Så blir du färdig med avhandlingen

Vid ett seminarium något år efter disputationen sammanfattade Björn Lundberg sina erfarenheter av att slutföra avhandlingen.

Den första punkten är att grovskrivande och slutskrivande är två helt olika processer. Björn Lundberg liknar det vid att göra en sandskulptur. Vid grovskrivandet samlar man tillräckligt mycket material för att kunna genomföra sitt projekt. Vid slutskrivandet tar man sedan succes­sivt bort material så att den färdiga formen på skulpturen träder fram.

Mycket text Björn Lundberg arbetat med i månader strök han under det sista året.
– Det kan kännas jobbigt att stryka saker man lagt ner mycket arbete på. Men texten kan faktiskt på så sätt bli betydligt skarpare, genom att ta bort delar blir resten av texten tydligare och mer koherent.

Den andra punkten handlar om att i texten gå från fråga till argument.
– Grovskrivandet är ett slags analytiskt skrivande som jag tänker mig är frågeorienterat. Man drivs av frågor som man försöker få svar på.

I den andra fasen, slutskrivandet, ska man däremot bildligt förvandla sandhögen till en sandskulptur.
– Då tänker jag mig att man ska framställa svaren på frågorna som en argumenterande text. Man ska visa läsaren vad som är viktigt och giltigt och vad som är den viktigaste poängen. Då behöver man arbeta om hela texten så att det ser ut som att man hela tiden visste vart man var på väg.

Björn Lundberg poängterar att det är viktigt att i slutversionen av avhandlingen skriva rakt och tydligt.

Tredje punkten handlar om att planera sitt skrivande. För att få överblick lade Björn Lundberg in sitt arbetsschema i Excel i tre nivåer, vecka, femveckorsperiod samt termin, där varje termin var indelad i fyra femveckorsperioder.
– Jag hade väldigt stor glädje av att försöka tänka på arbetet i form av delprojekt, delstudier och delmål som skulle avklaras. Sedan höll inte alla de här planerna, men det fanns ändå en tanke om vad jag ville åstadkomma vid olika tidpunkter.

Fjärde punkten kallar Björn Lundberg ”optimumnormer och minimikrav”. Man kan säga att det handlar om att avhandlingen ska bli tillräckligt bra.
– Drömmen, idealet, är att avhandlingen ska bli fantastisk. Men sen ska man formulera ett antal minimikrav som egentligen handlar om att den ska bli godkänd. Och för sig själv kanske man har ytterligare lite högre krav än så.

Man sätter helt enkelt en ribba för hur bra avhandlingen ska bli och vad som måste få plats och prioriterar utifrån det.
– I slutskrivningsprocessen försöker man beta av uppgifterna utifrån hur de bidrar till att nå upp till minimikraven. Och om det finns tid och utrymme kan man jobba mot optimumnormerna. Men man börjar med att uppfylla minimikraven.

Den femte punkten handlar om att stänga butiken. I slutfasen av skrivandet måste man inrikta sig på att bli klar, ta minimala chanser och inte falla för frestelsen att öppna nya trådar.
– Jag vill också med den här punkten förmedla att skriva en avhandling är en lång process. I början tar man vissa beslut som man kanske skulle gjort annorlunda senare, utifrån vad man under avhandlingsarbetet lärt sig om vetenskapliga processer.

Vissa saker kan vara svåra att ändra på i slutfasen av avhandlingsarbetet. Så Björn Lundberg menar att man får leva med konsekvenserna av sina beslut.
– Man hade inte alla kunskaper i början av projektet. Men det är bara att gilla läget och tänka att man tar hänsyn till de här sakerna i nästa projekt. Jag tror att det är en naturlig del av att skriva en avhandling, det är ju en lärprocess och man examinerar också en utbildning.