Thomas Kaiserfeld, som forskar om vetenskapliga organisationer och tidigare har forskat i teknikhistoria vid KTH, är tvärtom snarare beredd att slå vad om att ESS-projektet inte kommer att hålla tidtabellen, vilket han inte heller ser som alltför dramatiskt.
– Det finns de som menar att det är otänkbart att man inte börjar bygga 2014, men då glömmer de kanske att ESS har skjutits upp förr. År 2002 fanns långt framskridna planer att börja bygga och Lund var en av de fem aktuella platserna för anläggningen, men det europeiska samarbetet sprack när Tyskland backade ur.
Det som nu skulle kunna sätta käppar i hjulen för högprestigeprojektet ESS, en europeisk spallationsanläggning som tämligen förenklat brukar beskrivas som ett jättelikt mikroskop, är finansieringen som definitivt inte går enligt planer och tidtabell. Avtal som enligt planeringen skulle ha ingåtts nu i juni är inte påskrivna. De länder som har undertecknat en avsiktsförklaring har ännu inte bestämt sig för att gå vidare och skriva på de bindande avtal som måste vara i hamn före årsskiftet om byggstart ska kunna ske enligt tidtabell, 2014.
Estland, Frankrike, Island, Italien, Lettland, Litauen, Nederländerna, Norge, Polen, Schweiz, Spanien, Storbritannien, Tjeckien, Tyskland och Ungern har nu ytterligare att halvår på sig att fatta beslut om deltagande.
Sverige har tillsammans med Danmark och Norge redan åtagit sig femtio procent av kostnaden. Sverige står för 35 procent, Danmark 12,5 och Norge resterande. Detta är bindande avtal, finansiering av ESS ligger redan i utbildningsdepartementets budget, kostnadsberäkningen återfinns i forskningspropositionen: "Uppräknat med inflationen kan Sveriges andel av totalkostnaden beräknas bli cirka 6 miljarder kronor. Det kommer under perioden till och med 2025 att krävas ytterligare statlig finansiering på cirka 2 miljarder".
Hela kostnaden för konstruktionen har, som förväntat när det gäller stora anläggningar, ökat, från 1 478 miljoner euro till att nu landa på 1 843 miljoner euro. Och än så länge fattas alltså hälften av pengarna.
Ett rimligt skäl till den bristande betalningsviljan är den ekonomiska krisen i Europa, men Lars Anell, svenska regeringens chefsförhandlare, ser också andra förklaringar.
– Varje land vill helst vänta så länge som möjligt och se vilka andra som går med. Man har också sett det enorma ansvar som två små länder som Sverige och Danmark tar, men det är viktigt att ESS inte uppfattats som ett svensk-danskt projekt oc ansvar.
I en intervju i Universitetsläraren nr 14/2012 talade Lars Anell om möjligheten att söka sig utanför Europa för samarbete och finansiering och nämnde då Brasilien.
De utomeuropeiska planerna har man dock skrotat, då det skulle kunna signalera europeiskt ointresse för anläggningen.
Nu prövar man istället att vända sig direkt till forskare och laboratorier med ett call-for-expression-of-interest, ett brett massutskick, med adressater också utanför Europa.
– Tanken är att det kan finnas de i forskarvärlden som har idéer kring det som ska byggas och som kan ta upp frågan med sina regeringar och politiker.
De svenska och danska förhandlarna ser det vidare som möjligt att vända sig till Europeiska Investeringsbanken, EIB, det vill säga att själva projektet skulle få låna pengar.
Men det är ett upplägg som Tyskland lär ställa sig skeptiskt till, man vill att de enskilda länderna betalar.
Tyskland är, precis som 2002, en viktig aktör att få med, liksom Frankrike som för närvarande inte visar så stor entusiasm eller snarare betalningsvilja inför ESS-projektet.
Lars Anell försäkrar dock att han är "förtröstansfull".
– De europeiska forskarna vill ha ESS, som blir klart överlägset det som finns i Japan och USA. Europa är ledande inom neutronforskningen, de anläggningar som finns är också kärnanläggningar som ska fasas ut och kapaciteten måste ersättas.
Och precis som förra året beskriver Anell själva byggandet som en större utmaning än finansieringen.
– Det som jag ser som den största risken med projektet är att det skulle visa sig att man inte klarar av att bygga den anläggning man planerat.
Om man inte är lika förtröstansfull som Lars Anell blir frågan förstås vad en försening eller ett byggstopp skulle innebära.
Ur svenskt perspektiv vore det givetvis en prestigeförlust.
Sedan mitten av 2000-talet har sittande regeringar jobbat hårt för att få ESS till Lund. Förre styrelseordföranden i Lunds universitet, tidigare socialdemokratiska statsrådet Allan Larsson, stod för betydande insatser och förhandlingsarbete innan alliansregeringen och dåvarande minister Lars Leijonborg stolt kunde tillkännage att Sverige hade "vunnit" med sitt anbud om att få vara värdland för ESS, vilket självfallet är av betydelse för Lunds universitet.
Lars Anell har formulerat det som att "det här är också Lunds möjlighet att bli ett av världens ledande universitet på materialforskning".
Thomas Kaiserfeld ser givetvis ESS som väsentligt för Lunds universitet, men menar att det inte vore så farligt för LU, om det skulle bli försenat eller hamna i så kallad malpåse.
– Max IV är viktigare, där är också universitetet med och betalar. En försening av ESS blir tyngre för region Skåne än för LU.
Vad det skulle betyda för själva projektet vill han inte spekulera i, men konstaterar att "technical design" av en sådan anläggning är "ett väldigt stort jobb".
ESS har hittills haft tre designmodeller, en som gällde 1999, en 2002 och så den som är aktuell nu.
– Det är en färskvara, utifrån vad som är realistiskt och intressant att bygga och frågan är om en försening innebär behov av en fjärde modell, säger Thomas Kaiserfeld.
MARIELOUISE SAMUELSSON
Fakta
ESS , European Spallation Source, som planeras nära Lund är en anläggning där neutronforskning sker med så kallad spallationsteknik. Förutom att kallas ett jättelikt mikroskop, brukar ESS också beskrivas som "en världsledande anläggning för materialforskning och livsvetenskaper".
Byggstarten, i området Brunnshög utanför Lund, är planerad till 2014 och ESS ska i så fall vara fullt utbyggd 2025.
På Lunds universitetsområde pågår också bygget av en annan stor forskningsanläggning, Max IV, benämnd "fjärde generationens synkotronljusanläggning" inom befintliga Max Lab.
