Uppdraget att se över utbildningsutbudet kom från alliansregeringen i april 2014 och syftet var bland annat att skapa en samlad bild av utbud och utveckling efter 1993 års högskolereform som innebar att studenternas efterfrågan blev styrande och att universitet och högskolor själva fick ansvaret för vilka utbildningar som erbjuds.
I utredningsuppdraget ingick att bedöma om utbildningsutbudet är väl avvägt i förhållande till nämnda studentefterfrågan och till arbetsmarknadens behov samt att överväga förändringar.
Regeringar, oavsett politisk färg, har varit och är måna om att bejaka principen att lärosätena själva får bestämma. Samtidigt märks det politiska intresset för dimensioneringsfrågan i sådant som när statssekreterare Anders Lönn på en TCO-konferens i januari talade om behov av ”viss mjuk styrning” av dimensioneringen.
Inga omfattande förändringar
Några förslag om styrning eller omfattande förändringar återfinns inte i Haikolas utredning.
– Det låter sig helt enkelt inte göras med de grundförsättningar som finns, med rådande resurstilldelningssystem och styrande studentefterfrågan, säger Lars Haikola.
Han beskriver sin utredning som innehållande ”enorma mängder Excell-ark”, som trots omfattningen ger en överblick och därmed bidrar till vidare diskussion och analys.
Förutom den kvantitativa statistiken ges också några rekommendationer, en av dem är alltså dimensioneringsdiskussionen mellan lärosäte och arbetsliv ska formaliseras.
– Det kan tyckas tämligen enkelt att föreslå att man ska prata med varandra, det är ju inte heller så att det inte redan förekommer dialog med arbetslivet, men tanken är att det i framtiden ska ingå i lärosätenas uppdrag och redovisas årligen.
Hur det i övrigt ska gå till lämnar utredningen öppet, då man utgår ifrån att utformningen av kontakter med arbetslivet måste variera från lärosäte till lärosäte, beroende på sådant som om det rör sig om en mindre högskola eller ett stort universitet.
