Studenter ställer alltmer krav på att bli servade av lärare

Studenter som uttrycker sig befallande och i desperat ton eller förväntar sig att lärare ska anpassa tider. Det är trender som lektor Jonas Lindström tycker sig se efter att han, under nio läsår, sparat mer än 100 studentmejl som han finner förvånande eller udda. Studenternas förhållningssätt måste nu ses ur ett arbetsmiljöperspektiv, skriver han.

29 maj, 2017
Jonas Lindström

Det här är en debattartikel. Åsikterna som uttrycks är skribentens/skribenternas egna.

I förra numret av Universitetsläraren (nr 3/2017) fanns en intressant artikel om Birgitte Christiansen, adjunkt vid Högskolan Väst, som menar att studenterna inte alls var bättre förr, och hon ser rött när någon påstår det. Det senare ska sannolikt ses i kontexten av de senaste årens debatt om en generell försämring av studenternas förkunskaper och förhållningssätt till akademin, eller som docenten och psykologen Maarit Johnson uttryckte det i Universitetsläraren nr 20/2009: ”Det är inte roligt längre.” Hon syftade då på en anmärkningsvärd nedgång i studenternas baskunskaper under 2000-talet och hur detta påverkade universitetslärarrollen. Tidigare hade professorn Martin Ingvar undrat varför det är så tyst kring ”gymnasifieringen” av högskolor och universitet. Han efterlyste en offentlig debatt kring detta och efterhand har en sådan också initierats. Bland annat fick historikern Dick Harrison stor uppmärksamhet för en debattartikel i Svenska Dagbladet den 15 januari 2016, där han lät förstå hur den högre utbildningen på senare tid har ”havererat” samt att det finns ett tabu kring att ta upp problematiken kring studenternas allt sämre baskunskaper.

Är det så att studenternas baskunskaper generellt har försämrats och att deras förväntningar och föreställningar om universitetsvärlden har förändrats de senaste tio åren? Eller finns kanhända en romantiserad ”det var bättre förr”-attityd hos en del universitetslärare?

Sedan höstterminen 2003 har undertecknad haft ansvar för den allra första delkursen i sociologi vid Södertörns högskola. I 26 terminer i rad välkomnade jag omkring 3 500 studenter till den akademiska världen och jag känner tyvärr igen mycket av det substantiella innehållet i debatten (även om också jag ser en fara med att romantisera det förflutna alltför mycket).

De problem som jag för 14 år sedan upplevde som ovanliga eller enstaka har i dag blivit allt vanligare och det är i mejlkonversationen med studenter som jag tycker mig se detta allra tydligast. Även här har utvecklingen skett gradvis och mejl som kan uppfattas som tämligen förvånande eller i vissa fall udda är vanligare i dag jämfört med för tio år sedan.

I samband med terminsstarten hösten 2009 började jag arkivera studentmejl som jag upplevde som förvån­ande eller udda. Jag minns hur jag intuitivt reagerade på hur studenter presenterade sig själva, sin fråga eller ett problem samt hur de krävde alltmer service av oss lärare. Sedan dess har över 100 mejl arkiverats och den ursprungliga tanken att spara dessa som underlag för diskussion på lärar- och ämnesmöten har efterhand övergått till att försöka göra något mer av materialet.

När jag för två år sedan berättade för den dåvarande prefekten på institutionen för samhällsvetenskaper vid Södertörns högskola att jag hade över 100 studentmejl arkiverade uppkom idén om att gå igenom deras substantiella innehåll. Jag skrev ut alla mejl och läste igenom innehållet flera gånger och ganska snart utkristalliserades kundperspektivet och självpresentation som två övergripande teman.

Till att börja med framkommer det hur studenterna uttrycker sig på ett sätt som är att betrakta som befallningar. Formuleringar som ”kan du vara snäll att svara tillbaka”, ”let me know asap”, ”kan du vara vänlig att ringa mig” eller ”kan jag få XXXXX mejladress” förekommer i ett flertal av de mejl som arkiverats men också formuleringar som ”Hej, vilken är kursens huvudbok?” eller ”Hej, har du hunnit rätta tentan?” Ingenting om vilka de är eller vilken kurs de läser.

Ett annat återkommande inslag var att tiderna inte passar studenterna. Naturligtvis kan seminarietider ibland krocka med annat men det är studenternas sätt att formulera detta som gör mig fundersam. Flera gånger har jag fått mejl där studenter skriver om hur tiderna inte passar och att de förväntar sig att jag som ansvarig lärare ska lösa detta åt dem. När de sedan får till svar att det inte går att ändra tiden eller byta arbets- eller seminariegrupp och att detta är heltidsstudier är det en del som reagerar negativt och menar att vi inte är hjälpsamma.

Ett annat intressant inslag som framkom är studenters desperation där de sätter press på oss lärare att till varje pris godkänna deras uppgifter och gärna ”asap” eller som det uttrycks i ett mejl: ”Finns det möjlighet att kolla upp min uppsats idag, skickar den till dig nu på en gång. Förlåt men det här betyder jättemycket för mig och jag vill verkligen studera och du är mitt enda hopp. Snälla.” Om det nu betyder jättemycket och att studenten verkligen vill studera, hur kommer det sig att vederbörande hamnar i situationer som dessa och att lärare ses som ett slags ”help me, Obi-Wan Kenobi, you´re my only hope”?

Enligt mina erfarenheter handlar det dels om bristande insikter i att det krävs ett visst antal poäng för att få studera vidare. Detta är framför allt vanligt hos programstudenter där en del tycks leva i tron att bara man kommer in på en programutbildning så är det lugnt. När de sedan blir varse om att det krävs ett visst antal poäng för att få fortsätta studera vidare uppstår en plötslig desperation, i synnerhet i skarven mellan höst- och vårtermin, som tar sig uttryck så som i exemplet ovan.

När jag pratar med studenter slår det mig ibland att de knappt vet vilket slags utbildning de påbörjat utan mer ser den högre utbildningen som något de hört ska vara bra om man vill ha bra jobb. En delförklaring till detta kan möjligen spåras till de statliga direktiven om breddad rekrytering som initierades 2001 och pågick till 2005 med det övergripande syftet att locka männi­skor från studieovana miljöer till högskolor och universitet. Över 120 miljoner kronor fördelades till universitet, högskolor, gymnasieskolor och grundskolor samt andra utbildningssamordnare för aktiva insatser i syfte att bryta den sociala och etniska snedrekryteringen till högre studier.

Åren 2003–2004 studerade jag några av dessa olika insatser och i samband med det kunde jag se hur mycket det talades om hur bra det var att studera vidare efter gymnasiet och att möjligheten till jobb och karriär skulle öka avsevärt. Dock var det inte alls så mycket tal om den högre utbildningens ställning i samhället, skillnader mellan gymnasielärarrollen och universitetslärarrollen eller detta med bildning och kritiskt tänkande. Visionerna och ambitionerna med breddad rekrytering var föredömliga men jag vill påstå att det saknades ett helhetsperspektiv och i efterhand har en diskrepans kunnat skönjas mellan ”alla kan studera”-retoriken och den faktiska verkligheten.

Frågan är vad som kan göras av oss lärare, som i de flesta fallen slits mellan undervisning och forskning (eller jakten på forskarpengar) samt andra åtaganden. Jag tror det är en poäng att från dag ett tydliggöra för studenterna att de flesta av oss är forskare som undervisar och inte utbildade lärare. Därmed inte sagt att vikten av pedagogisk undervisning ska negligeras men jag har under årens lopp insett hur många av studenterna som faktiskt inte har en susning om vad en lektor sysslar med.

För några år sedan införde jag en extraföreläsning vid terminsstarten där jag berättade om universitetens roll i samhället, skillnaderna mellan utbildning och bildning, hur det är att jobba som forskare och att en universitetslärare öppnar dörrar men det är upp till studenterna att kliva in. Jag tycker mig se vissa skillnader efter det.

Jag hoppas att det här debatt­inlägget ska leda till diskussioner och reflektioner kring detta med studenternas förhållningssätt till studier och till oss lärare, inte minst utifrån ett arbetsmiljö­perspektiv. Hur ska vi hantera de utmaningar vi står inför? Att ha vetenskap som yrke år 2017 är fortfarande jäkligt roligt, trots allt.

Jonas Lindström
Lektor i socialt arbete
vid Södertörns högskola

* Detta debattinlägg bygger på en längre opublicerad text som presenterades på ett internat för institutionen för samhällsvetenskaper vid Södertörns högskola i augusti 2016.

Jonas Lindström

Vad tycker du? Skicka in din replik eller debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Ämnen i artikeln:
Dela:
Debatt och krönikor

Per-Olof Eliasson

Per-Olof Eliasson-kronika

Skicka din debattartikel till redaktionen@universitetslararen.se

Senaste numret
Tidningsarkiv