I en artikel med rubriken Livlig diskussion om etik och justis i Universitetsläraren 14/06 skildras ett möte inom SULF, där frågan om forskningsfusk/vetenskaplig oredlighet och ohederlighet har diskuterats. Det efterlystes bland annat definitioner av dessa begrepp, och en inbjuden föreläsare antog enligt tidningen att ”ingen har tidigare till fullo tänkt på problemet”. Jag hoppas att hon är felciterad; det har nämligen tänkts och skrivits mycket om detta.
För att börja med terminologin: Ohederlighet och oredlighet är inte exakta synonymer.
Ohederlighet ger antydningar om brister i den personliga karaktären, medan oredlighet – åtminstone i detta sammanhang – mera fokuserar på handlingen, vad som har gjorts. Inte bara ohederlighet utan också oredlighet har emellertid ofta ansetts implicera avsikt, uppsåt, hos den handlande, men nu har det skett en förskjutning beträffande oredlighet. I Vetenskapsrådets gällande riktlinjer för Expertgruppen för frågor om oredlighet i forskningen (ej identisk med eller underställd VR:s etikkommitté) står det nämligen explicit att gruppen inte ska ta ställning till en forskares eventuella avsikt att bedra eller vilseleda. Gruppens arbete ”skall därför utmynna i en bedömning av om den forskning som är föremål för anmälan bedrivits, eller dess resultat presenterats, på ett sätt som avviker från god vetenskaplig praxis”. Här är det alltså sakförhållandet som är viktigt, inte personen. Det tycker jag är bra.
MIN SAMLADE ERFARENHET gör att jag avråder från att använda ordet ”ohederlighet” i detta sammanhang, just därför att det blir en alltför ensidig fokusering på den enskilda forskarens personlighet och karaktär. I USA använder man inte officiellt dishonesty utan research misconduct; man använder inte heller fraud som var den vanligaste termen från början.
Både termer och innehåll i definitionerna har diskuterats mycket i flera västländer under de senaste 20 åren. Jag har själv beskrivit och diskuterat detta i flera av mina böcker, där många referenser finns till både utredningar och annan litteratur om saken.
SULF verkar vilja ha en mycket tydlig definition av vad vetenskaplig oredlighet är. Det är förståeligt att en fackförening vill det. Redan för tio år sedan uppmärksammades det att olika definitioner (vida eller snäva, öppna eller slutna) passade olika bra för olika ändamål. Tyskan Stefanie Stegemann-Boehl skrev då, att det ur juridisk synvinkel är bäst med en snäv (narrow) definition. En sådan skulle medföra att man ganska enkelt kan fria eller fälla den anklagade.
UR VETENSKAPENS SYNVINKEL är det däremot inte säkert att detta är det bästa. Om bara de allra grövsta brotten mot god vetenskaplig sed beivras, kan följden bli att mindre grova brott anses acceptabla. En jämförelse kan göras med när en människa har bragts om livet. Då är det inte bara mord eller icke mord som gäller. Det kan också vara fråga om dråp, vållande till annans död med mera.
Om forskning ska vara tillförlitlig och trovärdig (= värd att tro på) kan man inte säga att ett fel har begåtts enbart om ”mord” kan bevisas. I den vetenskapliga kontexten måste man ta sig an den gråzon, i vilken ”dråp” och ”vållande till annans död” förekommer. Många anser att det som brukar kallas ”gråzonsbeteendet” är minst lika viktigt att komma åt, eftersom det troligen är betydligt vanligare än överlagt, avsiktligt fusk.
Det är svårt att i en kort formel ringa in vad ”vetenskaplig oredlighet” är. Men det finns många andra, ofta använda, begrepp som också är svårdefinierade, till exempel ”vetenskap”, ”kultur” och ”hälsa”. I definieringsprocessen behöver ett resonemang föras, och det är det som oftast har gjorts när man i olika länder har bestämt sig för en viss definition.
Jag tror att man också borde diskutera den andra sidan av myntet mer, nämligen vad som är ”god forskningssed”. Vetenskapsrådet har påbörjat en sådan diskussion i en av sina småskrifter, men det behöver utvecklas. Även de juridiska aspekterna behöver diskuteras, till exempel hur påföljder ska se ut och vem som ska besluta om dem. I Sverige har det hela tiden varit arbetsgivaren. Det är också viktigt att belysa frågan huruvida påföljder bör gälla enbart enskilda personer eller om till exempel institutioner eller fakulteter bör åläggas ett ansvar att bättra sig.
Enligt artikeln i Universitetsläraren tror många att utredningar om oredlighet har uppkommit nu, hastigt och yrvaket. Det stämmer inte. Även om Sverige har legat efter vissa andra länder, startade Medicinska forskningsrådet en utredningsgrupp vid årsskiftet 1996/97. Den upphörde när MFR 2000 gick upp i Vetenskapsrådet. Sedan dröjde det till 2002 innan VR startade sin nuvarande expertgrupp, som lyckligtvis inte begränsas till medicin utan omfattar alla vetenskapsområden. (Att det är ett anslagsgivande organ som har tagit tag i problemet följer ett i andra länder vanligt mönster.)
ANLEDNINGEN TILL ATT expertgruppen inte gjorde några utredningar förrän 2004 är att de anmälningar som kom innan dess inte hade lämnats in av arbetsgivare och därför inte fick utredas. Det låg anmälningar på VR:s bord redan när gruppen startade, men de hade kommit från enskilda forskare och måste skickas tillbaka. Expertgruppen har hela tiden haft mycket begränsade befogenheter.
Den nu avgångna regeringens aktivitet på det här området har varit mycket svag. Jag hoppas att den nya regeringen är mer handlingskraftig. Många engagerade forskare och tjänstemän kommer förhoppningsvis att delta i arbetet med att förbättra hanteringen av dessa frågor. Till er vill jag säga: Det är onödigt att försöka uppfinna hjulet på nytt. Dra lärdom av det arbete som redan har gjorts på olika håll i världen! Börja med att läsa på!
BIRGITTA FORSMAN
docent i forskningsetik, ledamot
av Vetenskapsrådets expertgrupp för frågor
om oredlighet i forskningen 2002–30/6 2006
