Det måste väga jämnt

På försommaren fick Sverige en ny universitetskansler i Harriet Wallberg (se även artikel). I början av augusti skrev hon en debattartikel i DN som gavs rubriken ”Oacceptabel bantning av undervisning på universitet”. Hon pekade där på obalansen mellan forskning och utbildning och menade att forskningen omöjligen kan behålla sin kvalitet om vi inte parallellt satsar lika mycket på utbildningen. Detta ansluter väl till det program för en sammanhållen högskolepolitik som SULF antog på kongressen i november 2012. I underlaget till kongressen pekas betydelsen av utbildningens kvalitet ut som långsiktigt avgörande också för forskningens kvalitet. Programmet understryker betydelsen av att universitetslärare ska ägna sin arbetstid både åt forskning och undervisning för att kvaliteten totalt sett ska bli bra. Tyvärr har utvecklingen fortsatt gå åt fel håll med en ytterligare separation mellan forskningsoch utbildningstunga miljöer. Kanslern tar i sin debattartikel också upp att allt fler högskolestuderande får allt mindre undervisning och att ungefär hälften av dagens studenter inte ens får de nio timmar lärarledd undervisning i snitt som i utredningen Grundbulten (SOU 1992:44) föreslogs vara det minimum som borde gälla för att hålla kvaliteten i utbildningen. Redan 2001 tog SULF upp frågan om urholkningen av resurser för grundutbildningen. Detta efter att högskoleutbildningen hade fått en rejäl kvantitativ ökning medan resurserna räknat per student minskat över tiden, en minskning som på det hela taget fortsatt sedan dess. 2012 gav SULF ut en uppföljande rapport ”Fortsatt utbyggnad – Fortsatt urholkning”, där vi visar hur urholkningen fortgår. När skamgränsen med råge nåtts för ämnen inom humaniora, juridik och samhällsvetenskap har olika regeringar med olika politisk färg presenterat ”satsningar” på högskolan i form av så kallade ”kvalitetspengar” på dessa gravt eftersatta områden. Regeringar har alltså velat ge sken av satsningar när man i själva verket varje år gör neddragningar på ungefär två procent per år genom produktivitetsutvecklingsavdraget i pris- och löneomräkningspåslaget (PLO). Dessa neddragningar har i decennier drabbat utbildningen. Även om urholkningen har hejdats något i humaniora, juridik och samhällsvetenskap har inte kompensation tillförts ämnesområden som teknik, naturvetenskap och medicin, vilket förstås gjort att de reella resurserna för dessa typer av utbildningar nära nog halverats sedan början av 1990-talet. Det fattas minst sju miljarder kronor. Kanslern varnar också för de effekter på högskoleutbildningen och på sikt forskningen som uppstår när studenternas förkunskaper inom till exempel matematik successivt verkar minska. Som flera universitetslärare de senaste åren vittnat om så brister det allt mer i kunskaper och behandling av det svenska språket, vilket förstås negativt påverkar möjligheten att tillgodogöra sig utbildningen. I en tid då våra studenter i flera avseenden verkar ha allt sämre förkunskaper, då fortsätter staten genom det årliga produktivitetsutvecklingsavdraget i PLO att dra ner på andelen lärarledd undervisning. Så här kan vi inte ha det tycker SULF och nu också vår nya universitetskansler. Bra! MATS ERICSON Ordförande för SULF