Studenter läser inte längre. Eller rättare sagt, det finns ambitiösa och intresserade studenter som visst läser, men tendensen är tydlig: i allmänhet läser studenter så lite det bara går. Om detta vittnar universitetslärare i hela landet och inom de flesta ämnesområden. Senast i Julius Viktorsson och Jonas Nyréns artikel ”Skånska toppstudenter kan inte läsa böcker: ’Orkar inte’” (Sydsvenskan, 11/11 2024).
Deras utmärkta artikel är både angelägen och deprimerande. Studierektorn vid juridiska institutionen i Lund sammanfattar läget som ”en flykt från kurslitteraturen”. Är det någon som tvivlar på denna flykt räcker det med att gå till Läromedelsföretagens statistik över svensk kursboksförsäljning som rasat dramatiskt bara de senaste tre åren: från cirka 480 miljoner kronor 2021 till cirka 290 miljoner kronor 2023. Två femtedelar har tappats och tendensen har varit fortsatt nedåtgående under 2024. Vad innebär detta för svensk högre utbildning? Vad innebär det för de yrken som studenterna utbildar sig i? Och vad innebär det för samhället i stort?
Mardrömsscenariot är att utbildningarna vattnas ur, att framtida yrkesutövare inte blir lika kompetenta som sina föregångare och att samhällets kunskapsnivå sjunker så lågt att folk inte längre kan hålla två tankar i huvudet samtidigt. Forskningen visar att lässvårigheter grundläggs redan i de tidiga skolåren, och att inte bara skolan utan också föräldrarna har ett ansvar för utvecklingen. Åter andra talar om kursplanernas inverkan. Men vad ska man som universitetslärare göra när skadan, så att säga, redan är skedd?
Min erfarenhet är dubbel. Jag arbetar som förlagsredaktör med inriktning på kurslitteratur, men har sedan tidigare en lång erfarenhet som universitetslektor, i både Sverige och Danmark. Som lektor såg jag den tilltagande oviljan att läsa den litteratur som stod på kurslistan. Som förlagsredaktör ser jag den tilltagande oviljan att köpa den.
Om studenterna inte längre känner någon motivation att köpa och läsa litteraturen så kommer förlagen inte ha någon ekonomisk möjlighet att producera den, utan får i stället stänga butiken. Och utan en svensk kurslitteraturutgivning kommer läskunnigheten knappast bli bättre.
För det första är en svenskspråkig bok ofta lättare för studenten att ta sig igenom än en kursbok på ett främmande språk. Svenskspråkig kurslitteratur stärker studenterna, framför allt de som kommer från studieovana miljöer och har svårare att läsa på engelska.
För det andra finns det en rad förhållanden – i ekonomi, juridik, statsvetenskap och vårdvetenskap, för att bara ta några exempel – som är specifikt svenska, och som man helt enkelt inte kan tillgodogöra sig i engelskspråkig litteratur. För det tredje ger ett långvarigt textumgänge med ämnet, på svenska, en djupare kännedom om ämnets plats och dess traditioner i Sverige. Det skapar en yrkestrygghet som är ovärderlig om man tänker sig att i framtiden också arbeta i Sverige.
I den långa läsningen skapas en intuitiv känsla för hur man formulerar problem inom sitt ämne, liksom för hur man ska prata med kollegor, kunder och uppdragsgivare. Att lära sig tänka på svenska i längre resonemang är också, för att anföra ett mer vittfamnande argument, viktigt för att få tillträde till samhället och kunna vara med och forma det. För att bli bemött som en medborgare i sitt eget samhälle. Detta är också ett av det svenska utbildningsväsendets främsta syften.
När jag själv var student minns jag hur pinsamt det var då någon sa ”skolan” i stället för ”universitetet”, och ”klasskamrat” i stället för ”kursare”. Det var möjligen en klassfråga, men ordvalet avslöjade också att den som talade inte hade förstått skillnaden mellan gymnasiet och den högre utbildningen. I dag är det inte längre så, den magiska gränsen har suddats ut. Den har blivit ointressant och universitetet har för många blivit ett medel enbart.
Allt fler universitetslärare vittnar om att det finns ett krav från studenternas sida om likformighet och en utbildning som bara är en förlängning av gymnasiet – man längtar inte längre efter det komplexa, man vill bara ha en punktlista.
Här har universitetsläraren ett ansvar att både sälja in läsningen och att se till att den görs. Får jag därför, även om jag numera står lite vid sidan av universitetsundervisningen, komma med ett par konkreta förslag?
Presentera litteraturen i början av kursen – fysiskt! Håll upp boken så att den syns (”Aha, det finns en bok!”) och beskriv hur den är upplagd. Tala om vad som är den stora vinsten med att läsa den. Och tala om för era studenter vad de går miste om ifall de inte gör det. Låt dem förstå att det nu är boken som är kursens centrum, inte den informationsplattform som stått i centrum under gymnasieåren.
Släpp kravställningen på dig själv att hela tiden stå till tjänst med sammanfattningar och förklarande extramaterial – låt i stället boken vara kursens nav. Då blir kursens mål tydligare för studenterna och du kan i stället lägga din tid och kompetens på kvalitativa möten med studenterna i seminarier och föreläsningar.
Arrangera obligatoriska textseminarier med avgränsade texter som underlag och låt studenterna anmäla sig till dem. Det ökar motivationen att läsa litteraturen, men ger också studenterna en chans att mer aktivt tala med varandra om den. Kanske bör det vara obligatoriskt att visa att man är någorlunda insatt i kurslitteraturen innan man får chansen att skriva en tenta?
Våga tentera dina studenter med frågor från kurslitteraturen som inte tas upp på dina föreläsningar. Detta, om något, tror jag motiverar studenter till eget läsande. I grundskola och gymnasium har det matrisfokuserade bedömningsunderlaget blivit så specifikt att det numera är svårt att skilja från ett facit (gymnasiets kommande ämnesbetygsreform, Gy25, kan möjligen på sikt råda bot på detta). Ska allt specificeras finns ju inget kvar att lära! När man tar klivet över till universitetet är det dags att bryta den förväntan som studenten har byggt upp under sin skoltid, att läraren paradoxalt nog förväntas tala om för en vad det är man ska kunna.
Ja, jag vet att studentpeng och genomströmning är ett problem. Det motiverar till helt andra beteendemönster. Låt oss ändå hjälpas åt att lyfta fram den goda kursboken. För den fortsatta läskunnighetens och det svenska språkets skull. För den kunskap och kommunikativa kompetens som krävs av den som ska vara yrkesverksam i just Sverige.
Men också för den roll boken och läsningen kan spela för att få någon att känna ett fullvuxet och sammanhangsskapande medborgarskap.
Johan Sahlin,
förlagsredaktör
