Kristina Höök är sedan februari professor i ämnet människa-maskin vid IT-universitetet i Kista. På deltid ägnar hon sig också åt att slutföra ett projekt på sin gamla arbetsplats Sics, uttolkat Swedish Institute of Computer Science.
Kristina Höök valde datalinjen vid gymnasiet i Falköping därför att hon insåg att datorerna skulle förändra samhället.
–Och jag ville vara med och påverka. Dessutom tänkte jag att kvinnorna måste vara med i det här, säger hon på sitt gladlynt energiska sätt.
När det blev dags för universitetet studerade hon extra noga utbudet av datalinjer med vinkling mot samhällsfrågor, och trodde att hon hittat en sådan i Uppsala. Det blev inte riktigt så.
–Hela första året var det bara matte och programmering. Det gick i och för sig jättebra, men jag undrade hela tiden när samhällsfrågorna och pedagogiken skulle komma in. Av 160 poäng totalt sett handlade bara 8 mer direkt om IT och samhället. Som tur var kunde man under tredje året välja in kurser från andra institutioner, så då kunde jag läsa både pedagogik och kognitionspsykologi och på så vis bli mer tvärvetenskaplig, berättar hon.
Chef för 25 anställda
En gedigen datavetenskaplig utbildning fick hon dock, bra som grund för den fortsatta forskningen hos Sics, som först var en stiftelse och nu är ett företag med cirka 100 anställda.
På Sics arbetade hon i tretton år, bland annat med att bygga upp ett forskningslaboratorium kring människa-maskin interaktionsforskning. I början, år 1994, var de endast fyra personer, men på slutet, 2003, var hon labbchef för 25 anställda.
–Det gick undan på den tiden. Hela området människa-maskin växte explosionsartat under den perioden, konstaterar Kristina Höök.
Forskningsarbetet hos Sics resulterade i en doktorsavhandling, hon disputerade vid IT-universitetet 1996.
För tillfället är hon befriad från undervisning för att helt ägna sig åt sin forskning, och åt sina doktorander. "Ett smekår" säger hon, fast hur länge "smekåret" kan pågå vet hon inte.
Less på vansinniga idéer
Forskning på heltid är förstås en sanning med modifikation. När jag frågar om det går bra att få forskningsanslag får hon ett temperamentsutbrott, en inte särskilt ovanlig reaktion hos Sveriges frustrerade professorer.
–Det är skitsvårt! Förskräckligt! Förfärligt! Jag gör inget annat än söker pengar. Jag är less på alla vansinniga regler och idéer och villkor. Och det är så många instanser att hålla reda på, Vinnova, Vetenskapsrådet, EU, SSF, KKS.ååååh!
Dessutom saknar hon feedback från dem som gett anslag. De ger pengarna och hörs sedan inte av, utom EU förstås som har årliga utvärderingar. Kristina Höök tvekar om hon ska säga det här offentligt.
–Jag kanske skjuter mig själv i foten, skrattar hon. Men jag är ju så stolt över vad vi gör. Jag vill förstås att anslagsgivarna ska komma hit på besök och tycka att vi är bra.
"Vi" är i detta fall gruppen "Involve" som, utöver Kristina Höök, består av hennes två doktorander Petra Fagerberg och Anna Ståhl samt en post doc från USA, Katherine Isbister. Gruppen ingår i det större projektet "Mobila tjänster" som Kristina Höök fortfarande är involverad i hos Sics tillsammans med doktorerna Lars Erik Holmquist vid Viktoria Institute i Göteborg, Oskar Juhlin vid Interactive Institute i Stockholm och Martin Svensson vid Sics i Kista.
Framtida mobila livet
Huvudspåret i Involve-gruppen handlar om känslor och interaktion.
–Projektet "Mobila tjänster" handlar om det framtida mobila livet som vi utforskar genom att helt enkelt uppfinna det, förklarar hon.
Ett av projekten går ut på att man genom färger, gester och figurer i mobilens display ska kunna uttrycka känslor – exempelvis rött för ilska, blått för lugn – ungefär som ungdomar i dag använder "smileys" för att markera ilska eller skratt i sina mejl eller sms.
–Våra testpersoner tyckte att "smileys" är barnsliga. Men att de finns visar på ett behov av att kunna uttrycka känslor vid sidan av orden i meddelandena, noterar professor Höök.
Utbyte av information
Ett projekt som föräldrar säkert ser fram emot handlar om att förvandla långresor med ungar som kinkar i baksätet till spännande äventyrsfärder. Genom "baksätesspel" kan ungarna placera in virtuella figurer i landskapet som susar förbi.
Ordet "interaktion" återkommer ständigt när Kristina Höök berättar om de många pågående projekten. Det kan vara ett snabbt utbyte av information mellan två motorcyklister på en väg, mobiltips om bra restauranger mellan två främlingar som möts på stan, möjlighet att lindra tristessen i en bilkö genom att kolla vilken radiomusik de andra köande lyssnar på, virtuella post-it-lappar som kan projiceras på hus, i korridoren till en föreläsningssal, framför skrivbord.
Studerande som fick testa placerade en virtuell post-it-lapp i pannan på föreläsaren.
–Vi forskar för framtiden. Vår uppgift är att uppfinna, sedan lämnar vi åt industrin att se om man kan uttnyttja idéerna kommersiellt. Vi ska ligga före med idéer och tankar, inte alltför mycket före, men i vart fall en bit, säger Kristina Höök och slår fast:
–Ligger man alltför nära det kommersiella kan man lika gärna jobba som konsult.
KERSTIN KÅLL
