Universitetslärare brottas med begränsad tid, heterogena studentgrupper och ett behov av individuell undervisning som sällan ryms inom ordinarie kursupplägg. Samtidigt har mycket av utvecklingen inom högre utbildning gått i riktning mot mer aktiv undervisning, med seminarier, grupparbete och problemlösning i klassrummet. Dessa arbetssätt är väl belagda pedagogiskt, men de ställer också höga krav på tid, närvaro och flexibilitet från lärarens sida.
Mot denna bakgrund är det värt att ta ny evidens på allvar, även när den utmanar etablerade arbetssätt. En nyligen publicerad experimentell studie av Gregory Kestin med flera vid Harvard University, publicerad i Scientific Reports jämför AI-baserad undervisning med aktiv klassrumsundervisning i en konkret universitetskurs i fysik. Med aktiv undervisning avses här seminarier, grupparbete och problemlösning – undervisningsformer som generellt ses som de bästa alternativen till traditionella föreläsningar.
Gunne Grankvist
Professor i psykologi, Högskolan Väst
AI-undervisningen bestod i studien inte av fri användning av en chattbot, utan av ett pedagogiskt designat och strukturerat AI-system. Studenterna arbetade stegvis genom uppgifter där AI ställde följdfrågor, gav återkoppling och anpassade förklaringar efter svaren. Upplägget byggde på samma pedagogiska principer som användes i klassrummet, men med möjlighet till individualisering och självstyrt tempo.
Resultatet är anmärkningsvärt: studenter som arbetade med en pedagogiskt utformad AI lärde sig mer på kortare tid, skattade AI-förklaringarna som lika bra eller bättre än lärarnas och upplevde dessutom högre engagemang och motivation.
Studien pekar inte på att undervisning i klassrum är ”fel”, utan på strukturella begränsningar som även aktiv undervisning har svårt att komma runt – särskilt när det gäller individualisering och möjligheten för studenter att arbeta i sitt eget tempo. Här har pedagogiskt genomtänkt och tydligt avgränsad AI, enligt studien, uppenbara fördelar.
AI är redan bättre än vi lärare på vissa saker. Den kan förklara med ett närmast oändligt tålamod, vara tillgänglig dygnet runt och låta varje student stanna exakt så länge som behövs vid ett moment. Att låta AI ta större ansvar för introduktion, begreppsförståelse och andra grundläggande undervisningsmoment är därför inte ett hot mot lärarrollen, utan ett sätt att använda våra gemensamma resurser mer effektivt.
Detta frigör tid och energi till det vi människor fortfarande är bättre på. Seminarier där studenter i realtid måste formulera, förklara och försvara sina resonemang inför andra går inte att ersätta med teknik. Kritisk diskussion, intellektuell friktion och gemensam tolkning av texter kräver mänsklig närvaro och pedagogiskt omdöme.
En ofta underskattad aspekt är dessutom studenternas möjlighet att ställa ”dumma frågor”. Många tvekar att visa sin osäkerhet öppet i klassrummet. Ett AI-system dömer inte, tappar inte tålamodet och signalerar inte hierarki. Resultatet är ofta bättre förberedda studenter, snarare än passivisering.
Poängen är inte att AI ska ersätta läraren. Om AI kan ta ansvar för vissa grundläggande undervisningsmoment, frigörs tid för det som kräver mänsklig närvaro: seminarier och kritisk diskussion där studenterna måste förklara och försvara sina resonemang och texter.
Frågan är därför hur vi på våra lärosäten faktiskt kan börja integrera pedagogiskt utformad AI för att frigöra tid till det som verkligen kräver mänsklig närvaro?
Gunne Grankvist
Professor i psykologi, Högskolan Väst
