Den arrogans som Karolinska institutets ledning visat upp i de senaste turerna i Macchiarini-skandalen är häpnadsväckande. Inte förvånande återkommer nu kraven på genomlysning av hela affären med förnyad kraft.
Medierapporteringen om Harriet Wallbergs bok, där hon behandlar sin roll i Macchiarini-skandalen, har till en del kommit att handla om det försvunna underlaget till Sten Heckschers utredning av händelseförloppet.
Redan 2017 avslöjande MarieLouise Samuelsson i Universitetsläraren att dokumenten var borta, men nyheten fick inte genomslag förrän Ekot nu tog upp det.
Först ska sägas att Karolinska institutet, KI, hävdar att materialet inte är försvunnet, det ska finnas på sina ursprungliga platser på KI. Och så är det kanske, men alla inser att det i praktiken är i det närmaste omöjligt att rekonstruera utredningens underlag.
De 28 inspelade djupintervjuer som ingår i materialet verkar vara helt borta, raderade. Varken utredaren eller KI:s ledning säger sig känna till vem som har raderat dem.
Också när det gäller materialet som helhet visar utredare och KI-ledning ett demonstrativt ointresse.
Vill se en ny utredning
Den 29 januari 2019 intervjuar P1-morgon journalisten Bosse Lindquist, som avslöjat Macchiarini-skandalen i hela dess omfattning. Att utredningsmaterialet är borta menar han går i linje med hur ledningen för institutet har agerat i efterspelet av Macchiarini-affären.
– Ska man kunna bedöma en utredning måste man kunna se källmaterialet annars kan man inte veta vad som står bakom slutsatserna.
Bosse Lindquist hävdar att KI aldrig har gjort upp med den här affären.
– Det borde göras en ny stor transparent undersökning. Man måste sluta mörka, börja tala klarspråk och undersöka vad som egentligen hände.
Så långt Bosse Lindquist.
Bryr sig inte om försvunna handlingar
I samma morgonsändning återges en telefonintervju från Ekot med utredaren Sten Heckscher.
På reporterns fråga om han har kvar underlaget till rapporten svarar han:
– Varför ska jag behålla det, jag har tillräckligt med papper ändå.
– Var är de inspelade intervjuerna då? frågar reportern,
– Jag vet inte, säger Sten Heckscher.
I en annan intervju får KI:s universitetsdirektör Per Bengtsson frågan vad han anser om att utredningens intervjuer har raderats.
– Jag har ingen uppfattning om det här. Varför skulle jag ha det? säger han.
Mikael Odenberg, ordförande i KI:s styrelse, är gäst i P1-morgons studio samma morgon.
– Vilken är din reaktion på att det här materialet är borta? frågar programledaren Katherine Zimmerman.
– Du låter konspiratorisk och förvånad. Jag är inte särskilt upphetsad. /…/ Vad han har haft för underlag och vad han gjort med det är inte vår sak och det är inte intressant för oss, säger Odenberg.
Om att förre rektorn Harriet Wallberg pekat på felaktigheter i utredningen säger Odenberg:
– Harriet Wallberg har skrivit en ”jag är oskyldig, jag är orättvist anklagad, det är synd om mig”-bok. Det skulle många tidigare befattningshavare som refereras till i den här rapporten också kunnat göra.
Katherine Zimmerman påpekar senare i intervjun att Bosse Lindquist hävdar att det behövs en ny utredning.
– Lindquist anser ju att det är en jättestor konspiratorisk sammansvärjning mellan Leijonborg och Heckscher, avfärdar Odenberg frågan.
– Varför inte gå till botten med en ny utredning? framhärdar Katherine Zimmerman.
– Vi har ingen anledning att göra det. Om det skulle finnas felaktigheter i Sten Heckschers utredning är det inte KI:s problem, svarar Odenberg.
Tilläggas kan att nuvarande KI-rektor Ole Petter Ottersen inte har velat ställa upp på intervju.
Kritik får förnyad kraft
Ett hopp tillbaka i tiden. I samband med att Sten Heckschers rapport presenteras 2016 skriver Monica Kleja i Ny Teknik:
”Sten Heckscher anser beskedligt att bristerna i dokumenthanteringen handlar om slarv och en nonchalant attityd och förvaltningskultur på KI. Men vad säger att det inte handlar om mörkläggning av obekväma fakta?”
”Många är skakade och undrar: Är detta toppen på ett isberg – finns det mer information som borde fram i ljuset? Frågan hur det kom sig att operationerna inte stoppades i tid är viktig och borde undersökas mer.”
Båda frågorna återkommer nu med förnyad kraft, i dag riktade till Sten Heckscher och till KI:s nuvarande ledning.
I Dagens Nyheter den 29 januari uppmanar Carin Ståhlberg den nya ministern för högre utbildning och forskning, Matilda Ernkrans, att våga ställa frågan – och höra svaret.
Och Mats Skogkär skriver i Sydsvenskan den 30 januari att ”lukten av rättsröta behöver vädras ut”.
Jag antar att syftet med KI-ledningens framtoning i P1-morgon var att avliva alla tankar på att ytterligare granska Macchiarini-fallet.
I så fall måste jag säga att de misslyckades. Effekten blev den rakt motsatta.
Frågorna kvarstår, obesvarade.
Per-Olof Eliasson, journalist och mångårig medarbetare på Universitetsläraren som med jämna mellanrum återkommer med nyhetskrönikor på universitetslararen.se
