Vad som brukar sammanfattas som ”hat och hot” mot forskare är självfallet inget nytt, ministern nämner bland annat klimatfrågor och genusvetenskap som områden där forskare riskerar att drabbas.
Förra våren hade hon möte med Sveriges universitets- och högskoleförbund, SUHF, för att diskutera eventuella åtgärder och skydd mot hat och hot i akademin.
I forskningspropositionen aktualiserades behovet av skydd genom förslaget om stärkt lagskydd för akademisk frihet, men i dagsläget är det knappast något som påverkar de påhopp som sker och har skett under pandemin.
– Det ska vara högt i tak i debatter, men en gräns har verkligen passerats nu. Jag borde kanske inte vara överraskad, men jag är ändå det, ledsamt förvånad, säger Matilda Ernkrans.
Den gräns som passerats kan i hög grad kopplas till det som Jonas L Ludvigsson, professor vid avdelningen för medicinsk epidemiologi och biostatistik vid Karolinska institutet, utsattes för efter att ha publicerat en studie om covidsjuka barn med slutsatsen att förhållandevis få barn blev svårt sjuka.
Detta utlöste ett flöde av ursinniga kommentarer i sociala medier, där Ludvigsson jämfördes med rasbiologer, anklagades för att vara skyldig till tusentals barns död samt att en professor (verksam vid ett annat universitet, inom ett helt annat forskningsfält) twittrade att Ludvigsson är ”en sjuk människa”.
Vissa hot var så grova att de polisanmäldes, det intensiva flödet av hätska kommentarer och sådant som falska beställningar av varor till bostaden har fått honom att sluta forska kring corona.
Studien blev en vattendelare
I en intervju i Läkartidningen tog Ludvigsson upp som särskilt problematiskt att andra forskare och läkare ”går över gränsen”.
”Det är inte värre, men väldigt förvånande. Som forskare är man ju ganska ödmjuk inför att man inte kan allt och inför att inhämta andras åsikter. Man kan tycka olika, men bör ändå hålla god ton”, säger Ludvigsson i intervjun.
Han antar att förklaringen till de tusentals aggressiva kommentarerna handlar om att hans studie blev en vattendelare, tolkad som om den svenska strategin är bra eller dålig.
”Annars förstår jag inte hur en studie vars huvudfynd är att 15 barn under fyra månaders tid har vårdats på IVA, alltså en ganska låg siffra, kan väcka så mycket ursinne” säger han till Läkartidningen.
KI-rektorn: Skrämmande och oacceptabelt
Det som hänt Jonas F Ludvigsson föranledde KI:s rektor, Ole Petter Ottersson, att ta upp frågan i ett blogginlägg, han skriver om ”skrämmande och fullständigt oacceptabel utveckling vars effekter kan bli synnerligen allvarliga. Det handlar om forskare som skräms till tystnad, som beslutar sig för att inte delta i samhällsdebatten eller helt upphöra med sin forskning.”
KI-rektorn skriver vidare:
”Men vad som är särskilt bekymmersamt – och som jag som rektor för KI stött på de senaste veckorna och som artikeln i Läkartidningen också tar upp – är att det finns kollegor som ägnar sig åt smutskastning, trakasserier och mer eller mindre uttalade hot via främst sociala medier. Det är oerhört tragiskt.
Öppen debatt, kritik och diskussion tillhör kärnan i en sund akademisk tradition. Det gör däremot inte personliga påhopp”.
KI:s rektor medverkade också i SVT:s Agenda i söndags, med anledning av detta, och Matilda Ernkrans bjöd in honom till utbildningsdepartementet för att tillsammans med Emma Frans, doktor i epidemiologi vid KI och Carl Heath, utbildningsdirektör i det statliga forskningsinstitutet RISE diskutera debattklimat och hot mot forskare.
VR tar upp forskares roller
Även Vetenskapsrådet har aktualiserat detta, i en debattartikel i tidskriften Curie skriver generaldirektör Sven Stafström och Bengt Brülde, ordförande i Vetenskapsrådets expertgrupp för etik, om ett debattklimat som påverkar forskares olika roller, dels den traditionella deskriptiva uppgiften att ta reda på hur något är, dels att det både hos forskare och omvärld finns en förväntan att ta ställning i normativa frågor, det vill säga hur det bör vara.
”När en samhällsdebatt blir särskilt laddad eller polariserad finns det stor risk att skillnaden mellan de båda rollerna förbises i diskussionen mellan forskare” skriver Stafström och Brülde och efterlyser en systematisk och rationell diskussion om skillnaden mellan dessa roller.
”Vi behöver en systematisk och rationell diskussion om skillnaden mellan dessa roller. Att på vetenskaplig grund ifrågasätta resultat ska inte blandas ihop med den normativa diskussionen om vilka vägval som bör göras i ljuset av resultaten.”
Ministern orolig över utvecklingen
Stafström och Brülde understryker också att det är omöjligt att veta hur utbrett det forsknings- och forskarrelaterade näthatet är, men helt klart är att många med anknytning till akademin är bekymrade över debattklimatet.
– Ja, jag är orolig över den här utvecklingen, den akademiska friheten är begränsad och ska inte ge utrymme för hat och hot, vi behöver återkomma med åtgärder mot detta, säger Matilda Ernkrans och tillägger:
– Jag hade ändå hoppats att vi i denna svåra tid som pandemikrisen är kunde ha mer fokus på det fantastiska som forskningen och forskarna åstadkommer.
