Daniel Nyström läser ofta källmaterial och förhåller sig till andras texter kring rasism och sexism. Tar upp ämnena i sin forskning och undervisning. Har diskuterat könsmaktsordningen och rasistiska strukturer på åtskilliga seminarier. Hösten 2019 ville han göra något annat.
– Jag och de som liknar mig är inte de som framför allt drabbas av sexistiska och rasistiska strukturer. Jag har en gnagande känsla av att jag därmed är en del av att upprätthålla strukturerna. Därför ville jag rikta fokus mot mig själv, säger han.
Daniel Nyström ger sig ut på en resa i Europa. Besöker områden för prostitution, platser där terrordåd ägt rum och etnografiska museer. Sina intryck och reflektioner samlar han i boken Gråskalan: En essä om sexism och rasism (Teg Publishing, 2020).
”En känsla många upplevt”
På gatorna i Red Light District i Amsterdam ser Daniel Nyström män som besökt kvinnor i prostitution. Män som ser ut som han själv och är fostrade i ungefär samma kultur. Ofta målas sexköpare ut som syndabockar och avvikande, säger han, för att vi andra ska kunna luta oss tillbaka som goda människor.
– Men de är toppen på isberget och därunder ryms vi andra på en gradskala.
När Daniel Nyström går på en konsert i Paris känner han det sociologen Zygmunt Bauman kallar för flytande rädsla. Rädslan att någon i publiken plötsligt ska visa sig ha ett bombbälte.
– Det är en känsla som många har upplevt, men det finns ett tabu att erkänna att även jag som antirasist och antisexist kan genomfaras av sexistiska och rasistiska tankar.
Genom att väva in sig själv vill Daniel Nyström visa att hela samhället genomsyras av rasistiskt och sexistiskt stoff. Att dragkampen mellan hur vi förväntas bete oss och våra inre tankar, idéer, impulser och begär är något som alla människor tampas med.
– Det går kanske inte att måla upp syndabockar och framställa en position som god och en annan som ond, säger Daniel Nyström.
