Avskaffa den tredje uppgiften

Med privilegium följer ansvar, ett ansvar, menar vi, som sträcker sig bortom det professionella ansvaret över forskningsresultat och undervisningens kvalitet. Universitetsanställda forskare avlönas av offentliga medel vilket reser frågan om ett bredare och djupare samhällsansvar än att skriva artiklar och undervisa.

Den så kallade ”tredje uppgiften”, eller samverkan som den benämns i högskole­lagen, är ett försök att adressera det bredare samhällsansvaret men den faller kort när det kommer till att axla detta ansvar. Trots goda avsikter nedprioriteras ofta tredje uppgiften i mån av tid och resurser till förmån för andra, mer fördelaktiga insatser, såsom att publicera artiklar i välrenommerade tidskrifter.

Problemet ligger i tredje uppgiftens konstruktion. Om det finns tid kvar efter att den första och andra uppgiften har lösts, måhända kan då den tredje komma på fråga.

”Om det finns tid kvar efter att den första och andra uppgiften har lösts, måhända kan då den tredje komma på fråga.”

Ett av grundproblemen med idén om den tredje uppgiften är med andra ord att den ska betraktas som meriterande. Tanken tycks vara att det utåtriktade arbetet bör gynna forskarens akademiska karriär; varför samverka eller bidra till allmänhetens insikter utan förmåner?

Som följd diskuteras ofta önskemål om att knyta tredje uppgiften till karriärutveckling vid lärosäten, exempelvis genom att implementera samverkansstrategier kopplade till tredje uppgiften, i handlingsplaner och meriteringssystem av olika slag.

Problemet är att något som instrumentaliseras – till exempel som en byggkloss i det individuella karriärbygget – vulgariseras till individuellt nyttotänkande. Logiken är tydlig: ägna dig åt tredje uppgiften om det gynnar din karriär. Detta är en absurd tanke. När den tredje uppgiften betraktas som en merit reduceras den lätt till – just – en tredje uppgift som man kan ägna sig åt när den första och andra uppgiften är genomförda.

”Poängen borde vara att den utåtriktade verksamheten för en forskare är något annat än individuell karriärplanering. Den bör vara ett ansvar som följer med privilegier.”

Poängen borde vara att den utåtriktade verksamheten för en forskare är något annat än individuell karriärplanering. Den bör vara ett ansvar som följer med privilegier. 

Forskarens ansvar bör snarare handla om att upprätta en relation med allmänheten som går bortom den tredje uppgiften. En sådan ansvarsrelation kan handla om att identifiera, nå ut till och att inkludera samhällets mest marginaliserade medlemmar.

Detta för att garantera att de blir involverade i offentliga handlingsförlopp, blir hörda, och därigenom medbjudna i den Stora Gemenskapen som växer ut ur en vibrerande allmänhet. Det är så Kenneth W Stickkers, i sin artikel ”John Dewey on the Public Responsibility of Intellectuals” (Etica E Politica, nr 1, (2010): 195-206), beskriver sitt komplement till John Deweys idéer om den intellektuelles ansvar. Stikkers lyfter hur offentligt verksamma intellektuella inte nödvändigtvis är de som endast talar utanför akademin, utan snarare de vars arbete har offentlig verkan.

Både Dewey och senare Stikkers ser med andra ord detta ansvar som en relation med allmänheten i samhället.

Pro-bono (latin, ungefär ”för den goda sakens skull”) är ett bra alternativ till tredje uppgiften. Idén om pro-bono kommer från juridiken och bygger på tanken att ge tillbaka till det samhälle och de människor som möjliggör juristens uppehälle. Ofta handlar det om att representera fattiga människor i rättstvister. Oegennyttan är central i pro-bono-tanken. Beslutet att bidra till samhället bör fattas utan någon som helst kalkyl om eventuella egenvinster. Att pro-bono-arbete senare kan visa sig ha positiva effekter på juristens varumärke eller rykte är en konsekvens men inte en bevekelsegrund för beslutet att inte ta ut någon avgift.

Juristens fördel är att dennes kompetens ofta står i relation till människors behov i direkt bemärkelse; juridisk rådgivning verkar aldrig åldras till ett utdaterat fenomen. Forskare besitter kompetenser av liknande värde som juristen; möjligen är de mer indirekta än juristens. Vid sidan av de djuplodande sakkunskaperna i det egna fältet, bör forskaren förfoga över kompetenser inom kritiskt tänkande, logik, källanvändning och utvärdering, språkliga och analytiska färdigheter, studieteknik och planering, för att nämna några.

Många exempel på åtaganden kan lyftas; allmänna genomgångar i studieteknik, skrivhjälp och språkundervisning på kvällstid, läsecirklar och öppna forskningsgenomgångar på bibliotek, väljarupplysning gällande policy och utredningar kopplat till det egna fältet, med mera. Med andra ord är möjligheterna att utbilda, engagera, samverka med, främja och brett lära av allmänheten stora för en forskare som skulle vilja dela med sig i samhället i stort.

För att förverkliga forskarens tidigare nämnda ansvar föreslår vi helt sonika att den tredje uppgiften avskaffas och ersätts med oegennytta. Med pro-bono. På så vis blir forskarens bredare samhällsengagemang en grundläggande och integrerad del i forskarens yrkesroll. Endast då kan vi på allvar inordna forskarens ansvar i en enhetlig bild av vem forskaren är; någon som når ut till, inkluderar och lär av samhällets mest marginaliserade medlemmar i sin pågående relation med allmänheten.

”Det finns inget bättre sätt att döda oegennytta än att göra det till ett meriteringskapital i karriärkampen, och pro-bono-uppdrag bör därför inte vara uttalat meriterande.”

Det finns inget bättre sätt att döda oegennytta än att göra det till ett meriteringskapital i karriärkampen, och pro-bono-uppdrag bör därför inte vara uttalat meriterande. 

Pro-bono handlar om att bejaka det ansvar stora privilegier medför. Först då kan forskaren ta sitt samhällsansvar på riktigt.