Om finanskrisen innebar en högkonjunktur för lärosätena är den pågående samhällskrisens inverkan mycket mer komplex. Regeringen har skjutit till nya utbildningsplatser, på det sättet känns mönstret igen, men samtidigt står forskning och högre utbildning inför många nya utmaningar.
Akademin är inte känd för sitt snabba fotarbete. Snarare tvärtom. Som Ingela Josefsson, då rektor vid Södertörns högskola, uttryckte det på en konferens för ett antal år sedan:
– Att förändra ett universitet är som att flytta en kyrkogård, man har ingen som helst hjälp av de närmast berörda.
Men den här vårterminen har universitet och högskolor mycket snabbt tvingats in i ett långtgående pedagogiskt och praktiskt experiment där de i princip över en natt gått över till distansundervisning.
Inlärningskurvan blev för många av lärarna extremt brant och man kan utan tvekan säga att lärosätena har tagit ett språng i digitaliseringen av undervisningen. De har hoppat över år i utvecklingen; det är möjligt att den här förändringen aldrig skulle ha kommit till stånd utan corona.
Få tror nog att undervisningen vid lärosätena kommer att återgå till vad den var innan coronakrisen. Lärarna har lärt sig en massa ny teknik och nya pedagogiska grepp som studenterna uppskattar. Den blandundervisning som många lärosäten nu aviserar inför hösten kan bli det nya normala, om än med successivt ökande inslag av närvaro på campus.
Men på samma gång som det gått häpnadsväckande snabbt att ställa om undervisningen, framstår fördelarna med campusundervisning i relief. Det har blivit smärtsamt tydligt att det finns moment i många utbildningar som kräver fysisk närvaro för att över huvud taget vara möjliga att genomföra.
Inte heller ska det personliga mötet underskattas och det torde både bland studenter och lärare finnas en längtan efter att kunna träffas. Och vad vore studentlivet utan möjlighet att umgås med andra studenter, roa sig, engagera sig, och kanske träffa en partner? Att sitta ensam hemma och plugga och träffa lärare och kursare via Zoom är en usel ersättning.
Hittills har hela den högre utbildningen i Sverige varit upptagen med att gå över till distans. Men verkningarna av coronapandemin är långt flera än så och det reser en lång rad frågor som måste lösas.
Vad händer med studentutbytet, med inresande forskare och doktorander, med tentamina och examinationer på distans? Och hur blir resultaten för studenter som har svårt att klara studier när de är isolerade hemma?
Forskningen – vilka avbräck har den fått? Hur mycket återstår att se när dimmorna skingras. Det finns mycket forskning som inte kan genomföras eftersom den kräver fysisk närvaro och att träffa människor. Doktorander riskerar att drabbas hårdast. Följdriktigt har det kommit krav att doktorandperioden ska kunna förlängas.
Å andra sidan har coronakrisen gett upphov till mycket ny forskning. Vetenskapliga tidskrifter har också i ett slag gått över till open access, oklart om den förändringen kommer att bli bestående. Dessutom kommer i bästa fall all forskning om motmedel mot covid-19 att ge viktiga biupptäckter. Många är också de andra forskningsprojekt som startats för att studera olika aspekter av coronakrisen.
Tveklöst har det skett ett språng i utvecklingen av digitala konferenser. Resande med tvivelaktig nytta kommer troligen att minska och ersättas med kontakt via Zoom.
De mer långsiktiga verkningarna av coronakrisen för högre utbildning och forskning är svåra att uttala sig om. På längre sikt hotar vikande finansiering av forskningen, enligt en debattartikel i Dagens nyheter 5 juni. I den ekonomiska krisen som pandemin medför kommer stödet för svensk forskning att minska, och nu måste staten öka forskningsanslagen. Annars riskerar vi en förlorad forskningsgeneration, skriver två ledamöter i Kungl. Vetenskapsakademien.
Ytterligare ett ekonomiskt spörsmål är betalstudenterna. En rad lärosäten har uppemot eller över tio procent av sina intäkter till utbildning på grundnivå och avancerad nivå från dem. Att de betalande studenterna nu i stor utsträckning troligen uteblir torde påverka de lärosätenas ekonomi.
En annan ekonomisk fråga är i vilken utsträckning universitetslärarna kommer att få ersättning i tid och/eller pengar för det merarbete många av dem lagt ned för att undervisningen ska fungera i distansläge. En utomstående kan tycka det är självklart att universitetslärare ska få ersättning för sitt merarbete. I universitetsvärlden verkar det däremot inte självklart.
När jag nyligen frågade Matilda Ernkrans (S), minister för högre utbildning och forskning, om regeringen är beredd att skjuta till resurser till lärosätena för att täcka kostnaderna för lärarnas extraarbete, valde hon att i stället tala om de extra utbildningsplatser som regeringen redan skjutit till.
Men hon lade till:
– Jag tycker vi har gjort insatser. Vi får följa utvecklingen och det är naturligtvis så att vi är mitt i en pandemi och jag utesluter ingenting.
Per-Olof Eliasson,
journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
