Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi vid Uppsala universitet och ordförande i Kungl. Vetenskapsakademien, är svensk nestor i att verka för källkritik och faktabaserad kunskap.
Hans systematiska engagemang för att motarbeta kvasivetenskap och faktaresistens började när han 1994 i samband med en debatt i media om kreationism upptäckte föreningen Vetenskap och Folkbildning.
– Då gick jag med i föreningen och sedan har jag lärt mig mer och mer om olika aspekter på pseudovetenskap. Några år senare bytte jag institution till Institutionen för farmakologi i Uppsala och då kom jag också att undervisa om alternativ medicin och den pseudovetenskap som finns inom den, säger Dan Larhammar.
Viktigt med saklig bedömning
Han säger att engagemanget mot kvasivetenskap i grund och botten handlar om en motvilja mot att människor blir lurade.
– Det gäller att förse människor med ett slags konsumentskydd så att så många som möjligt kan göra sakliga bedömningar av påståenden, vare sig det är skapelsetro, parapsykologi eller slagrutor. Astrologi och horoskop är big business, men det kommersiellt största inom pseudovetenskapen är alternativ medicin.
Dan Larhammar påpekar att det är viktigt att vara kritisk mot all dåligt underbyggd verksamhet.
– Många tror att om man ifrågasätter alternativ medicin skulle man automatiskt försvara läkemedelsindustrin. Men det är fullständigt fel, man ska naturligtvis kritisera båda när de förtjänar det.
”Får tåla en del stryk”
Under Dan Larhammars långa verksamhet att bemöta och kritisera olika typer av kvasivetenskap har han råkat ut för många angrepp, och har bland annat blivit anmäld till Uppsala universitet och hotad med stämning för förtal.
– Man får vara beredd att tåla en del stryk om man vågar ifrågasätta den här typen av företeelser. Det finns många som är så starkt emotionellt engagerade att de inte kan ta en rationell diskussion. Då blir man utsatt för en del rena påhopp. Folk tillskriver mig åsikter som jag inte har, det är förstås obehagligt.
Dan Larhammar menar att det är ganska få forskare som deltar i samhällsdebatten om de här frågorna.
– Men man märker att många forskare tycker det är beklämmande med den utbredda pseudovetenskapen och jag får många positiva reaktioner från kollegor för att jag engagerar mig i debatten.
Borde den enskilde forskaren engagera sig mer?
– Ja, det tycker jag förstås. Det finns så mycket kunskapsförnekelse och pseudovetenskap som borde bemötas. Samtidigt ska man ha klart för sig att det tar en hel del tid och det är ofta tiden som är begränsande för oss forskare. Engagemang i samhällsdebatt ger inte ersättning och premieras sällan och då är det naturligt att många forskare mer eller mindre tvingas att prioritera bort det.
