Den samlade digitala praktiken bland universitetslärare har ökat många år genom pandemins chockdigitalisering. Hur den digitala mognaden ska utnyttjas är en fråga som högskolesektorn funderar på.
– Många kallar det vi gjort för tvångsdigitalisering, chockdigitalisering. Det har medfört vissa saker som blivit bra och vissa saker som inte blivit bra. Jag tror att väldigt många lärosäten börjar prata om vikten att ta tillvara de erfarenheter man har fått av distansundervisning. Vad kan vi ta med oss, vad har vi lärt oss? Hur kan vi utvecklas vidare från det? säger Lena-Maria Öberg, lektor i informatik vid Mittuniversitetet, som forskar om kollaborativt lärande och är medlem i Mittuniversitetets Forum för digitalisering.
Vad händer på längre sikt?
– Det är mycket diskussioner kring livslångt lärande. Det är möjligt att fler universitet kommer att öka möjligheten till distansstudier. Alla utbildningar kommer inte att bli heldistans, men kanske några. Samtidigt börjar man fundera på hur vi ska använda campus med stora lokaler och stora labbmiljöer.
Utvecklar inspelningsrum
På Mittuniversitetet har det under hela pandemin varit en brännande fråga i vilken utsträckning lärarna ska spela in föreläsningar.
– Kan studenterna kräva att det spelas in? Det finns stora fördelar med att spela in, många studenter uppskattar verkligen möjligheterna att kunna se flera gånger. Men att ha både studenter i klassrum och på distans är en väldigt krävande situation för läraren. Så då kan ett alternativ vara att spela in i förväg, det vill säga flippat klassrum. Mittuniversitet utvecklar därför nu särskilda inspelningsrum, säger Lena-Maria Öberg.
Under pandemin har många tekniker och rutiner utvecklats och blivit allmänt använda. Även att kunna välja var man vill jobba har blivit en aktuell fråga.
– Möten, seminarier och handledning på distans har fördelar och kommer nog att finnas kvar. Och det finns en diskussion på universiteten om vilka som ska vara på plats och när. Lärarna har även tidigare haft möjligheten att jobba hemifrån, men inte TA-personal. Det är en aktuell fråga på vårt universitet om alla yrkesgrupper ska kunna vara mera flexibla.
”Fler har testat digitala hjälpmedel”
Lena-Maria Öberg menar att det på ett sätt är en ny situation på lärosätena.
– Det som varit bra med pandemin är att det varit så många fler lärare som har fått egna erfarenheter och testat på att arbeta med digitala hjälpmedel. Tidigare har jag upplevt att antingen är man en eldsjäl och driver på och ser stora möjligheter medan andra mest ser jobbet som ska göras eller har svårt att se värdet av det. Nu när alla har erfarenhet finns möjlighet att fatta mer informerade beslut.
Men det är inget som kommer automatiskt.
– Jag hoppas att vårt universitet och andra lärosäten skapar utrymme för att ta tillvara erfarenheterna och nya pedagogiska grepp som man gärna vill behålla. Jag upplever att lärare gör väldigt olika, och att det är viktigt att man hittar tid och plats för de kollegiala samtalen kring pedagogisk utveckling, med teknikstöd.
Finns risken att alla de sammanlagt många tusentals timmar man lagt ned på digitalisering av undervisning bara rinner ut i sanden?
– Ja, så tänker jag. Det bör bli många perspektiv, och att eldsjälar får utrymme i kollegiet. Och att man kan fatta gemensamma beslut så att både studenter och lärare ska veta vad som gäller. För om min kollega spelar in föreläsningarna kommer studenterna att be mig spela in också.
”Kommer inte att gå tillbaka”
Uno Fors är professor i teknikbaserat lärande vid Stockholms universitet och har haft rektors uppdrag att utreda digitala lösningar kring teknikbaserat lärande för Stockholms universitet under pandemin. Han säger till Universitetsläraren:
– Alla jag pratar med både inom mitt universitet och andra säger att det inte kommer att gå tillbaka till som det var förr. Det kommer absolut att vara mer flexibilitet. Man är inne på att det kommer att vara mer inslag av antingen rena online-moment, som föreläsningar, seminarier och så vidare, eller det som man skulle kunna kalla för hybrid, det vill säga att studenter kan välja att antingen vara fysiskt med i sal eller ansluta online.
Vad är den pedagogiska vinsten med utvecklingen mot olika sorters onlineundervisning?
– Om jag får vara kritisk måste jag fundera på om det verkligen blir en pedagogisk vinst med just hybridundervisning. Det är i viss mån alltid en vinst att studenterna får välja mer själva. De får mer flexibla möjligheter. Men jag vete sjuttsingen om det faktiskt blir bättre rent pedagogiskt.
Och flexibiliteten gör att det blir svårare för lärarna.
– Jag tror på ren onlineundervisning som kan fungera riktigt bra om man är van vid det. Och ren fysisk campusundervisning vet man att den fungerar bra. Men att du antingen har hybridundervisning samtidigt online och fysiskt, eller att du som lärare får mixa vilka moment du kör på campus och vilka du kör online kan vara en utmaning. Det ställer pedagogiska krav på läraren som man oftast är ovan vid. Hur ska jag planera, hur ska jag veta vilka moment som passar bäst för vilken typ av undervisning?
Kräver inte hybrid
Vid Uno Fors institution kräver man inte att lärarna erbjuder hybridföreläsningar eftersom det är mycket krångligare än att ha lektioner rent online eller rent fysiskt.
– Ja, om man inte har bra teknik, inte bra vana och inte bra kompetens kommer det att bli det sämsta alternativet. Men vi har rekommenderat att man inom Stockholms universitet ska utveckla några rena hybridsalar så att lärare som vill prova på också kan få göra det. Och att man ska ha kurser för lärare som vill göra det.
Uno Fors menar att tekniken är viktig, men den är bara en liten del.
– Den stora pedagogiska utmaningen för lärarna är att lära sig hantera situationen med de nya möjligheterna tekniken ger. Hur ska jag planera, hur ska jag lägga om min undervisning som har fungerat så här i alla år till att kanske bli mer flexibel?
Högskolepedagogiska enheter
Nyckelfrågan framöver kommer att bli att utveckla den högskolepedagogiska kompetensen hos lärarna.
– Jag tror det är bra att varje lärare som kan sitt ämne hittar sin metod, men jag tror samtidigt att det är behövligt att lärosätena har bra högskolepedagogiska enheter som kan stötta lärare som vill prova olika metoder. Och då tror jag också att lärosätena bör satsa på att det finns olika typer av lokaler med olika teknisk utrustning.
I det arbetet räknar Uno Fors med att olika högskolepedagogiska enheter kommer få större och viktigare uppdrag.
– Jag tror inte att allt blir som förut, jag tror att både studenter och lärosäten kommer att förvänta sig av lärarna att de kan göra annat än de gjorde tidigare. Det är en ren kompetensutvecklingsinsats som måste göras, en väldigt stor sådan.
