet”.

Forskningsberedning med politiker
I samma riktning som eventuellt kan ses som ökad politisering föreslås att den nuvarande forskningsberedningen görs om. I stället för att som nu utgöras av tolv forskare och experter skulle den få en sammansättning av politiker, med försvarsberedningen som förebild.

Det blir i så fall ett brott mot en tradition som funnits sedan 1962, som inneburit att ansvarig minister inrättar sin egen forskningsberedning som fungerar som rådgivare i forskningspolitiken, samt att ministern har dialog och möten med forskare och andra experter, särskilt inför forskningspolitiska propositioner. I stället för att konsultera forskare är det alltså de politiska partiernas företrädare som ska överlägga om forskningspolitiken.

– Resonemangen om forskningsberedningen är förbryllande, menar Mats Benner, professor i forskningspolitik och för övrigt en av de forskare som 2009–2010 ingick i Tobias Krantz egen forskningsberedning, under Krantz tid som minister för dåvarande Folkpartiet.
– Hur en forskningsberedning ska se ut är ju visserligen inte mönsterskyddat, men det som föreslås andas mycket av ytterligare politisk styrning.

När det gäller det nya polarforskningsfartyget anar Mats Benner spår av politik från Tage Erlanders dagar.
– Att föreslå en ny helsvensk isbrytare (i stället för att hyra eller samäga med andra länder) anknyter till en tro på de stora lösningarnas välsignelse. Det finns en tradition av politisk aptit på storslagen svensk infrastruktur, denna Erlanderska tradition har bestått, förvaltats och omhuldats också av borgerliga regeringar.

”Som en John Le Carré-thriller”
Aptiten menar Benner hör samman med att Sverige uppfattar sig som en infrastrukturiell stormakt.
– Våra satsningar på forskningsinfrastruktur är nästan i nivå med betydligt större länders, som Storbritannien och Frankrike. Vi tenderar också att se det som att det är infrastrukturen som driver forskningen, i stället för tvärtom.

Vidare ser Benner en utredning som måste adressera ”många kockar och en massa sakägare”.
– Att försöka navigera i det forskningsinfrastrukturiella landskapet är lite som att läsa en John Le Carré-thriller, det är svårt att se vilka aktörer som spelar vilken roll och vilka intressen de företräder. På stillsamt vis förekommer en hel del intriger, dolda revirstrider och dolska maktspel.

Madelene Sandström har, precis som Mats Benner, länge följt den svenska forskningspolitiken, hon har också ett förflutet i ledningen för Vinnova och som vd för KK-stiftelsen. 2005 ingick hon i då nybildade Kommittén för infrastruktur, KFI, och blev därefter ordförande i Rådet för forskningsinfrastruktur, RFI. Under alliansregeringen ledde hon en utredning om forskningsfinansiering med vad som uppfattades som (alltför) radikala förslag om nyorganisation av forskningsrådsstrukturen som hon ansåg hade ”stelnat i en kopia av sina fusionerade beståndsdelar”.

Vill se en infrastrukturfond
Inför framtagandet av forskningspropositionen 2020 tog hon på eget initiativ tag i frågan om långsiktig finansiering av forskningsinfrastruktur. Vilket resulterade i ett förslag som också den här gången kan ses som radikalt.
– Min grundtanke är en helt ny modell, att inte längre blanda ihop investeringen i anläggningen med forskningsprojekt och drift, i stället skulle investeringarna finansieras genom att det bildas en infrastrukturfond. Det skulle innebära att man frigör de statliga forskningsmedel som i dag går in i byggen och konstruktioner, pengar som går till cement och asfalt, till väggar, tak och inredning, el och grundläggande installationer.

Madelene Sandström menar att det kan jämföras med när privatpersoner bygger sitt eget hus.
– Man tar ett lån i stället för att, som det blir inom forskningsinfrastrukturen, betala en tegelsten i taget.

Hon anser alltså att det vore bättre att låta den finansiella marknaden stå för den ekonomi som behövs.
– Den finansiella marknaden är intresserad av nya investeringar för att få rätt kombination av innehav i pensions­fonder och liknande, man kan tänka sig särskilda infra­strukturfonder, med låg risk och låga räntor.

”Pengarna räcker inte”
Madelene Sandström ser behovet av en helt ny finansierings­form utifrån att pengarna i den årliga statsbudgeten inte räcker till de åtaganden som har gjorts.
– Antingen har vi en infrastrukturpolitik som har pengar eller också har vi en hård prioritering. Det är dock svårt att se hur prioriteringar skulle kunna lösa problemet med att pengarna helt enkelt inte räcker för att underhålla det befintliga samtidigt som forskningens behov och inriktning lär kräva nya satsningar, för att inte tala om alla uppgraderingar, nya instrument och programbehov inom den befintliga forskningsinfrastrukturen.

Madelene Sandström tror att hennes bakgrund som ekonom med ansvar för kapitalförvaltning inom KK-stiftelsen gör det lättare för henne att se en helt ny tankemodell.
– Forskningspropositionens tillskott av finansiering av infrastruktur ger inga långsiktiga lösningar. Använd forskningsbudgeten till forskningsanslag och utveckla en ny investeringslösning för infrastrukturen.

Hon har fått visst gehör för modellen med forskningsinfrastrukturfonder, men räknar inte med att den har så många tillskyndare. Dock hoppas hon att fondmodellen skulle kunna finnas med i diskussionerna om forskningens infrastruktur, diskussioner som ständigt förs och som lär intensifieras med anledning av utredningen och den kommande remissrundan.