Därmed blir European Spallation Source, ESS, Skandinaviens första ERIC och den elfte i Europa. ERIC definieras som ett juridiskt instrument på EU-nivå, för att underlätta bildandet av stora forskningsanläggningar.
Det handlar, som Universitetsläraren tidigare beskrivit, bland annat om att eventuella tvister kring ESS ska lösas i EU-domstolen, i stället för att hänvisas till svensk-dansk lagstiftning. Framför allt underlättas finansieringsviljan hos de länder som, genom ERIC-konstruktionen, blir jämbördiga ”delägare” i forskningsanläggningen.
Att ESS nu finns inom EU:s hägn innebär inte bara prestige, utan också pengar. Inom ramen för Horisont 2020 bidrar EU med nära 20 miljoner euro till projektet BrightnESS, som ska ”optimera ESS vetenskapliga och tekniska prestanda”.
Efter alliansregeringens beslut 2009 att ESS skulle byggas i Lund har mycket politisk möda ägnats åt att få andra länder att göra bindande åtaganden om finansiering. Inom ESS gamla aktiebolagsform räknade man med 17 medlemsländer, i den nya formen talar man i stället om elva grundarländer: Danmark, Estland, Frankrike, Italien, Norge, Polen, Schweiz, Sverige, Tjecken, Tyskland och Ungern. Ytterligare fyra länder, Belgien, Nederländerna, Spanien och Storbritannien har observatörsstatus.
Att Storbritannien som 2014 presenterades som medlemsland och finansiär som förbundit sig att stå för tio procent av kostnaderna nu återfinns bland ”observatörerna” förklaras med formaliteter, att processen kring beslut om att ingå i ESS-ERIC varierat i tid i de olika länderna.
Av de ursprungliga sjutton länderna är Island helt ute ur bilden, medan Lettland och Litauen fortfarande räknas som intresserade, dock inte tillräckligt för att tillhöra ”observatörerna”.
