Doktorandernas välfärd en fråga om hållbarhet

Under hela 2000-talet har det kommit många rapporter om hur pressade doktorander är. Många mår dåligt och andelen sjukskrivna är högre än för jämförbara grupper. Undersökningar har också visat att kvinnliga doktorander är mer utsatta än manliga. Mycket tyder dessutom på att utländska doktorander är särskilt utsatta.

Men enligt en SCB-rapport från i våras är 87 procent av de disputerade mycket eller ganska nöjda med forskarutbildningen och andra undersökningar visar liknande siffror.
Frågan är vilken bild som är sann? Mår doktoranderna dåligt eller är de nöjda?
Kanske det inte finns någon motsättning.
– Det är både och. SCB-rapporten fokuserar på de som har tagit examen. Kvaliteten på doktorandutbildningen är hög och de flesta doktorander får jobb efter examen. Men att kvaliteten är bra är inte det samma som att villkoren är bra medan man doktorerar och på det sättet är det ingen konflikt mellan de olika rapporterna, säger Pil Maria Saugmann, ordförande för Sveriges förenade studentkårers doktorandkommitté och doktorand i fysik vid Stockholms universitet.

De flesta är nöjda
En stor majoritet av doktoranderna uppger alltså att de är nöjda med sin utbildning och verkar klara av den press och stress som är förknippad med forskarstudier.
Det får vi inte glömma när vi går in på de mörkare sidorna av doktorandlivet.
Att doktoranders välbefinnande engagerar är uppenbart. I övrigt högpresterande och välfungerande individer berättar om stor press, något som ofta leder till psykiska följdverkningar som sömnproblem.
Exempelvis visar en liten enkätundersökning från studentkåren vid Karlstads universitet 2018 på utbredd stress.
78 procent har känt sig pressade att arbeta på kvällar och helger, 65 procent att jobba även om de är sjuka, lika stor andel har känt sig pressade att arbeta med annat som inte är relaterat till deras doktorandprojekt.

Det här är långtifrån ett begränsat svenskt problem. Internationellt har det också börjat uppmärksammas. Den första internationella Conference on the Mental Health & Wellbeing of Postgraduate Researchers ägde rum i Brighton i maj i år.
En nyhetsartikel på Natures sajt påpekar att kunskapsläget är ofullständigt, men att en belgisk studie finner att doktorander har mer än dubbelt så hög risk att drabbas av psykiska problem än den högutbildade befolkningen i allmänhet. En tredjedel av doktoranderna antingen hade, eller var i farozonen för att få, psykiska problem.
En annan undersökning av forskarstuderande vid University of Arizona i Tucson har visat att cirka tre fjärde­delar var ”mer än genomsnittligt” stressade.

Doktorandlivets mörka sida
Ingrid Iliou, doktorandombudsman på studentkåren vid Kungliga Tekniska högskolan, uppskattar att cirka tio procent av de forskarstuderande har sådana problem att de söker hjälp hos henne.
– KTH har cirka 2 000 doktorander och kanske är det högst 200 jag träffar, säger hon.

De som kommer till henne är de som har stora problem.
– Säkert är det många som har en underbar tid som doktorand men de jag träffar är de som dragit nitlotten. Tyvärr fungerar människor så att de kämpar så länge de kan. När de söker hjälp har ofta för lång tid passerat, det vore bättre om de sökte hjälp tidigt. De flesta kämpar jätte­länge innan de inser att de måste ha hjälp, säger Ingrid Iliou.

Detta understryks i ett mejl till Universitetsläraren från en doktorand som blivit sjukskriven för utmattnings­syndrom.
”Jag var ständigt både stressad och trött och det hela blev som sagt ohållbart. När jag blev sjuk förstod jag det först inte själv. Hela min självbild bygger ju på att jag är högpresterande och den som klarar allt. Därför var det svårt att tillkännage tillkorta­kommanden för handledare och chef. När faktum väl var att jag inte kom upp ur sängen hade det gått alltför långt.”

En annan doktorand berättar:
– Jag blev mer och mer stressad, till sist gick det inte att sova alls utan jag tänkte på jobbet hela nätterna. I ett antal månader sov jag inte alls på nätterna och då gick det inte att jobba på dagarna.

Efter en månads sjukskrivning, sömnmedicin och tekniker för stresshantering, fungerade det bättre för den här doktoranden.

Kvinnor mest utsatta
Att kvinnliga doktorander är mer utsatta än manliga är väl belagt (se faktaruta).
– En inställning man kan möta är att en man har potential medan en kvinna inte gjort något bra. Det gör ju en kvinna mer utsatt, det gäller också under doktorandtiden. Jag hörde under min doktorandtid, inte riktat mot mig, att den manlige provhandledaren sade att den här manlige doktoranden gjort strålande saker, och när han kom till den kvinnliga doktoranden sade han inte någonting positivt alls. Att inte bli bemött på samma sätt kan skapa en negativ känsla, säger Sigbritt Karlsson, rektor för KTH och även ordförande i Sveriges universitets- och högskoleförbunds, SUHF:s, arbetsgivargrupp som har doktorandfrågor inom sitt område.

Internationella doktorander utsatt grupp
Om kvinnornas situation är väl belagd är det mindre uppmärksammat att internationella doktorander är en utsatt grupp.

Migrationsverkets agerande är en källa till oro för dem. Långa handläggningstider och något som uppfattas som godtycke stressar. En disputerad forskare berättar att han efter nästan tio år i Sverige inte fått svenskt medborgarskap. Först fick han avslag med motiveringen att doktorandtiden inte räknas som kvalifikation. När han fem år senare återigen ansökte om medborgarskap har han efter 18 månader fortfarande inte fått något besked.
– Jag förstår inte varför, andra jag känner har snabbt fått medborgarskap baserat på doktorandtiden, säger han.

Andra anledningar till att invandrade doktorander är mer utsatta är att de kommer från en annan akademisk kultur, har begränsade kunskaper om Sverige och svenska språket, och ibland mest behärskar fackengelska.
– De som söker hjälp hos mig är övervägande doktorander med utländsk bakgrund. De känner inte till hur arbetslivet fungerar i Sverige, vet inte vad de har rätt till och inte. De vet ofta inte ens vad facket är för någonting, säger  doktorandombudsmannen Ingrid Iliou.

Erfarenheterna från SULF:s doktorandförening är likartade.
– Vi ser i många mejl och kommentarer från internationella doktorander att de är förvirrade och känner sig stressade av det. Även om de inte uttryckligen säger att de har problem, så ser vi från berättelserna vi får från dem att det finns förhållanden som de inte vet hur de ska hantera, säger Asreen Rostami, ordförande för SULF:s doktorandförening och doktorand i datavetenskap vid Stockholms universitet.

Därför vill SULF:s doktorandförening informera internationella doktorander om deras rättigheter.
– Vi försöker förklara för dem att de har samma rättigheter och ska behandlas likadant som svenska forskarstuderande. Frågor som kan vara självklara för svenska doktorander är inte självklara för internationella. Rättigheter som att kunna sjukskriva sig och få föräldraledighet är inte särskilt kända för internationella doktorander, säger Asreen Rostami.

Osäker finansiering ger osäkra doktorander
En särskild fråga är hur doktoranden finansieras. Normen i Sverige är att doktoranden ska vara anställd, men i praktiken förekommer också stipendier, troligen enbart för internationella doktorander. Många internationella samarbeten innebär att doktoranden får med sig ett stipendium och villkoren för stipendierna kan vara vitt skilda. Enligt UKÄ:s årsrapport 2019 hade sju procent av doktoranderna stipendier 2018.
– Generellt mår inte doktorander särskilt bra, men de som inte är anställda mår sämre än de anställda. Ju osäkrare finansiering desto mer ohälsa. Ju säkrare finansi­ering under doktorandtiden desto bättre mår jag, säger Pil Maria Saugmann.

Är oturen framme finns mycket som kan gå snett. Det kan exempelvis bli missförstånd om hur länge en anställning varar. Doktoranden tror att kontraktet gäller en doktorandanställning på fyra år medan det i själva verket är ett kontrakt på två år för en licentiatexamen.

Eller så kan det gå till så här:
En nu disputerad forskare var doktorand vid två lärosäten i två länder och hade två handledare. De två hand­ledarna hade olika uppfattning om vad doktoranden skulle forska på. Tiden gick utan att det blev fastslaget vad forskningen skulle handla om.
– De två handledarna hade olika intressen och jag hamnade mitt emellan. Efter ett år slutade huvudhandledaren, jag fick en annan huvudhandledare som efter ytterligare ett år sa att vi måste byta forskningsämne. Då hade jag kastat bort två år av doktorandtiden på grund av problem med handledarna. Det var inte rättvist, för jag var inte ansvarig för fördröjningen, säger forskaren.

Situationen löste sig enbart beroende på engagemang från doktorandombudet vid lärosätet.
– Efter mycket arbete ordnade doktorandombudet så att jag själv kunde välja handledare, och få kompensation för den bortslösade tiden och även en forskningsbudget. Hade jag inte fått hjälp hade jag varit tvungen att avbryta forskningsstudierna.

Handledaren är nyckelpersonen
Enligt samstämmiga uppgifter kokar det ned till att nyckel­personen för doktorandens välbefinnande är handledaren.
– Min handledare är fantastisk, oerhört kunnig, produktiv, stöttande och inspirerande. Jag har bara positiva erfarenheter av honom. Dock har jag endast ett handledningstillfälle per termin, berättar en forskarstuderande.

En annan doktorand berättar att när hen frågade om positiv feedback, sade handledaren att ”du måste lära dig att ge dig själv uppskattning, inom akademin är det kritik som gäller”.
– Om man får väldigt lite positiv återkoppling, och man får kritik hela tiden, blir man väldig osäker, säger doktoranden, och tillägger att handledaren dessutom hela tiden påpekar att det inte räcker med att skriva en avhandling.
– Vi får höra från handledaren och kollegiet att det blir svårt att få jobb efter disputationen och därför är det nödvändigt att inte bara skriva en avhandling, utan också skriva extra artiklar och forskningsansökningar, meritera sig och nätverka. Så jag har tackat ja till flera sådana saker som jag egentligen inte hinner med.

Det förekommer också att handledaren utnyttjar doktoranden som arbetskraft för projekt som inte för avhandlingsarbetet framåt utan bara äter upp doktorandens tid.

En doktorand berättar:
– Vi skulle arbeta i olika projekt i samarbeten med företag som bara verkade vara till för att dra in pengar till institutionen. När jag vid ett tillfälle tackade nej till att delta, svarade handledaren med att ignorera mig och slutade till exempel att svara på mejl.

Vitt skilda bemötanden
Ingrid Iliou vid KTH beskriver handledarens roll i två extremexempel.

En sämsta situation:
– En doktorand som inte får den handledning denne har rätt till har inte klart för sig vart den ska med sin forskning, har inte några tydliga mål, har inga deadlines och får inte heller någon feedback. Doktoranden sitter i ett moln och jobbar och jobbar förtvivlat för den vet inte vart den ska.

Och en bästa situation:
– Eller motsatsen om du är en doktorand som har en handledare som visar vilken väg du ska gå, vilka mål och deadlines du har, när du ska vara klar med det här. Alltså ett moget och humant ledarskap som samtidigt ställer krav. Det är det som behövs.
– De som kommer till mig befinner sig i molnet jag först beskrev. De vet inte vart de ska, de saknar riktning. De har ingen att prata med, de är helt ensamma och utsatta, säger Ingrid Iliou.

Och hon drar slutsatsen:
– Nyckeln är handledaren. Har du en bra handledare, som du kan prata med och som kan vägleda dig, vilket är meningen med handledaren, så kan man även lösa övriga problem som kan dyka upp.

Ett hopp om förändring
Mycket av de problem som doktorander möter, även i förhållande till sina handledare, beror troligen inte på handledaren personligen utan på en konkurrensinriktad akademisk kultur och en allmänt stressad arbetssituation som också drabbar handledarna.
Som en doktorand utrycker det:
– Det verkar ligga i den akademiska kulturen att man ska göra långa dagar och jobba konstant. Det är bara så det ska vara. En doktorand ska vara nära att bryta ihop annars är man ingen riktig doktorand.

Men samma doktorand anser att det här håller på att ändras.
– Jag tror att vi står inför ett generationsskifte, en ny generation tar inte längre det sättet att vara för givet.

Villkoren för olika doktorander är påfallande olika. Det kan krävas 1,5 gånger fler kurspoäng i samma ämne vid olika lärosäten. Vid ett lärosäte krävs det fyra publicerade artiklar för att disputera, vid ett annat en artikel. Vid ett lärosäte får forskarstudenten assistenthjälp med tidskrävande rutinsysslor, vid ett annat tvingas doktoranden göra det jobbet själv. Handledningstillfällena kan variera från ett i veckan, eller ett i månaden till ett varje termin.

I samtal med doktorander framgår också att doktorandernas dubbla situation att de både är studenter och anställda, orsakar förvirring kring de olika rollerna. Ibland upplever doktoranden att de behandlas som studenter och exkluderas från forskarkollektivet. Andra upplever att det inte tas hänsyn till att de är på institutionen för att skolas till forskare, utan de behandlas som billig arbetskraft.

Hållbarhet i akademin
Manuela Schmidt är doktorand i hälsovetenskap vid Högskolan Kristianstad och har tillsammans med forskaren Erika Hansson gjort en litteraturstudie över doktoranders situation internationellt. De sökte specifikt efter studier som inte fokuserade på doktoranders problem.

Ändå fann de en oroväckande bild.
– I litteraturstudien kommer det fram att forskarstudenterna överlag inte mår bra. Det som skrämmer mig är att det är så många som överväger att sluta, eller har planer att lämna akademin när de är klara, säger hon.

Hon menar att doktorandernas välfärd är en fråga om hållbarhet i akademin.
– Dagens doktorander är ju framtidens forskare. Hela kvaliteten i högre utbildning påverkas av hur doktoranderna mår. Om man inte sköter om sina doktorander, hur kan man då tro att man får välpresterande forskare och lärare senare?  Som stannar kvar, inte hoppar av i förtid, går till näringslivet eller flyttar till ett annat land.

Den givna frågan efter den här genomgången är vad man kan göra åt problemen för doktorander. Den aspekt som de flesta nämner är att eftersom handledarna är nyckeln till en lyckad doktorandperiod bör de få mer utbildning och stöttning.
Asreen Rostami poängterar att SULF:s doktorandförening försöker lyfta svårigheterna för doktorander och få uppmärksamhet kring dem.
– Jag anser att det bästa sättet är att börja prata om de här problemen och föra upp dem till ytan. Så att de som är ansvariga för förhållandet mellan doktorand och hand­ledare kan se situationen och få möjlighet att lösa frågorna.

Hon tror på en dialog mellan doktorander och hand­ledare.
– Vad kan handledarna dela med sig av, hur kan de underlätta, vad kan de hjälpa oss med? Kanske är det något de missar eftersom vi inte talar med handledarna som grupp. Om universitet och fackföreningar kan initiera en sådan dialog där vi talar med handledarna om doktorandernas liv kan vi få ett bättre resultat.

Flera olika åtgärdsförslag
Sigbritt Karlsson på KTH menar att det krävs en rad åtgärder.
– Dels måste vi förstå varför en del doktorander inte mår så bra, dels behöver vi sätta in mer insatser på handledarutbildningarna. Det är viktigt att alla handledare förstår vad KTH har för värdegrund och förstår svensk lagstiftning. Att ändra kulturen och hur människor bemöter varandra är också viktigt.
– Att ha ett öppet klimat är viktigt och att de som känner sig utsatta vet vart de ska vända sig för att få stöd. Vi behöver också göra insatser direkt för doktoranden kring vad som förväntas av dem och vilka rättigheter de har, säger Sigbritt Karlsson.

Manuela Schmidt vid Högskolan Kristianstad anser att det är viktigt att vara noggrann vid rekryteringen av doktorander, alla är inte lämpliga att gå igenom processen. Även handledarna bör sållas, alla är inte lämpliga att bli handledare.
Sedan pekar hon på ett antal åtgärder på olika nivåer.
– Det första är att man som enskild doktorand behöver en metod att hantera utmaningarna dag för dag. Det viktigaste är sannolikt att träffa likasinnade doktorandvänner, så att man kan samarbeta och stötta varandra.
– Det andra är att villkoren för doktorander bör harmonieras över landet. Det skiljer alldeles för mycket i villkor, exempelvis hur många högskolepoäng som krävs för en examen.
– Det tredje är att lärosätena borde inrätta funktioner som kan stötta doktoranderna, i stort som smått. Det kan till exempel vara att det alltid ska finnas någon att prata med, säger Manuela Schmidt.

Tre åsikter

Vilka är problemen för doktoranderna?

Reinhard Anton Handler, ordförande för doktorandsektionen, Karlstads universitets studentkår.
– Framför allt är det stressen. Kraven är väldigt höga från handledaren, kollegor och andra doktorander. Arbetsmarknaden inom akademin krymper, och särskilt personer som kommer från andra länder oroar sig. Undervisning lägger på extra stress, timmarna för förberedelse räcker aldrig till. Även inre faktorer triggar stress, doktorander vill utmärka sig och visa att de är bland de bästa. Och en relation till handledaren som går fel orsakar också stress. Dessutom jobbar doktorander på fritiden och när de är sjuka, vilket påverkar privatlivet.

Åsa Samuelsson Ökmengil, doktorandombud vid Medicinska föreningen på Karolinska institutet.
– Det ena är produktionskravet, man ska skriva artiklar och hinna med mycket under en ganska kort tid. Det andra är uppehållstillstånd för internationella doktorander, både när de ska komma hit och när de ska förlänga eller få permanent uppehållstillstånd för studier på forskarnivå. Men det har blivit bättre. Det tredje är att doktoranderna ofta är i en mycket utsatt position, mycket hänger på handledaren, även om det finns stöd runtomkring. Så det ställer till det för doktoranden om inte relationen till handledaren fungerar eller om det är en olämplig person som är hand­ledare.

Kentaro Umeki, professor i energi­teknik vid Luleå tekniska universitet, utsedd av Teknologkåren till årets handledare 2018.
– Grunden till att doktorander blir överstressade är de har höga krav från alla håll, inte bara från handledarna utan från hela akademin. Jämfört med 1980- och 1990-talen har antalet roller för forskarna ökat, vi måste till exempel kommunicera med allmänheten och samarbeta med företag. Men tiden har inte ökat, varje person har fortfarande 24 timmar på dygnet. Vad jag i allmänhet ser är att det är stora problem för att få tiden att räcka till och det spiller över också på doktoranderna.