– När studieavgifter infördes 2011 var det en marknadsorienterad reform som starkt präglades av tanken att inte alla internationella studenter kunde finansieras med offentliga medel.
Det säger Hans Lundin, doktorand vid KTH, som tillsammans med professor Lars Geschwind i en kommande artikel studerar den svenska studieavgiftsreformen.
I stället skulle offentliga medel via stipendier användas för att få kontroll över vilka och hur många internationella studenter som skulle finansieras med svenska skattepengar. Kostnaden för att nå målet att öka antalet internationella studenter skulle delas mellan studenterna själva och offentligt finansierade stipendier.
Hans Lundin
Doktorand vid KTH
– Man ville primärt undvika att det ökade antalet studenter, framför allt från Asien, skulle tränga ut inhemska studenter från studieplatserna. Skälet var alltså inte att studieavgiftsintäkter skulle bli ett verktyg för att täcka upp minskade anslag eller generellt användas för att expandera sektorn, säger Hans Lundin.
Diffus instruktion
Han menar att regeringens instruktion till lärosätena att studieavgifterna skulle ha full kostnadstäckning var både diffus och abstrakt.
– Tanken är ju att internationella studenter ska bära sina egna kostnader, inget mer, det vill säga att de inte ska belasta anslagen till lärosätena på något sätt. Men när man ska sätta en avgift som täcker direkta och indirekta kostnader för studenterna blir detta ganska öppet för tolkningar.
Marknadslogik börjar gälla
Hans Lundin konstaterar att så snart man inför avgifter börjar en marknadslogik att gälla. Till skillnad mot de fixa anslagen sätter lärosäten ett pris som inte enbart är baserat på utbildningskostnaden, utan även anpassar sig till hur den globala marknaden ser ut. Ett exempel på det är att priserna för ett tvåårigt ingenjörsmasterprogram på KTH är 70 000 kronor dyrare än på BTH.
”De lärosäten och utbildningsprogram som gynnas är de som kan konkurrera med relativt höga avgifter på den globala marknaden.”
Hans Lundin
– De lärosäten och utbildningsprogram som gynnas är de som kan konkurrera med relativt höga avgifter på den globala marknaden. De första åren efter reformen gav avgifterna inga större intäkter, utan kostade mer än de genererade. Nu mer än tio år senare ser vi att intäkterna från avgifter överstiger en miljard kronor på nationell nivå och att de för vissa lärosäten utgör över tio procent av de totala utbildningsintäkterna.
47 miljoner i överskott
Det tydligaste exemplet på detta är KTH, anser Hans Lundin.
– Studieavgifternas andel av KTH:s totala ekonomi ökar kontinuerligt, från fem procent 2013 till tolv procent 2022. KTH har samlat på sig ganska mycket överskott från betalande studenter, drygt 47 miljoner 2020. I stället för att minska det ackumulerade överskottet genom att sänka avgifterna satsar man pengarna på ”excellenta utbildningsmiljöer”, vilket kan vara ett tydligt tecken på att avgifter går till att expandera mer övergripande verksamhet.
Hans Lundin betonar att man ska vara medveten om att marknadslogiken tenderar att slå igenom, även om den än så länge inte har dragit iväg speciellt långt.
– Det är klart att ju mer intäkterna ökar desto viktigare blir det att behålla den inkomstkällan, vilket kan påverka internationaliseringen på flera olika sätt, så det är något man ska vara uppmärksam på.
”Högskoleutbildning blir exportvara”
En annan aspekt Hans Lundin betonar är hur den ursprungliga tanken att dela på internationaliseringens kostnader mellan offentligt finansierade studieavgiftsstipendier och egenbetalande studenter succesivt urvattnas.
”I takt med ökade intäkter från avgifter, utan nämnvärda ökningar av stipendier, ser jag tydliga tecken på att svensk högskoleutbildning kan komma att bli något av en exportvara.”
Hans Lundin
– I takt med ökade intäkter från avgifter, utan nämnvärda ökningar av stipendier, ser jag tydliga tecken på att svensk högskoleutbildning kan komma att bli något av en exportvara.
Hans Lundin påpekar att den potentiella ekonomiska ”vinsten” på sektors-, eller lärosätesnivå var något som inte alls uppmärksammades när reformen genomfördes.
– Jag tycker därför det är viktigt att lyfta fram att om det får gå tio år till utan uppföljning, ska man inte räkna med att den reform man implementerat för 20 år sedan blivit den man tänkte att man skulle införa. Då har man kanske låst fast sig i en modell, som i Australien, där internationella studenter är en avgörande inkomstkälla för såväl enskilda lärosäten som hela högskolesektorn, säger Hans Lundin.
