År 1991 belönades ekonomen Ronald H. Coase med Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. Ett viktigt bidrag från hans forskning är begreppet transaktionskostnad – mycket förenklat vad det kostar att på en marknad finna varandra och komma överens. Det är transaktionskostnaderna som gör att det finns företag: om alla som ville arbeta skulle börja var dag med att finna nya arbetsplatser och förhandla om arbetsvillkor skulle inte mycket bli gjort. Därför anställer företagare sina medarbetare på lång tid, och ingår varaktiga kontrakt med andra företagare. Detta sätter förvisso konkurrensen ur spel för tillfället, men vinsterna av att få tid över till annat än att förhandla är stora. Dessutom kan ju parterna avbryta sina avtal och söka nya partners.
Snabbköpet är ett annat exempel: om vi alla individuellt skulle förhandla med butiksägaren om priset på äpplen, tvättmedel och strömming varje dag, så skulle vi säkert då och då betala mindre än nu. Men vi skulle inte hinna hem innan det var dags att gå till jobbet nästa dag.
På forskningsfinansiärernas användbara och tilltalande hemsidor kan nu resultaten av 2004 års utlysningar av forskningsmedel avläsas. Vetenskapsrådet har mottagit 5 444 ansökningar, och den summa som ska utdelas är två tusen miljoner kronor. Om summan delades ut med lika mycket pengar till var och en som sökt skulle det bli ungefär 367 000 per sökande. Det vore inte någon bra idé. Ansökningarna gäller helt olika summor och projekt. Forskning inom exempelvis teknik och humaniora kostar helt olika mycket. 367 000 räcker också bara till årslönen för en enda doktorand inom humaniora eller samhällsvetenskap. Men framför allt är ju kvalitetsgranskningen och konkurrensen viktiga.
Hemsidan berättar vidare att ansökningarna nu granskas och prioriteras av mer än 400 forskare. Konkurrensen är stenhård: till utlysningen ”Starka forskningsmiljöer” har 260 ansökningar kommit in, och av dem kommer högst 10 att få pengar.
5 444 ansökningar är insända av minst lika många människor. Ansökningarna har förberetts och beräknats av administratörer, formulerats och diskuterats av kvalificerade forskare, språkgranskats, nagelfarits av prefekter och matats in på hemsidesformulär med stöd av datorkunnigt folk. Om vi antar att varje ansökan i genomsnitt krävt tre veckors sammanlagd arbetstid så är det mycket lågt räknat. Med 42 arbetsveckor på ett år så blir det 389 arbetsår nedlagda på den här sökomgången.
Därefter gallras ansökningarna, och de kvarvarande sänds ut till 400 forskare som läser noga, tänker efter och skriver utlåtanden. Med e-brevskrivande, sammanträden och resor kan man tro att varje bedömare minst använder 3 arbetsveckor. Det gör 28 högkvalificerade forskarår. Nu är vi uppe i 417 människoår, för Vetenskapsrådet under ett enda år. Om vi räknar på vad dessa kostar, så är lönen för en genomsnittsperson inblandad i ansökan mycket lågt räknat 30 000 per månad – en årskostnad utan lokaler etc. på 550 000:- Det blir ungefär 230 miljoner.
Till slut får så några de eftertraktade forskningsmöjligheterna, medan flertalet blir utan. Statistiken över beviljade anslag är hård: av de 4 449 som sökte hos Vetenskapsrådet förra året blev 77 procent (3 423 projekt) utan anslag. Från Riksbankens Jubileumsfond blev 92 procent (449 projekt) av de som sökte för nya projekt utan och från Riksbankens Kulturvetenskapliga donation blev hela 97 procent (449 sökande) av de nya projektansökningarna utan pengar. Det finns många fler viktiga forskningsfinansiärer.
417 nedlagda människoarbetsår i högskolevärlden, för 230 miljoner, för att fördela tvåtusenmiljoner kronor till drygt 1 000 projekt på Vetenskapsrådet – är det värt det? För dem som får pengar – tveklöst ja. För dem som är långt ifrån kostar det kanske inte så mycket, och man kan nog se de första ansökningarna en forskare skriver som lärpengar. Men för dem som hamnar precis under gränsen till att få pengar är fördelningssystemets pris högt, och värst är det för dem som drabbas flera gånger.
Hur mycket är då 417 årsverken? År 2001 var det nästan 20 procent av alla forskningsårsverken inom samhällsvetenskap och juridik i Sverige i högskolesektorn, eller 10 procent inom teknikvetenskapen.
Om vi till detta lägger andra ansökningar och bedömningar för andra forskningsfinansiärer, EU-ansökningar, sakkunnigbedömningar för professurer, lektorat och forskarassistenttjänster i Sverige och i andra länder, och därtill lägger forskningstidskrifternas redaktörskap och alla artikelbedömningar, liksom bedömningar av konferensbidrag och bokkapitel – ja då är kostnaderna i Sverige för kvalitetsbedömning och konkurrens oerhört stora.
Nya förslag om fler bedömningar tillkommer oavbrutet. Mer konkurrens! Högre kvalitet! Fler bedömare! Mer tid!
Förslaget om att fakultetsmedel ska sökas i konkurrens – hur många ytterligare formulerings- och bedömningstimmar kostar det?
Och tänk om vi struntade i alla forskningsansökningar under ett enda år – och bara forskade på i stället? Inte realistiskt som förslag, inte önskvärt, resurserna utspridda i stället för koncentrerade. Men, med Coase i hågen kunde vi i vart fall fundera: för den viktigaste uppoffringen är inte lönepengar till de inblandade i det gigantiska sorteringsverk som forskningsfinansiering och kvalitetsgranskning utgör. Det vi avstår ifrån är vad alla dessa forskande människor i stället kunnat använda sin forskningstid till, och de resultat vi nu aldrig får se.
PROFESSOR AGNETA STARK
Rektor Högskolan Dalarna
(Debattinlägget har tidigare publicerats i Vetenskapsrådets tidskrift Tvärsnitt nr 3/2004).
