Osäker framtid för Irans universitet

Enligt Nasser Fakouhi, professor i antropologi, är omvälvningarna som det iranska samhället nu går igenom så stora att ingen kan ana vart de leder.
– Det är som om allt vi tidigare känt till inte längre gäller, säger han till Universitetsläraren.

Han syftar inte bara på kriget med ärkefienderna USA och Israel. Han talar lika mycket – kanske mer – om protesterna i januari, som ledde till att upp till 30 000 iranier dödades av landets egna säkerhetsstyrkor. Studenter spelade en betydande roll i demonstrationerna.
– Efter morden och kriget har allt förändrats. Vi står inför nya perspektiv som kommer att behöva växa fram efterhand, men som vi ännu inte förstår vidden av, säger Nasser Fakouhi, som är knuten till Teherans universitet, men befinner sig i Paris.

Universiteten har länge spelat en nyckelroll i Irans historia. Under shahen Mohammad Reza Pahlavi var universiteten huvudmotorn i det stora ”moderniseringsprojektet”. Under en generation skulle iranier gå från att vara religiösa och traditionella till att vilja dansa till Elvis Presley.

Sedan, under den islamiska revolutionen 1979, som blev ett uppror mot både Pahlavis förtryck och hans moderniseringsprojekt, var det studenterna som var ledande, särskilt de vid Teherans universitet.

I dag, nästan 50 år senare, ser man ironin: Eftersom islamisterna själva kom till makten genom massprotester, är de väl medvetna om vilken fara dagens demonstrationer utgör.

Och just därför, säger professor Afshin Shahi, en historiker som följer utvecklingen från Storbritannien, övervakar regimen universiteten noga.
– Det finns ämnen man inte ens kan forska kritiskt om, som den högste ledaren, islam och väktarrådet. Men ändå har vi hela tiden sett en dragkamp om var de röda linjerna ska gå. Detta har förändrats i takt med att studenter och forskare har vågat göra sina röster hörda i frågor som det var omöjligt att tala om tidigare, säger han.

Som i andra icke-demokratiska länder har dock verktygen regimen använt i sitt förtryck förändrats. Under kommunismen i Östeuropa var det oftast viktigt att stoppa informationsflödet, men detta är långt svårare i dag. Så det myndigheterna i Iran gör är att hindra människor från att organisera sig och samlas.

Just nu är det omöjligt att ha campusundervisning på grund av bombningarna, men ofta har distansundervisning i sig varit en del av förtrycket. Varje gång regimen har känt att farorna legat och pyrt under ytan på campus, har ordern kommit om att övergå till distansundervisning.

Enligt Nasser Fakouhi måste alla forskare och intellektuella i Iran kämpa med hur de uttrycker sig för att inte väcka regimens vrede.
– Varje intellektuell, särskilt författare och konstnärer, känner till problemet. Och strategin som används är knuten till det språkliga. Lyckligtvis har det persiska språket en sådan bredd att det är möjligt att kringgå censuren och formulera sina åsikter indirekt. Detta är särskilt utbrett vid de humanistiska och samhällsvetenskapliga fakulteterna, säger Nasser Fakouhi.

Han betonar att den islamiska regimen trots allt har haft framgång i sin utbildningspolitik.
– Före revolutionen var analfabetismen utbredd, särskilt bland kvinnor, i dag kan över 90 procent läsa och skriva. Det tidigare så traditionella och religiösa samhället har gått igenom en transformation. Iran har blivit mindre religiöst och mer konsumtionsbaserat och västorienterat. Breda samhällsskikt, som troligen representerar mer än 60 eller 70 procent av det iranska samhället, önskar en västerländsk livsstil med större politiska, sociala och kulturella friheter, berättar antropologen.

Vad som kan hända med universiteten framöver vågar inte heller Afshin Shahi sia om, men också han är mer fokuserad på de inre förhållandena än de yttre, alltså kriget. Han tror att våldet i januari har underminerat regimen.
– Den har svårt att rättfärdiga sin egen fortsatta existens. Myndigheterna vet också att studenterna inte längre är intresserade av den binära striden mellan reformister och hökar, nu vill studenterna att regimen ska bort, säger Afshin Shahi.

Han har också noterat en annan sak: Medan universiteten tidigare ofta dominerades av vänstersidan, anser han att studenterna i dag, i likhet med stora delar av samhället runt omkring, är mer högerorienterade.
– Också där hör vi ropen om att shahens son måste komma tillbaka, säger han.

Men en sak är han övertygad om.
– Som i andra auktoritära stater kommer regimen att försöka kontrollera allt. Men universiteten kommer alltid att vara platsen där oenighet kommer till uttryck, säger Afshin Shahi.