Förmodligen har ingen annan fråga de senaste åren åstadkommit så mycket debatt och dispyt som befordringsreformen. Vi har tidigare beskrivit hur riksdagen genom en par olika beslut radikalt försämrade de ekonomiska förutsättningarna för reformen. Universitet och högskolor förlorade på så sätt cirka 300 miljoner, pengar som skulle ha givit de befordrade en rättvis lönehöjning och en ökad andel forskning i tjänstgöringen. I sanningens namn ska dock sägas att flera högskoleledningar verkligen anstränger sig att i samband med löneförhandlingarna särskilt förbättra de befordrades löner. Men det är långt kvar till den lönenivå som gäller övriga professorer – liksom för den delen adjunkter som befordras till lektorer.
DET YTTERSTA ANSVARET för detta missförhållande ligger hos politikerna. I Norge, som också har ett så kallat opprykk garanterar statsmakterna en lägsta lönenivå för alla professorer. Även där har befordringarna kritiserats, men Stortinget beslöt förra året att bevara opprykket. Det rönte stor uppmärksamhet när en grupp framstående kvinnliga akademiker kraftfullt protesterade mot planerna på att försämra karriärmöjligheterna. De framhöll bland annat vilket oerhört stort värde som låg i att befordringsreformen gav dem rimliga möjligheter att som kvinnor, mödrar och akademiska lärare planera sin karriär.
I slutet av januari kom från Högskoleverket en rapport om den svenska befordringsreformen. Intresserade finner den på verkets hemsida www.hsv.se
Rapporten stämmer till eftertanke eftersom den tycks avslöja två myter. Den ena myten är att rörligheten inte tycks vara så ringa som har befarats. Omfattningen av den akademiska rörligheten beror i väldigt stor utsträckning på vilket mått man använder. Enligt HSV-rapporten har inom det samhällsvetenskapliga området 67 procent av professorerna och 49 procent av lektorerna varit anställda på minst två högskolor.
DEN ANDRA MYTEN är att reformen skulle stärka männens dominans bland professorerna. Så är inte fallet. Färre kvinnor ansöker om befordran till professor, men andelen kvinnor bland professorerna totalt har ökat. Och de kvinnor som söker blir befordrade i större utsträckning än männen (62,5 procent respektive 59 procent). Befordringsreformen har således betydelse för att öka jämställdheten, och för att ge fler kvinnliga förebilder på toppnivå.
Det egendomliga är att det saknas resurser vid svenska universitet samtidigt som det har blivit lättare för kvinnor att bli professorer! Det är hög tid att Thomas Östros ger klart besked om hur regeringen ser på reformen och på de lärare som genom engagemang och arbete har kvalificerat sig för befordran till professor.
Debatten om befordringsreformen måste fortsätta, och det får gärna ske i denna tidning!
GÖRAN BLOMQVIST
Förbundsdirektör i SULF
