Andra mätmetoder måste införas

Under rubriken ”Författarskapsmygel vanligaste fusket vid vetenskaplig publicering” finns i Universitetsläraren nr 6/2013 en intervju med Stefan Eriksson, lektor i forskningsetik, föranledd av hans och Gert Helgessons nyutkomna bok ”Publiceringsetik”. Det är en intressant läsning som på ett överskådligt sätt diskuterar aktuella problem rörande författarskap och medarbetarskap som en effekt av rankning. När man söker en tjänst eller ett anslag spelar antalet publiceringar, och i vilka tidskrifter artiklarna publicerats, stor (avgörande?) roll. Behovet av att stå med som författare av så många publikationer som möjligt i högt rankade tidskrifter kan därför, kort sagt, leda till (ett omfattande) fusk. Systemet har varit föremål för kritik ända sedan det infördes – den tidigaste artikeln i min samling är från Upsala Nya Tidning den 1 december 1986. Sören Winge refererar där en artikel i KTH-nytt av Torsten Bohlin (”KTH-professor: Citaträkning skadlig metod mäta forskning”), där han tar upp de flesta problem som sedan av och till diskuterats både nationellt, inte minst i Universitetsläraren, och internationellt. För inte så länge sedan (Universitetsläraren nr 1/2010) hade Birgitta Forsman (docent i Vetenskapsteori med inriktning mot forskningsetik, numera pensionär) ett debattinlägg: ”Om kvalitetsmätning av forskning”, där hon konstaterar ”att läget fortfarande tycks vara lika dåligt som det var i början av 00-talet”, och att ”det nog är viktigt att universitetslärarna engagerar sig i att få fram bättre mätmetoder”. Fortfarande 2013 saknas tydligen ett sådant engagemang. Ett förslag i ”Publiceringsetik” är att ”gå bort från författarskap som den stora valutan för karriär och pengar”, men i intervjun tar Eriksson själv udden av förslaget. Han tycker visserligen att ”den incitamentsstruktur som skapats och som premierar brott mot regler och överenskommelser är olycklig”, men konstaterar samtidigt att det ”inte är realistiskt nu att införa medarbetarskap, det är så mycket investerat i författarskap och publiceringsstrukturen ligger där”. När är det i så fall realistiskt? Systemet har kritiserats i minst 27 år. Om man dessutom, enligt rubriken, är medveten om att författarskapsmygel är vanligaste fusket vid vetenskaplig publicering – det gäller ett gravt ohederligt förfarande – ska man då bara låta det fortsätta? Andra mätmetoder måste tas fram nu − fusk hör inte hemma i vetenskapliga sammanhang, oavsett investeringar och publiceringsstruktur!