Hon är Sveriges första doktorand i polisvetenskap

När hon lade fram sina idéer uppmuntrades hon att söka in till polisutbildningen efter gymnasiet. Så fick det bli. Polishögskolan i Stockholm och sedan aspirant i södra Sverige.

Efter några år i Eslöv och Malmö, främst i yttre tjänst, återvände Anna Elmquist till Stockholm. Hon har alltid haft siktet inriktat på utredning och det är med det hon sedan har jobbat på olika sätt. På krimjouren, med utredningar av brott mot barn och även på Ekobrottsmyndigheten under en period.
– De hade väldigt bra fortbildningar där då, säger hon.

Hon har alltid haft ett behov av att utbilda sig och lära sig mer och har under stora delar av sitt polisliv studerat parallellt. Framför allt psykologi men också juridik och polisiärt arbete.

De sista åren inom Polismyndigheten jobbade hon med ekonomisk brottslighet och bedrägerier. Hon tyckte det var spännande och stimulerande.
– Men inflödet av ärenden var stort.

I samband med att hon gick polisens egen utbildning till förundersökningsledare blev hon tillfrågad om att själv börja undervisa.
– Det fungerade inte riktigt för mig att göra det då. Och samtidigt hade jag hört att det var på gång att Södertörns högskola skulle få polisutbildningen.

Hon sökte sig i stället dit som polislärare. Under tio år har hon undervisat i brottsutredningens juridik, psykologi, förhörsmetodik och polisiärt arbete.
– Det här är en lärande och dynamisk organisation. Jag älskade att jobba som polis, men här på högskolan hittade jag hem.

Hon tycker att det inom Polisen ofta saknas tid för reflektion. När man kanske skulle behöva utvärdera är man redan på väg att lösa nästa uppgift. Här ser hon också en tänkbar förklaring till att det är så svårt att implementera forskning i Polismyndigheten.
– Vi skriver jättemycket som poliser. Antecknar och rapporterar. Men vi är inte bra på att reflektera och utvärdera.

Anna Elmquist jämför polisens arbete med sjukvården. På ett sjukhus skulle man aldrig nöja sig med att ”ta in fler folk” eller ”testa lite saker som har funkat förut”. Hon menar att i den miljön gör man ingenting utan empirisk förankring och praktisk erfarenhet. Något hon saknar med polisjobbet är dock den kollektivistiska andan. Hon säger fortfarande ”vi” när hon pratar om sin gamla arbetsgivare.
– Inom akademin finns en tendens att värna det egna och det kan ibland kännas egoistiskt. Jag kommer från en kultur där man hela tiden stöttar varandra i kollektivet.

Som polislärare på polisutbildningen är man fortfarande anställd på Polismyndigheten. Men i juni sade Anna Elmquist upp sig från myndigheten.

Hennes forskartjänst finansieras av institutionen för polisiärt arbete vid Södertörns högskola, men forskarutbildningen är knuten till Umeå universitet, som ännu är ensamt om att ha tillstånd för att bedriva forskarutbildning i polisvetenskap.
– Det är en förmån att få vara en del av de här två forskningsmiljöerna.

Om hon hade fått välja hade Anna Elmquist gärna haft kvar sin anställning i Polismyndigheten på några procent och haft kvar en fot i verksamheten. Men alternativet hon erbjöds var en heltid.
– Jag tror att det hade varit smartare att använda min kompetens på ett annat sätt. Men jag stänger inga dörrar.

Anna Elmquist är inte ensam att som forskare och polis ha haft en önskan om att få ha en fot kvar i Polismyndigheten. I en studie från Linnéuniversitetet som undersöker akademiseringsprocesser inom polisutbildningen och polisorganisationen har 20 disputerade poliser intervjuats om hur de ser på möjligheten att få användning för sin forskningskompetens i Polismyndigheten.

Här framgår att flertalet av de disputerade poliserna lämnat Polismyndigheten. De beskriver att de gärna hade velat verka i ”båda världarna” men tvingades lämna Polisen när organisationen inte skapade utrymme för deras kompetens. I artikeln beskrivs också hur de tycker att de möter ett svagt eller obefintligt intresse för forskning hos polisledningen.

Anna Elmquist tror inte att Polismyndigheten är generellt ointresserad av forskning men att det finns ett inslag av kulturkrock.
– På Polisen går saker fort, i forskningen är ledtiderna långa. Och det är helt olika traditioner.

Trots att hon lämnat Polismyndigheten hoppas Anna Elmquist kunna vara med och bygga broar mellan Polisen och forskningen. Och hon betonar att hon vill ägna sig åt forskning som ska göra nytta i polisverksamheten. Hon är av den bestämda uppfattningen att forskningen måste ligga nära professionen.
– Jag vill titta på hur vi kan utreda bättre. Vad är det som fungerar och varför? Vilken kunskap är viktig för att kunna göra kvalitativa utredningar, på både individ- och organisationsnivå?

Hon talar om att ge kriminalverksamheten en renässans och återkommer flera gånger till vikten av bra kriminalpolisarbete, av att identifiera framgångsfaktorer och att bevara det som fungerar.
– Gör man det blir man mindre benägen att slå sönder verksamheter som faktiskt fungerar bra. Man kan freda kärnfaktorerna. Det är egentligen klon i vad jag vill göra: att skapa verktyg så att man som chef inom utredningsverksamheten ska kunna peka på vad som fungerar för att kunna fortsätta.

Polismyndigheten skulle ha mycket att vinna på en renässans för kriminalverksamheten. Utredarprofessionen, med undantag för utredare på grova brott, har sjunkit i status under de senaste decennierna. Det finns flera förklaringar till det. Generationsskifte och omorganisationer som gjort att mycket erfarenhet och kompetens gått förlorad. I en kultur där mycket av kunskapen förs vidare från polis till polis får det betydelse.

Allra svårast har det blivit på mängdbrottssidan. Här växer högarna på polisernas bord. Anna Elmquist frågar sig vad det gör med det så kallade samhällskontraktet när brott som stöld och bedrägerier, som kanske slår sönder människors tillvaro, inte upplevs prioriterade av medborgarna.

Hon bekymras också av att mängdbrott inte utreds trots att man vet att de ofta är kopplade till grov organiserad brottslighet.

För att kunna använda polisvetenskapen för att förbättra polisarbetet ser Anna Elmquist stora fördelar med att som forskare ha en bakgrund i polisyrket. När hon skrev sin magisteruppsats i polisiärt arbete intervjuade hon förundersökningsledare i Stockholms län.

Hon ställde frågan till utredarna ”vad är det första du tänker på när du får ett ärende?”. En fråga examinatorn hade svårt att förstå. Men för henne som polis gav svaren mycket information, då hon vet att den där första tanken kan få stor betydelse för hur man går vidare med ärendet.
– Många hade ju till exempel ”en kollega” som i första hand frågade sig om ärendet var nedläggningsbart.

Hur känns det då att bryta ny mark och vara först ut att doktorera i ett nytt ämne?
– Jag känner verkligen att äntligen, det är jättekul. Epitetet först ut gör ju också att det kan uppmärksammas en del. Men jag vill verkligen rikta tack till de poliser som gått före mig och doktorerat inom andra forskningsfält. De som banat väg.