Journalisten Martin Schibbye tillbringar dag efter dag i sal 34 i Stockholms tingsrätt på Scheelegatan 7. Han har boat in sig i ett hörn längst bak och rapporterar utförligt på Whats App för alla som är intresserade av turerna i rättegången. Den har fokus på Lundin Oils ansvar för medhjälp till folkrättsbrott i Sydsudan (dåvarande södra Sudan) mellan åren 1999 och 2003, när Lundin Oil letade efter olja. De åtalade är Ian Lundin, tidigare styrelseordförande, och Alex Schneiter, före detta vd.
Men just nu befinner Martin Schibbye sig i en helt annan sal, på Stockholms universitet. Han som är redaktör på reportagesajten Blankspot är här för att tillsammans med forskaren Isabel Schoultz berätta om rättegången. Hon ska beskriva forskningsprojektet men hennes tåg är försenat så han får börja. Föreläsningen är en del av en kurs i grön kriminologi och Martin Schibbye är klädd i kavaj, skjorta och bär hårknut. Han säger att han pluggade här en gång i tiden, att han läste ekonomisk historia och att han skrev sin magisteruppsats om svensk utrikeshandel under 1700-talet. Martin Schibbye studerade debatten i riksdagen kring införandet och avskaffandet av kolonin Sankt-Barthélemy men kände till slut att det var dags att ”låta de döda begrava sina döda” och att man/han inte ville vara 200 år för sen till allting. Därför läste han en påbyggnadskurs i journalistik för, som han säger det, överåriga akademiker. Sedan dess har han frilansat med fokus på de bortglömda, underbevakade, underrapporterade krigen och konflikterna runt om i världen.
Dock börjar han sin redovisning av vad rättegången handlar om med att spola tillbaka bandet till 1997. Då skrev Lundin Oil på ett avtal med Sudans regim (eller regering, beroende på hur man lägger orden). Vi får nu titta på en TV4-intervju med Adolf Lundin, Ian Lundins pappa, och det är som att vara med om en tidsresa.
Han uttrycker sig på ett sätt som företagsledare nog inte skulle göra i dag och Martin Schibbye menar att intervjun ger en bra bild av både den tiden och den etiska och moraliska diskussion som har rasat fram tills rättegången inleddes. I Lennart Ekdals intervju med Adolf H. Lundin från 1997 säger den solbrände företagsledaren bland annat att de måste behandla Sudans regim som en normal förhandlingspartner och att Lundin-bolaget har olja i blodet, inte blod. Det enda som är viktigt är att leta efter olja och att de inte har någon som helst etisk aspekt med sig in i förhandlingen. Genom att hitta olja kommer företaget också att befrämja en eventuell demokratisering av landet. Adolf Lundin pratar om ”Mörkaste Afrika”, säger saker som ”Vi är kapitalismens spjutspets” och ”Vi trivs i maximal oro”.
Intervjun har använts av åklagarsidan, av målsägandebiträdena, som bevisning och Martin Schibbye visar kartbilder och fotografier över och från området, för att sätta rättegången i ett sammanhang. Till saken hör också att det han kallar för världens största humanitära katastrof sker i Sudan just nu. Många, många människor är på flykt. Men det är en annan historia.
Här och nu handlar det om Lundin Oils roll i det som hände i skarven mellan 1990-tal och det nya millenniet. Martin Schibbye talar om området kallat Block 5A. Enligt försvarssidan var det helt enkelt för stort för att Lundin-bolaget skulle kunna ha koll på vad som faktiskt hände där. Han konstaterar att åklagarsidan under den första rättegångshösten gjorde bilden tydligare. Vad handlar rättegången egentligen om?
– Det är inte olagligt att samarbeta med en diktatur för att utvinna olja. Det är inte heller olagligt att göra det om diktaturen befinner sig i ett krig och hotas av rebeller som ger sig på oljeanläggningarna. Men själva kärnan i åtalet är att åklagaren menar att Lundin-bolaget ville leta olja och då begärde säkerhet i områden som inte stod under den sudanesiska regimens kontroll. Det medförde i nästa led offensiva militära operationer under vilka den sudanesiska armén stred på ett sätt som bröt mot krigets lagar, säger Martin Schibbye där han står framför en stor bildskärm.
Den viktigaste bevisningen i målet består inte av flyktingars berättelser eller de målsägandes historier utan det som bolaget skrev och lade fram i rapportväg.
Det här handlar rättegången om
Den, som har pågått sedan september 2023, handlar om kopplingen mellan de övergrepp som ska ha skett på civilbefolkningen i det som i dag är Sydsudan, för att möjliggöra oljeutvinning i regionen, och Lundin Oils agerande.
I dag heter företaget Orrön Energy och representeras av tidigare ordförande Ian Lundin och den före detta vd:n Alex Schneiter. De båda misstänks för medhjälp till grovt folkrättsbrott och anstiftan till övergrepp i rättssak.
I pausen står Martin Schibbye kvar och konstaterar att han känner ett ansvar, för att han är en av de få som följer rättegången från början till slut.
– Att Sverige har de här processerna är unikt. Som de om Rwanda och Iran och nu Lundin Oil. Det pratas om att Sverige inte är en humanitär stormakt men i en rättssal på Kungsholmen tror man på folkrätten, man prövar vad som är krigsbrott och inte. Det är en del av svensk nyhetshistoria som måste berättas, säger Martin Schibbye.
Han menar att forskningsprojektet är både unikt och viktigt och precis som han själv går forskarna in med öppna ögon, inte heller de är så intresserade av skuldfrågan.
– Jag drivs av att göra journalistik av rättegången och journalistik måste få ta tid. Kartläggningen av de döda migrantarbetarna i Qatar höll vi på med i två–tre år, nu har jag hållit på med det här i mer än två år. Jag gillar den typen av projekt. Jag vill göra den bästa journalistiken, förklarar Martin Schibbye som lägger till att det ska bli en bok, en reportagebok om rättegången och om det som har hänt.
2011 sköts han av Lundin Petroleums vakter i Ogaden i östra Etiopien, vid gränsen till Somalia. Han och fotografen Johan Persson var där för att rapportera om de övergrepp som sades pågå. Vittnen hävdade att det hade kopplingar till Lundin Petroleums verksamhet i området. De två svenska journalisterna greps den 1 juli det året och benådades först den 10 september 2012.
Martin Schibbye tycker att han har lyckats vara neutral i sin rapportering från rättegången och hävdar att han inte tänker så mycket på det som hände honom, trots att det hade en så tydlig koppling till bolaget allt handlar om. Men det gör honom extra noggrann, menar han.
– Jag kanske hellre slår över till att förklara försvarets ståndpunkter och att man är oskyldig till motsatsen är bevisad. Jag har också lärt mig mycket om oljebolaget, hur de verkar. Det kanske inte alltid är så svartvitt. Jag tror att journalistikens uppgift i vår tid ännu mer än tidigare är att komplicera narrativet. I det här fallet betyder det att få alla som är övertygade om att de är skyldiga att förstå svagheterna i åtalet, och vice versa.
Det är inte bara en berättelse om Lundin Oil och hur de agerade i det som i dag är Sydsudan, det som då var södra Sudan. Det är också en berättelse om Sverige. Martin Schibbye anser att både den svenska regeringen och EU har hållit bolaget under armarna. Ingen har uppmanat dem att lämna området. Bland annat har svenska pensionsfonder, som AP-fonderna, tidigare haft stora innehav i Lundin Petroleum.
– Så vi alla har låtit det här ske. Sedan kanske det var rätt, jag vet inte. Många blev väldigt rika, säger Martin Schibbye för att liksom poängtera att det inte är hans sak att ta ställning. Hans uppgift är att i slutändan presentera så mycket fakta som det bara går.
Att svenska medier skriver och berättar så lite om rättegången är en skandal, menar Martin Schibbye. Kanske beror den begränsade bevakningen på att rättegången är för stor och att innehållet är alltför komplext. Det extrema nyhetsläget just nu spelar också in, tror han.
– Men nog borde fler bevaka. Det är sjukt spännande hela tiden. Men jag har fått problem med benen. Jag förstår inte att de kan sitta stilla så mycket, juristerna. Jag försöker kompensera genom att springa mer utanför rättssalen, konstaterar Martin Schibbye med ett snett leende.
Pausen är över och Isabel Schoultz från rättssociologiska institutionen i Lund, har kommit fram till slut. Hon skojar om att de kör med akademisk kvart i Lund och om att det borde finnas en regel för forskare när det kommer till att föreläsa efter journalister. Hon flaggar om att nu blir det en mer klassisk föreläsning än den Martin Schibbye bjudit på.
– Jag tror att jag har överraskats mest av försvaret, av hur de har brutit ner åtalet. Eller försökt bryta ner det, kanske jag ska säga. De har gått ner till fotnoter i rapporter och små detaljer i artiklar för att hitta personer som enligt dem har annan bakgrund och andra kopplingar till konflikten än vad som har sagts från början, säger Isabel Schoultz.
Hon lägger till att det mitt i allvaret finns en humor, att man har kunnat skratta i rättssalen och att de tvära kasten, den kontrasten mellan det mörkaste mörka och skämt, har förvånat henne. Samtidigt har båda sidor varit noga med att upprätthålla en konfliktlinje. De möts inte i fiket, de går var och en till sitt mellan stunderna i sal 34.
Några dagar efter föreläsningen sitter Martin Schibbye i sal 34 igen. Där och sittandes på bänken utanför sal 34 utstrålar han hemtamhet, han hälsar och småpratar med än den ena, än den andra. Det här är hans arbetsplats. I salen finns även den danska journalisten Nils Carstensen som förhörts tidigare men som nu är här apropå hans ljudfiler från Sudan. De innehåller intervjuer som kan tolkas olika, som så mycket annat under den här rättegången. För åklagarna är det bevis på att civila har drabbats och för försvaret handlar det om politisk propaganda för rebellarmén SPLA.
Också Nina Törnqvist som är forskare vid sociologiska institutionen i Uppsala, är på plats. Liksom en skolklass från Kista. Efter upprepade uppmaningar om att de måste vara tysta, släntrar de ut. En efter en. Snart är alla borta.
Nina Törnqvist är också med i forskningsprojektet som finansieras av Riksbankens jubileumsfond och hon försöker närvara i sal 34 så ofta hon kan. Hon har forskat om samspelet, interaktionen, under rättegångar, i snart tio år. Hon har tittat på förhållandevis korta rättegångar som har handlat om mord, bedrägerier och grov kvinnofridskränkning. Hennes expertis är själva metoden, domstolsobservationer. Tidigare har hon studerat känslors betydelse för beslutsfattande.
– I det här projektet tittar vi på vilka frågor det blir tvist om, på vilka rättsliga frågor som blir stora i rättegången, men också på hur frågorna drivs i själva rättegången. Det är ett otroligt spännande mål för att det är så exceptionellt i svensk kontext såväl som internationell kontext, säger Nina Törnqvist.
Längden på rättegången är också exceptionell och det gör att samspelet blir väldigt speciellt. Det handlar om mycket skickliga yrkespersoner med olika spetskompetenser och några åklagare och ordförande har mötts i tidigare mål.
Utöver Nina Törnqvist och Isabel Schoultz, båda kriminologer i botten, ingår även Fanny Holm i projektet. Den sistnämnda, från Umeå universitet, har den juridiska kompetensen.
Rättegången är en resurskrävande process. Själva förundersökningen tog över tio år och omfattar mer än 80 000 sidor. Det är fem åklagare som arbetar med rättegången. Ytterligare en åklagare har gått i pension. Samtidigt har försvaret oljebolagets ekonomi i ryggen och har därför möjlighet att grotta ner sig i varje liten detalj längs vägen.
– En av artiklarna vi har jobbat med i det här projektet handlar om vilka berättelser de för fram om vad det var som hände i Sudan de där åren. Det är två extremt olika versioner, poängterar Nina Törnqvist.
Åklagarsidan menar att när Lundin Oil gick in i området så var Sudan som land väldigt påverkat av de olika inbördeskrigen som hade pågått länge. Däremot var inte just det aktuella området påverkat av inbördeskrig sedan tidigare. Nina Törnqvist pratar precis som Martin Schibbye, om att den så kallade allvädersvägen, som ibland har fått heta dödens väg, den väg som Lundin Oil byggde spelar en viktig roll i rättegången.
Åsikterna om vägen går isär och hör ihop med hur man ser på konflikten i stort. Vägen kunde användas av civilbefolkningen och skapade en infrastruktur. Det är Lundin Oils inställning. Den andra sidan menar att företaget bidrog till att kriget flyttade in i området och i nästa steg att så många människor dog och fördrevs. Och är det ett krig som drivs av den sudanesiska regimen med hjälp av paramilitära milisgrupper eller är det klanstrider som inte har någonting alls med den stora nord-sydkonflikten i landet att göra?
Nina Törnqvist och hennes kollegor har inte haft möjlighet att närvara rättegångens alla dagar men hon är tacksam för att Martin Schibbye är där dag ut och dag in. Det är viktigt med oberoende journalistik men hans noggranna rapporterande hjälper dem också att fylla i pusslet, det 10 000-bitarspussel som rättegången är. Varje dag kan innebära ett genombrott.
– I en så här lång rättegång är det klart att det finns ganska långa passager där det inte är någon intensitet utan det tuffar på. Men jag tycker att det finns någon slags nerv i varje förhör, varje del av rättegången, säger Nina Törnqvist och fortsätter:
– Även om vi har följt rättegången så är det svårt att se i vilken riktning det slutliga domslutet kommer att gå. Det är inte ett uppenbart mål som det kan vara i andra stora men mindre komplicerade mål.
Forskningsprojekt om Sveriges hittills längsta rättegång
Forskaren Isabel Schoultz följer rättegången tillsammans med ett forskarteam. Projektet ska leda till vetenskapliga artiklar och när väl domen har fallit är tanken att ett symposium ska arrangeras. Projektet består av domstolsobservationer, dokumentstudier och intervjuer och man undersöker både hur parterna argumenterar och hur de interagerar, hur känslor och konflikter visar sig i rättssalen. Projektet finansieras av Riksbankens jubileumsfond.
Lundin Oil-rättegången kommer avgöras av två professionella juristdomare och fyra nämndemän och under rättegången har Nina Törnqvist ofta tänkt hur starkt kravet på objektivitet genomsyrar deras agerande, hur svårt det är att läsa av deras tankebanor. Även i sin tidigare forskning har hon och hennes kollegor pratat om att svenska domare har stenansikten. De är noga med att inte visa vad de ser som intressant och spännande. De avslöjar heller inte vad de bedömer vara mindre relevant.
Hon konstaterar i vilket fall som helst att det är roligt att det är så många internationella forskare som är intresserade av den här specifika rättegången. Nyfikenheten kring projektet har varit stor på internationella konferenser.
– Bland annat har jag och Isabel Schoultz skrivit en artikel om den transnationella dynamiken i och med det faktum att det är brott som har skett i södra Sudan men att det hela utreds i en svensk domstol. Vad innebär det i förlängningen? undrar Nina Törnqvist.
Isabel Schoultz ser fram emot slutpläderingarna. Vad kommer dessa superproffs trycka hårdast på? För en sak är klar, de båda sidorna har lärt sig mycket under processens gång. Vad har funkat? Vad har inte funkat?
Hur hon kommer att känna när allt är över, det vet hon inte. Kanske kommer det inte ens vara över när det är över? Kommer domen att överklagas? Ingen vet. Men att domen kommer att påverka andra framtida åtal runt om i världen, det är Isabel Schoultz säker på.
Vem är Martin Schibbye?
Han är journalist och ansvarig utgivare för reportagesajten Blankspot. Han och kollegan Johan Persson greps i Etiopien i juli 2011, misstänkta för terrorbrott. De benådades efter 14 månader.
Före och efter det har Martin Schibbye fokuserat på att bevaka det han menar är underbevakade områden och händelseförlopp utomlands. Sedan inledningen av rättegången mot Lundin Oil är han på plats varje dag i sal 34 i Stockholms tingsrätt. Det ska till slut resultera i en bok men rapporteringen går också att följa på Blankspot.
