Ett nytt hanteringssystem som ska garantera att något som Macchiarini-fallet aldrig kan hända igen.
Och så ytterligare ett system för att hantera ärenden om oredlighet i forskning, om sådant (trots det första systemet) ändå skulle inträffa.
Så kan man sammanfatta utbildningsdepartementets avsikter med två utredningar, en som snart ska tillsättas och en pågående som aktualiserats av de milt uttryckt uppmärksammade händelserna kring Karolinska institutet och universitetssjukhuset. Händelser som påminner om att det visserligen redan finns system för hur oredlighet ska hanteras, men att dessa uppenbarligen inte fungerar eller ens tillämpas.
Gråzoner mellan forskning och vård
Den utredning som tillsätts inom kort med ambitionen att förebygga att fusk-och-vårdskandaler över huvud taget inte inträffar ska se över etik relaterat till gränsland och gråzoner mellan forskning och vård, fokus blir klinisk forskning och patientsäkerhet i förhållande till nya behandlingsmetoder.
Den pågående fuskutredningen som forskningsminister Helene Hellmark Knutsson tillsatte i oktober 2015 ska vara färdig i november och leds av Margaretha Fahlgren, professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Uppdraget är att ”utreda behovet av ett nytt sätt att hantera ärenden som rör utredning av oredlighet i forskning” och föreslå hur man ”säkerställer en tydlig och rättssäker hantering av misstänkt forskningsfusk”.
Fahlgren ska bland annat se över hur ”begreppen god sed och oredlighet i forskning används”, ”hur högskolors ansvar för upprätthållande av god sed i forskningen, vid behov, kan förtydligas”. I utredningsuppdraget ingår också en översyn av verksamheten vid Centrala etikprövningsnämnden, CEPN, och dess expertgrupp för oredlighet i forskning.
Hellmark Knutsson har som bekant avvisat krav på en särskild ”haverikommission” med anledning av Macchiarini-fallet, bland annat med hänvisning till mängden utredningar som pågår eller ska tillsättas.
Redan i uppdraget till Fahlgren påpekades att ”hanteringen av forskningsfusk under de senaste åren har behandlats i ett antal utredningar, promemorior och remitterade förslag”. Universitetsläraren har också återkommande skrivit om svårigheterna att få till fungerade oredlighetsgranskning och om föga lyckad hantering av anmälda ärenden.
Det saknas inte system
För det är ju inte så att det i dagsläget helt saknas system för att hantera ett ”oacceptabelt” fall som det som inträffat vid Karolinska institutet och universitetssjukhuset. Enligt högskoleförordningens första kapitel, sextonde paragrafen, gäller att ”en högskola som genom en anmälan eller på något annat sätt får kännedom om en misstanke om oredlighet i forskning, konstnärlig forskning eller utvecklingsarbete vid högskolan ska utreda misstankarna”. Högskolan får vidare ”hämta in ett yttrande från expertgruppen för oredlighet i forskning hos Centrala etikprövningsnämnden” och ”om den person som väckt frågan om misstanke om oredlighet, eller den person som misstanken riktas mot, begär det ska högskolan hämta in ett sådant yttrande”. Den ska-satsen följs av den garderande formuleringen att ”något yttrande behöver dock inte hämtas in, om högskolan bedömer det som uppenbart obehövligt”, vilket kan sägas understryka att det är lärosätesledningen som har makten att avgöra om något ska granskas.
Å andra sidan betonar 2008 års forskningsproposition utan garderingar skyldigheten att inhämta yttrande från CEPN: ”Det bör för statliga universitet och högskolor som regel vara en skyldighet att i en utredning inhämta yttrande från denna expertgrupp (CEPN), om en anmälare eller en anmäld person så begär”.
I väntan på de två utredningarnas förslag till nya system hänger därmed hantering av oredlighet på hur de rådande systemen tolkas. Samt inte minst på att de alls används.
