År 2013 introducerades en femårsregel inom japansk arbetsrätt – för forskare sattes gränsen vid tio år. Den som haft en sammanhängande anställning längre än så skulle enligt lagen erbjudas tillsvidareanställning, vilket på så sätt skulle få bukt med osäkra anställningsvillkor.
Men när lagen fyllde tio år 2023 och den skulle börja få effekt för Japans akademianställda var det många universitet som kringgick bestämmelsen, visar en granskning i den japanska dagstidningen Mainichi Shimbun från i somras. Under åren 2023 och 2024 förlorade 701 lärare och forskare sina jobb vid landets 86 nationella universitet strax innan de skulle ha nått tioårsgränsen.
Kyoto universitet är ett av de fyra lärosäten – tillsammans med Tokyo, Osaka och Tohoku universitet – som stått för flest uppsägningar enligt granskningen. David Hajime Kornhäuser, chef för internationell kommunikation på universitetet, menar dock att den bild som Mainich Shimbun målar upp inte stämmer.
– Vår rektors kommentar var att det visserligen ser ut på pappret som att många blivit uppsagda här. Men så vitt han kunde se så fick de som ville stanna göra det, men då på andra positioner.
David Hajime Kornhäuser
Chef för internationell kommunikation, Kyoto universitetet
Samtidigt håller David Hajime Kornhäuser med om att det finns en inbyggd otrygghet i universitetsvärlden i Japan.
– Många som börjar jobba på universitet känner till systemet och förutsätter att det kommer vara en tillfällig tjänst. Så det är inte som att de känner sig missgynnade eller så. Men jag kan å andra sidan tycka att nationella universitet, som det här, kan bli bättre på att hålla fast vid sina anställda.
Ett par minuters promenad bort från universitetets huvudbyggnad har Kyoto universitets lokala fackklubb sitt kontor. Kanako Takayama och Shigehiko Hayashi delar på posten som fackets vice ordförande och är båda professorer på universitetet – i straffrätt respektive kemi.
– Tyvärr tror jag att det finns en attityd hos universiteten att permanenta anställningar fostrar lathet. Att de forskare som har tillsvidareanställning anstränger sig mindre och att det går ut över resultaten. Men jag skulle säga att det är tvärtom, man behöver stabilitet för att kunna göra bra forskning, säger Shigehiko Hayashi.
Shigehiko Hayashi
Professor och vice ordförande, Kyoto universitets lokala fackklubb
Ett problem är att den inräknade tiden börjar om från noll igen efter sex månaders paus i anställningen. Det gör att det är vanligt att jobba strax under fem eller tio år – beroende på vad som gäller för ens yrkesgrupp – på ett givet universitet, bli uppsagd, jobba någon annanstans i sex månader för att sedan välkomnas tillbaka till en ny tidsbegränsad tjänst på samma universitet.
– Det kan till och med vara så att man kommer tillbaka till samma position och jobbar med precis samma sak som tidigare. Det är satt i system och något vårt fack kämpar emot, säger Kanako Takayama och fortsätter:
– I stället för att ha det här ineffektiva systemet så vore det bättre för alla med fler tillsvidareanställningar. Det skulle skapa mer stabilitet för de anställda men även bli mer kostnadseffektivt för universitetet – dessa ständiga rekryteringsprocesser och avtalsförhandlingar innebär onödigt höga kostnader.
Kanako Takayama
Professor och vice ordförande i Kyoto universitets lokala fackklubb
Med tanke på den aktuella situationen är det inte helt lätt att svara på om tioårsregeln gör mer gott än ont, menar Shigehiko Hayashi.
– Förmodligen skulle situationen vara värre utan den, men problemet med den är också enormt. Syftet med regeln var att göra anställningarna tryggare, men eftersom den missbrukas får den precis motsatt effekt.
