Fröding skaldade: ”Det, som är sanning i Berlin och Jena, är bara dåligt skämt i Heidelberg.” Så ska vi inte ha det i Sverige, skriver fyra debattörer den 12 februari i Universitetsläraren.
Debattörerna ifrågasätter att universitet och högskolor har börjat ompröva meritvärderingar som skett på en annan högskola eller universitet, det vill säga att en docent från en högskola inte kan räkna med att få docenttiteln erkänd vid den nya högskolan. Man hävdar att då undergrävs tanken på en nationell kollegialitet, det skapar en elitistisk atmosfär, det leder till än mer tyngande sakkunnighetsförfarande och det riskerar att minska mobiliteten.
Sven-Olof Yrjö Collin
Affilierad professor, Kharkiv University of Humanities ”People's Ukrainian Academy”
Det är förvisso korrekta invändningar, men slutsatsen, att omprövningar inte bör ske utan en högskola bör acceptera, det vill säga underordna sig en annan högskolas meritvärdering, är inte tilltalande.
Jag och en tidigare kollega har i annat sammanhang (”Högskolor tvingas godkänna examensarbeten” | SvD Debatt) noterat existensen av titelarbitrage. Studenter valde att skriva sitt examensarbete på ett universitet där de trodde sig säkrare och lättare kunna få högre betyg. Det erhållna betyget tog de med sig tillbaka till högskolan och begärde att få det erkänt i sin examen. Examensarbetet uppfyllde emellertid inte våra kriterier för godkänt, varför vi inte ville erkänna det betydligt högre betyget. Vi ville inte acceptera studenternas titelarbitrage.
Skälen vi hade var sannolikt liknande de som dagens högskolor har som vill göra omprövning av meriter, att undvika titelarbitrage och att möjliggöra kvalitetsprofilering.
Det är ett faktum att det i mitt ämne, företagsekonomi, saknas en nationellt etablerad kollegial norm för meritvärdering. Det finns professorer på högskolan X som sannolikt inte skulle klara en docentvärdering på högskolan Y.
Denna bristande kollegialitet kan man förvisso beklaga eftersom det leder till de trögheter i systemet som debattörerna anför. Men lösningen på bristande kollegialitet är inte att bortse från bristerna, utan kräver i stället att man presenterar förslag på hur kollegialt likabehandlande ska kunna etableras. Till exempel att meritvärdering inte görs lokalt utan centralt, med centralt tillsatta sakkunniga. Då skulle möjligheterna till likvärdighet förstärkas och titelarbitrage försvagas.
Förvisso hade det kanske varit önskvärt att alla högskolor och universitet hade samma höga krav på sin personal, det vill säga att det etableras en stark kollegial norm av kvalitet, en kvalitetens jantelag. Men den finns inte och att kräva att den formellt, men inte reellt, ska finnas, hindrar högskolor i deras kvalitetsambitioner.
Högskolor som önskar profilera sig borde få den möjligheten, till exempel genom att ha, för dem unika krav på vetenskaplig meritering. Det gör det möjligt för dem att till exempel bygga och underhålla internationellt rykte. Det kan också hävdas vara ett jämlikhetskrav inom högskolan, att den interna sökanden som söker en docentmeritering på den mer ambitiösa högskolan, inte ska behöva finna sig i att få samma titel som en person som lyckats med sitt titelarbitrage.
Till detta ska läggas att det, i alla fall i mitt ämne, finns det som Fröding skaldade om. I företagsekonomi finns inte en specifik uppsättning kvalitetskriterier, varför ämnets kvalitetsmångfald borde få uttryckas genom att högskolor och universitet ges möjlighet att premiera sina valda kriterier.
Sven-Olof Yrjö Collin
Affilierad professor vid Kharkiv University of Humanities ”People’s Ukrainian Academy”
