I sin Nobelprisföreläsning tackade den österrikiske Nobelpristagaren i fysik 2022, Anton Zeilinger, skattebetalarna för att de ger pengar till forskarna. Han beskrev också den speciella akademiska miljön han befunnit sig i under sin karriär, där det var självklart att ägna sig åt grundläggande forskning.
Enligt Zeilinger hade det i dag varit helt omöjligt att söka pengar för den forskning han genomförde på 1980- och 1990-talet, eftersom ”när man ansöker om pengar nu för tiden, måste man skriva ner vad man har för mål, vad man vill uppnå inom fem år, och man måste skriva ner vilken metodik man ska använda”. Uppgifter som han inte hade kunnat ange i förväg, om sin forskning.
Zeilinger poängterade också att idéer kan vara rätt även om de låter fel när man argumenterar för dem. Att en forskares intuition kan vara mycket starkare än logiska argument. I början av föreläsningen belyste han även vikten av att vara nyfiken när man är forskare.
Zeilingers och andra fysikers grundforskning om sammanflätning av partiklar som befinner sig på avstånd från varandra, har fått oanade tillämpningar i utvecklingen av bland annat kvantdatorer och avlyssningssäker krypterad kommunikation.
Är den här typen av grundforskning på utdöende? Enligt en artikel i Nature förra året sker banbrytande forskning alltmer sällan i relation till de stora volymerna vetenskapliga arbeten som publiceras.
Författarna till Natureartikeln analyserade 45 miljoner artiklar över sex årtionden och såg att studier mer och mer befäster det vi redan vet. Antalet publicerade artiklar har ökat exponentiellt de senaste decennierna, samtidigt som framstegen avtar inom i stort sett alla vetenskapsområden.
Författarna tillskriver denna trend till att forskare av i dag har snävare kunskap, och till skiftande intressen hos finansiärer och forskare. Fokus på kvantitet i stället för kvalitet och forskares brist på tid är andra orsaker till att förekomsten av banbrytande arbeten minskat.
För att främja banbrytande vetenskap föreslår författarna att forskare ska uppmuntras att studera brett och ges tid att hålla jämna steg med den snabbt expanderande kunskapsfronten.
De spekulerar i att lärosäten skulle kunna belöna kvalitet framför kvantitet, och statliga forskningsfinansiärer föreslås ompröva sin organisation och sina strategier och våga investera i mer riskfyllda projekt.
Christina Moberg är professor emeritus i organisk kemi vid KTH. Hon har engagerat sig starkt för den fria forskningen, bland annat i sin roll som preses för Kungliga Vetenskapsakademien 2015 till 2018.
I en artikel i Dagens Nyheter skriver hon: ”Våra politiker vill gärna tro att de kan styra framsteg genom riktade satsningar. Men värdefulla upptäckter dyker upp där ingen kunde ana att man skulle leta.
Statsmakternas strategiska satsningar leder däremot sällan ut på de okända haven, för en strategisk plan börjar med kartläggning av den rådande situationen och definierar målen utgående från den.”
Jag är rädd för att den fria nyfikenhetsdrivna forskningen håller på att få för lite plats
Den ökande andelen strategisk forskning på bekostnad av medel till grundforskning oroar henne.
– Jag är rädd för att den fria nyfikenhetsdrivna forskningen håller på att få för lite plats, och att vi människor går miste om viktiga rön på grund av det, säger Christina Moberg.
Christina Moberg
Professor emeritus i organisk kemi vid KTH
Hon har varit med i styrelsen för Danmarks grundforskningsfond och lyfter den som ett exempel på en relativt liten forskningsfinansiär som gjort stor nytta för den fria forskningen i Danmark.
– Fonden har bara forskare i styrelsen, den ger långsiktiga forskningsmedel till nya djärva idéer. Jag tycker att det behövs en sådan statligt finansierad fond i Sverige också. Den idén går emot föreställningen att det skulle bli bättre med större och färre myndigheter för forskningsfinansiering än vi har i dag. Jag tror att det behövs pluralism, det vill säga flera organisationer som fungerar på lite olika sätt och ger forskningsanslag från olika vinklar. Det blir för enkelspårigt annars, säger Christina Moberg.
Christina Moberg skrev sin artikel i DN i sammanhanget att FN förkunnat att 2022/2023 skulle vara det internationella året för grundforskning för hållbar utveckling. Ett initiativ för att uppmärksamma att grundläggande vetenskap är avgörande för framsteg inom medicin, industri, energiplanering, miljö, kultur med mera, och i förlängningen ökar samhällets välbefinnande.
Samtidigt som vårt sätt att finansiera vetenskap i dag bidrar till färre oväntade rön, kan det också vara så att vi börjar närma oss en punkt då det inte finns så mycket mer banbrytande kvar att upptäcka?
– Det finns personer, inklusive forskare, som har sagt så vid olika tillfällen, och det har i efterhand visat sig vara fullständigt fel. Med tanke på det så tror jag att det finns väldigt mycket mer att veta och vi kommer fortsätta upptäcka helt nya saker. Skulle vi kunna se hundra år framåt i tiden så skulle vi säkert bli förvånade över vad mycket nytt som finns.
Skulle vi kunna se hundra år framåt i tiden så skulle vi säkert bli förvånade över vad mycket nytt som finns.
Christina Moberg håller med om att den banbrytande forskningen blir lidande när kvantitet värderas högre än kvalitet.
– Jag har suttit i vetenskapspaneler sedan 1980-talet och sett den här utvecklingen. På 1980-talet läste vi forskarnas artiklar och granskade deras tidigare arbeten på ett mer noggrant sätt. Det hindrar givetvis inte att bedömningarna kunde vara subjektiva, men man tvingades sätta sig in i arbetena. Nu är det lättare att titta på kvantitativa data, antal publikationer och citeringar. Det här gör att en forskare som har tio mediokra publikationer på ett år ibland kan rankas högre än en forskare som har en mer banbrytande artikel.
